Tro och liv

Högmässa i Stensjökyrkan
11 söndagen efter Trefaldighet, 20 aug 2023
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Jesaja 1:10-17
Epistel Jak 1:22-25
Evangelium Mat 23:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Hos alla människor finns det ett glapp mellan vad vi tror och tycker och hur vi sedan lever. Vi kan jobba på att minska det glappet men jag tror inte vi ska förvänta oss att det någonsin skulle kunna försvinna, för det glappet är ett exempel på hur det är att leva här i världen. Att vi identifierar glappet och kanske också lider av det är ett symptom på att vi är skapade för en annan sorts tillvaro. En tillvaro utan glapp.

Det är som C S Lewis säger, detta att vi ständigt förundrar oss över tid och tidens flykt: tänk så stor hon blivit, att hon redan ska gifta sig! Det känns ju som igår hon var fem år och tultade omkring här i trädgården! Att vi tycker det är konstigt med tid, menar C S Lewis, är ett tecken på att vi är skapade för en tillvaro utan tid, utan stress, utan longörer.

Ibland kan man tycka att undervisning i kyrkan går ut på att ta bort glappet. Vi pekar på synden, på förlåtelsen, helgelsen, Andens gåvor, ett liv med Jesus och så försöker vi ta oss upp från träsket in i det där goda kristna livet.

Andra, som ser det utanför, kan tänka att: det där skulle jag aldrig orka med, lika bra att ge upp direkt. Och så tänker man att kyrkan inte är något att bry sig om.

De som tänker så har rätt i en sak: glappet kommer aldrig att kunna tas bort helt och hållet, inte här i tiden. Vi ska akta oss för att tro att vi kan nå nån sorts reklamens perfektion, ungefär så som köksreklam brukar se ut: det är så rent, så fina material, kanske står det en lugn och välklädd mamma med några citroner medan rena barn leker på golvet. Sådär vill man att livet ska vara. Ändå vet man att reklambilden tillkommit under mycken möda, kostat jättemycket pengar och att varken hon som spelar mamman eller barnen har det så i verkligheten. I deras verkliga kök, det vet vi, blir det dammigt och smulor kommer under köksbordet och det blir alltid kladdigt kring kompostpåsen och hur mycket man städat en dag så blir det snart smutsigt igen och man får börja om.

De som tänker ”skit samma” om kyrkan och kristet liv – de har däremot fel i att det skulle vara meningslöst att leva i den rörelsen: omvändelse. Antagligen får också de städa sina kök om och om igen, de säger inte en dag: nu räcker det! Och sedan är det alltid fint.

Och inte är det så med vårt inre heller eller med våra relationer till andra människor. Vi måste jobba med den rörelsen, omvändelsen, om och om igen. Precis som med tandborstning! Och att vi tvättar våra kläder. Bara för att vi tvättat vår favorittröja 50 gånger så säger vi inte: nä, nu räcker det, nu är det bra. Utan vi vet att när vi bär ett plagg så blir det förr eller senare solkigt och behöver kontakt med vatten och tvättmedel.

Jesus lyfter idag fram glappet hos dem som var den kulturens andliga ledare. Inte att det finns ett glapp utan att de låtsas som att det inte finns. Tvärtom, det Jesus rekommenderar är ju att de inte ska låtsas vara finare än vad de är, inte låtsas att de ska vara gud, utan faktiskt erkänna att de är människor. De ska INTE låta sig tjusas av fina kyrkliga titlar. De ska inte låta någon kalla dem ”Fader” – här säger ju Jesus detta klart och tydligt. Ändå finns det kyrkliga traditioner där det är helt normalt att kalla sin präst ”fader”. Jag har aldrig fått något riktigt bra svar på hur de får ihop det. De ska inte sukta efter fina positioner, efter förmåner som i sig är tecken på hög status.

Uttrycket ”de har satt sig på Mose stol” betyder att när de förmedlar Guds Ord så finns det kraft i det, men inte på grund av dem själva utan på grund av Gud. Och det är så lätt för ledare att blanda ihop det där. Att tänka att det är JAG som åstadkommer det goda som händer i en församling eller i en grupp. Och om man inte är tydlig med skillnaden så kommer man som ledare då att bli alltmer beroende av att vara i centrum, att ha status, att vara nån som folk räknar med. Istället ska de – vi – alltid peka på Jesus. Och om Jesus fattas – ja, då är det något lurt.

Och vad är det då, att ”peka på Jesus”?
Jesus är själv inne på det. Det dåliga ledarskap han kritiserar idag är inte bara självupptaget och njutningslystet utan blir också hårt och tungt för folket att befinna sig under. Antagligen inte för att sådana ledare vill vara elaka, men för att det blir resultatet om man fyller sitt hjärta med sig själv.

Jesus säger inte att det inte ska finnas ett ledarskap men att detta ledarskap alltid ska vara på det klara med att de själva har en rabbi, en Kyrios, en Lärare som de svarar inför. Och att de aldrig kommer att vara goda ledare om de inte övar sig i att tjäna. Att gå den vägen som Jesus gick. Att leva med Honom. Att låta sig präglas av Honom.

Och det innebär att stå ut med glappet. Paulus beskrev det som en ”törntagg” som plågade honom, som han bett Gud att bli av med men som han aldrig slapp. Men just därför kunde Paulus skriva och mena det som Gud sagt till honom: Min nåd är nog för dig, för kraften fullkomnas i svaghet. Och Paulus svarar på detta: Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. (2 Kor 12:9)

Tänk om han har rätt! Att glappet i vårt liv kan bli till välsignelse för oss, om vi förstår det rätt. Allt det där vi inte mäktar med, vårt mörker, den psykiska ohälsan, missbruket, sjukdomen, de trassliga relationerna – jag rår inte på det, men Gud kräver heller inte av mig att jag, av egen kraft, ska fixa till mörkret i mitt liv. Tvärtom säger Jesus: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er ro.

Glappet, disharmonin, dissonansen i musiken – den kommer att finnas kvar så länge vi lever här i tiden. Att vi inte blir kvitt dem och kan flytta in i en tillvaro som reklamannonsernas – det betyder inte att det inte är meningsfullt att varje dag tala med Jesus om det, överlämna det till Honom, be om förlåtelse för det vi än en gång misslyckats med. Om och om igen. Han tröttnar märkligt nog inte. Tvärtom, Hebréerbrevets författare skriver att Jesus på Faderns högra sida i himlen ständigt vädjar för oss. Vilken tröst det skulle kunna vara om vi tog det på allvar!

Men, hallå! Vad har du gjort av det här temat? Kanske någon undrar. Det handlar ju trots allt idag om att vara konsekvent, att hålla sig till det man lovat, att leva som man lär. Ja, det är sant. Det ska vara vår strävan. Men inte om utan när vi misslyckas, ska vi inte ge upp och säga att det inte spelar någon roll, att det inte finns sanning och lögn, rätt eller fel. Utan vi ska ödmjuka oss och börja om.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.