Andens vins över världen

Predikan, bibelstudium,
Bön- och lovsångsgudstjänst i Stenssjökyrkan 20 maj 2024.
Anna Sophia Bonde

Text: 2 Mos 17:1-7
<<Föregående  >>Nästa

Det här att vara på väg, det är ett tema som går genom mänsklighetens historia och som präglar också mycket av bibeltexterna. Att leva som människa är att vara på väg, det är så självklart att det känns nästan meningslöst att säga det. Men jag nämner det ändå för att  vi ikväll ska kunna leva oss in något i hur det kan ha varit under ökenvandringen.

Jag säger ”något” för det var ju en extrem situation, som dessutom varade i 40 år. Men faktum är att våra resor är också långa, de pågår år efter år och somliga av oss har nog tänkt vid någon punkt: varför känns det som att jag är på väg åt fel håll och varför bara det fortsätter och fortsätter?

Den händelse vi läser om ikväll försiggår ganska tidigt in i ökenvandringen, någon kommentar vågar sig till och med på ett årtal: 1446 f Kr, på våren, då det gått någon månad sedan israeliterna lämnat Egypten.

Man kan förstå att de i öknen klagar på bristen på vatten. Och de vänder sig till Mose. Bara några veckor tidigare har de sjungit en lovsång till Gud (den kan vi läsa i kap 15): Herren är min kraft och mitt värn, han blev min räddning….Honom vill jag prisa. Du ledde med trofast kärlek det folk som du friköpt. Han har räddat dem genom Röda havet, eller Sävhavet. Han har gett dem vaktlar och manna och det där mannat skulle de äta sedan i 40 år, genom hela ökenvandringen.

I lördags, när det var Göteborgsvarvet (någon som sprang?) så var det ovanligt varmt för att vara i maj i Sverige. En som jag talade med som var med sa att det svåra var att vattenkontrollerna tog så lång tid, alla behövde ju vatten, men då förlorade man något av rytmen. Varje gång man skulle starta igen så blev det mödosamt.

När vi har en rytm går allting lättare. Det är väl därför människor på fälten under skördetid har sjungit sånger. Barnen i Bullerbyn berättade historier för varandra när de skulle gallra rovor, eller talade på ett hemgjort språk. Jag kan tycka det är mysigt att lyssna på en ljudbok eller musik när jag cyklar men det är tydligt att jag då ändå inte är helt fri. Det plingar till, jag kanske måste stanna och höja eller sänka volymen, eller byta låt. Jag är inte fri att behålla min rytm utan det blir på och av, på och av.

Jag tror att en av anledningarna till att israeliterna var 40 år i öknen – en resa som egentligen vid den tiden kunde tagit ett år – var just att de tappade den goda rytmen. Det dök ständigt upp nya svårigheter, nya faror, nya uppförsbackar. Nya problem som behövde lösas. Och vem skulle lösa dem? Vem var det naturligt att rikta sig till? Reseledaren, förstås!

Ändå, i sin lovsång riktar de sig till Gud. De tackar Gud för att Han gjort under för dem. Det är Gud som ger maten. Varför ber de då Mose om vatten? Eller klagar inför Mose, anklagar honom?

Hur gör vi själva när vi får det jobbigt? Går vi till Gud eller klandrar vi våra medtrafikanter, familjemedlemmar, klasskompisar, grannar, arbetskamrater? Det är ingen hemlighet att vi får gå till Gud med allt det som är viktigt för oss. Vi får tacka, som israeliterna gjorde i sin sång, för allt det som är underbart, allt gott som Gud ger. Men det vi kanske inte alltid tänker på är att har vi någon att gå till och tacka så har vi också någon att klaga inför. Har vi lärt känna Gud som både den som tar emot vårt tack, vårt hjälp, vårt förlåt – då är vi en viktig hemlighet på spåren, som skulle hjälpa oss att leva.

En som INTE kände till det knepet hette Kain. Ni kanske minns, han var son till Adam och Eva. Han fick en dag anledning att klaga. Gud såg till hans bror Abel, och Abels offer. Vilken orättvisa! Vad gör Kain? Han slår ihjäl sin bror. Men Abel var ju helt oskyldig, Abel var ju bara föremål för Guds omsorg och kärlek, det kunde han inte hjälpa. Tänk om Kain hade känt till bönen, då tror jag världshistorien sett annorlunda ut. Tänk om Kain hade känt till att han kunde gå till Gud med sin besvikelse, sin frustration, sin vrede över att en annan fick en favör.

Det är ju så lätt att bli avundsjuk, att bli irriterad och arg på andra för att de är smala, vackra, kommer från ett harmoniskt hem, lyckas i skolan, har framgång på jobbet osv osv.

Vi kan förstås önska att den vore medfödd: känslan att vara älskad av Gud. Men det verkar inte vara så. Tvärtom verkar man behöva lära sig att komma i relation till Gud. Vi behöver lära oss att lita på Honom.

På det sättet kan ett vanligt mänskligt liv i Sverige 2024 mycket väl påminna om en ökenvandring för 3600 år sedan. Vi behöver om och om igen lära oss att lita på Gud.

