Döden och livet

Högmässa i Stensjökyrkan
16 e Tref.24 sept.2023  3:3 årg.
Anna Sofia Bonde
Texter
GT Job 14:13-15
Epistel Fil 1:20-26
Evangelium Mark 5:35-43
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

I kapitel 14 tänker Job skarpt kring människans existens och när han jämför den med naturen, t ex träd, så sluter han sig till att för människan är det kört. Ett träd kan beskäras skarpt och ändå skjuta nya skott nästa år. När man cyklar i stan förbi nån pilallé när de är ute och hamlar så ser pilarna efteråt så nakna ut. Det kan verka som en skoningslös metod, men de vet vad de gör.

Med mänskan däremot kan det verka kört. Ingen av oss har säkert varit med om hur en död släkting eller vän blivit levande igen. Så det är inte konstigt att Job resonerar som han gör.

I Gamla testamentet finns ingen särskilt levande tro på uppståndelse. Det finns antydningar på ganska många ställen, men  den folkliga föreställningen representeras nog ganska bra av Job: människan lever, lider, dör.

En gestalt sticker ut, avviker från det här mönstret och det är Abraham. Han får som vi vet (även om vi inte gillar att tänka på det) i uppdrag av Herren att ta med sig sin son, Isak, och offra honom. Man kan tänka många saker om detta, det är ju en av Bibelns svåraste berättelser. Vad är det som gör att han gör som Gud har sagt? Ingen av oss hade antagligen gjort det. Men här har vi, i Gamla testamentet, ett exempel på en människa med en tro på kroppens uppståndelse. För Abraham visste att Gud lovat honom och Sara att de skulle få många ättlingar. Om Gud nu skulle ta tillbaka Isak så måste det betyda att Gud kan göra människor levande igen. Inte för att Abraham fattade hur, men det är ju därför Hebréerbrevets författare lyfter fram Abraham som en förebild vad gäller tro. Tro som tillit. Abraham litade på Gud, att Gud kunde det omöjliga.

Och även Job, så småningom, säger till Gud: jag vet att du förmår allt, inget du föresatt dig är omöjligt för dig…..Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon. (42:2, 5)

Sen ska vi ju inte hymla med att Job får ett gott slut, ett väldigt gott slut – och det är inte alla troende människor som får det. Men det viktigaste för honom var nog ändå inte de 14 000 fåren, de 6 000 kamelerna, 1000 oxarna osv osv eller att han fick leva i 140 år. Utan det viktigaste var att han lärt känna Givaren bakom alla dessa gåvor. Och att det var mötet med Honom som förändrade allt för Job.

I dagens text önskar han att Gud ska glömma honom – och så kan det kännas. Det är jobbigt att tänka på att Gud vet allt och ser allt. Ibland är vi som Lisabet som i lugn och ro vill kunna stänga in oss i garderoben på Junibacken och säga fula ord. Men syftet med allt som kyrkan håller på med är att berätta att det är gott att lära känna Gud. Det är inte riskfritt – men det är gott.

För Paulus var detta så självklart att han längtade efter himlen: för mig är livet Kristus och döden en vinning. Jag vet inte hur det är med er men för min del har jag alltid känt, när jag läser de orden, att jag genast kommer på allt jag älskar med att leva: solnedgången från vårt vardagsrumsfönster i Kungsbacka, ett oväntat leende på pendeltåget, ostsmörgåsar…Det finns så mycket man vill vara med om en gång till, och en gång till, och en gång till…Eller så är det nya saker, resmål man ännu inte besökt, mat man inte ätit, romantiska äventyr kanske.

Förra söndagen talade vi om att har vi Kristus har vi allt och har vi inte Kristus kommer vi till slut inte att ha något alls, oavsett hur mycket grejer och upplevelser vi samlat på oss under livet.

Så om Paulus har rätt måste det innebära att han visste säkert att allt det han älskade här på jorden, om det är skapat av Gud så finns det också i säkert förvar hos Gud. Därför brukar jag tänka på himlen som ett evigt sommarlov, med en evig känsla av att det är första dagen.

Så beskrivs det i alla fall för barnen i den sista narniaboken. Narnia går under och de kommer till ett nytt landskap, där de plötsligt upptäcker gamla kända och älskade trakter och gestalter. De känner igen Narnia som är på en gång välbekant och nytt. De förstår att det gamla Narnia bara var en glimt av det verkliga Narnia (om ni ursäktar att det kanske låter lite väl mycket som Platons idélära). Tillsammans med Aslan går inte Narnia förlorat, det är bevarat. Och, tänker jag då, även mina solnedgångar och leenden och ostsmörgåsarna. Kanske inte ens min mormors ostsmörgåsar, som jag ju mänskligt sett aldrig kommer att smaka mer, kanske inte ens DE är förlorade utan finns i förvar hos den Gud som inte glömmer något eller någon.

Om man tycker sig kunna leva bra utan Gud i Sverige 2023 så kommer saken i ett annat läge om man tänker sig att man istället var Kievbo 2023. Tänk så många vackra hus och människor som gått förlorade, säkert också människor man känt väl och tyckt mycket om, kanske också älskat. I ett välmående land som har fred kan man tänka sig att man klarar sig utan Gud, men frågan om liv och död och evighet kan omöjligt kännas som en abstraktion när man lever under betryck. Då blir det på riktigt. Då kanske dessa ord talar starkare än till oss (vad vet jag?)? Att det finns uppståndelse efter döden. Att Gud bevarar, håller i förvar, det Han skapat. Nu kan man ju tänka sig att Gud inte skapar vackra jugendhus, men om Han skapat människor som kan bli arkitekter och rita vackra jugendhus så kommer de där vackra husen ursprungligen från Honom.

En engelsk präst, som också är fysiker, John Polkinghorne, skriver så fint om hur Gud bevarar vårt mänskliga DNA. Det försvinner inte, om någon dör. Jag som humanist kan förstås inte förklara hur men det tror jag inte ens en kristen fysiker skulle kunna göra.

I Markus 5 träffar Jesus på mycket lidande. En man som är besatt av en ond ande och helt isolerad från mänsklig gemenskap. En kvinna som lidit av blödningar i 12 år och av den orsaken isolerats från mänsklig gemenskap. Och så en synagogföreståndare, Jairos, som förlorar sin dotter. Här är det en verklig cliff-hanger: han frågar Jesus, när flickan är sjuk. Jesus blir fördröjd pga av att han tar sig tid med en annan person, kvinnan med blödningar. Flickan dör och Jairos tror förstås att det är försent.

Det finns flera beröringspunkter mellan kvinnan och flickan. 12 år, t ex. Och också att Jesus kallar dem båda ”dotter”. Enligt Mose lag skulle Jesus bli oren genom att vara nära sjuka, döende och döda människor – men istället smittar Han dem med sin hälsa. De tror, eller deras anhöriga tror, att det är försent. Men tillsammans med Jesus är det inte försent. Finns det liv, nytt hopp, nya möjligheter. Sen är det en annan sak att ett hopp kan vara rätt jobbigt att bära. Det kan kännas lättare, mer bekvämt att ge upp. Men om Jesus är på riktigt så vore det en bedräglig tröst. Då är det så att det är för liv och för liv med Honom som vi är skapade till.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.