Vid den här delen av resan så har Gud redan gjort flera under som har med vatten och törst att göra: i Mara (som betyder ”bitter”) renar Gud beskt vatten. I Elim dyker det upp 12 källor med dricksvatten.

Gud har alltså försett, gång på gång. Men människan glömmer lätt.

Ökenvandringen är också en studie i ledarskap. Mose har inte alls lust att bli någon ledare, han har alla möjliga invändningar. Men Gud förser, gång på gång, med det Mose behöver. Och precis så ska vi försöka tänka om vårt eget liv. Gud vill förse in i varje situation för oss. Varför är det så svårt att lita på?

Ja, bland annat för att vi vill ha något synligt att lita på. Det är läskigt att lita på Gud, som vi inte ser. Men Gud vill lära oss att se Honom. Gud har försett oss med Jesus, ingen visar bättre vem Gud är och vad Gud vill. Där ligger Mose fullständigt i lä.

Det kan hända att vi litar på Honom i princip. Att vi litar på Honom i huvudet. Men: hur svårt är det inte att göra det jämt och i allt. I våra relationer. I allt det som är vi: vår begåvning, våra svagheter, våra krämpor, våra synder som vi kämpar eller inte kämpar med.

Att gå Jesusvägen kan verka som att man går en omväg. Tänk tex att du har en konflikt med någon. Du är arg på din vän, din mamma, din pojkvän, din kollega. Detta upptar dig, du tänker på det, det känns jobbigt, det tar en massa energi. Du kanske tänker att lösningen är att du ska tala ut, få säga till honom eller henne precis vad du tänker. Jag vet inte hur ni haft det i sådana lägen men när jag får lust att säga som det är så är det som att röra runt i en damm. Det rensar sällan, tvärtom så kommer det upp massa dy och jox från botten, det kan bli ännu rörigare än det varit förut. Jesusvägen, omvägen, är att gå FÖRST till Honom. Och det gäller också offentliga personer vi kan tycka illa om, irritera oss på, avsky. Är det Jimmie Åkesson, Ulf Kristersson, Putin, Donald Trump? Gå till Jesus först, med din vrede. Vi ska aldrig underskatta vad som kan hända i en relation eller med en människa som vi nämner i bön.

Det finns ett nyckelord i den här lilla berättelsen och det är ”befallningar”. Folket gick från lägerplats till lägerplats efter de instruktioner som Gud gav. Det kan vi också tänka på för egen del. Det Gud leder oss in i – då förser Han också, med det vi behöver.

Men hur vet man det, tänker kanske du. Hur vet man om man är på rätt väg eller håller på att irra i öknen? Ja, oavsett var du befinner dig på din vandring så är det riktningen som spelar roll. Vart du är på väg. Och ifall du är beredd att överlämna din situation, sådan den nu ser ut, till Gud. Börja öva lite lätt med att överlämna din dag till Gud. Be att Han är med, be att Han hjälper, be att Han hindrar dig att gå dit som det inte är bra för dig att gå. Ju mer du umgås med Gud, desto mer kommer du att påverkas av Honom. Han kommer att forma dig, också din längtan. Du kanske kommer att märka att du inte längre längtar efter samma saker som förut. Du kanske till och med väldigt tydligt, inför somligt som dina vänner fortfarande gillar, kan tänka: nej, det där är inte bra för mig. Att det är en liten inre seismograf som ger utslag, som varnar – men den kan också uppmuntra. Du kan plötsligt längta efter något. Då ska du pröva, inte genast avfärda det. Det kan vara den helige Ande som manar dig. Och det är min egen erfarenhet att Anden ofta ger glädje. Det jag känner stor glädje i – där är Anden med. Där är Gud glad.

Dit Gud leder oss – där förser Han också. Det behövde israeliterna i öknen lära sig om och om igen. Mose är den som ropar till Gud, för folket. Ja, han verkar ju också rädd å sina egna vägnar. Och Gud griper in. Han blandar in Mose stav i det vattenunder som Han tänker göra. Han vet att det är viktigt att folket kan och vågar lita på Mose. Både i Nehemjas bok och i Psaltaren nämns detta Guds under som en av Guds största räddningsaktioner för sitt folk.

Men, som en kommentar skriver, Gud vill inte bara rädda sitt folk från punkt A till punkt B. Han vill också rädda dem invärtes. Han vill föra dem – och oss – från en inre fångenskap till en inre frihet. Gud vill visa på ett annat sätt att leva än hur det var i Faraos Egypten, där somliga var fria och andra slavar. Där arbetet byggde på rädsla, på att somliga dominerade andra. Gud vill lära sitt folk generositet, vänlighet, mildhet, tacksamhet. Det där projektet pågår fortfarande, hur Gud vill lära oss att lita på Honom, att Han vill oss väl, att Han älskar oss och vill att vi tar emot Hans kärlek och ger den vidare till andra. Anden blåser, Guds andes vind blåser över världen, över Mölndal, över oss.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.