Kristus är uppstånden

Predikan, Påskdagen 31 mars 2024
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Jesaja 25:6-9
Epistel 2 Kor 15:53-57
Evangelium Matt 28:1-20

<<Föregående  >>Nästa

När vi läser idag om hur Jesu fiender även efter hans död försökte intrigera så är det svårt att inte tänka på Alexej Navalnyj och hans öde. Om hur svårt det var för hans föräldrar att få ut kroppen. Hur myndigheterna fotade alla som vågade komma till begravningen. Hur hans medarbetare efter alltihop misshandlats och straffats för sitt engagemang. Så jobbigt det verkar vara att inte själv ha en positiv vision, något man vill åstadkomma, utan bara vara inställd på att reagera på vad någon annan gör.

Som Paulus säger: död, var är din seger? Död, var är din udd? Än så länge kan Fienden, ormen från urtiden som han kallas ibland i Bibeln, vinna vissa segrar, men de kommer alltid att vara tillfälliga – låt vara att det där ”tillfälliga” kan pågå under lång tid. Det stiger ett rop från mänskligheten genom alla tider: hur länge? Det hörs från Ukraina, det hörs från Israel och Gaza, det hörs från Haiti och många ställen i världen som inte får så mycket uppmärksamhet i media. Kanske har vi själva ett sådant rop inom oss: hur länge ska jag behöva känna denna meningslöshet? Hur länge ska jag behöva stå bredvid och se på hur min familjemedlem har det svårt? Hur länge ska kriminaliteten få bre ut sig, hur länge distraktionerna, sjukdomsvinsterna, begären, splittringen, ensamheten, missbruket, bitterheten?

Men döden kan inte vinna, för den kan bara reagera på livet. Den onda makten i tillvaron kan inte skapa eller bygga liv, bara förstöra och riva ner. Den är lite som månen som inte har någon egen lyskraft utan bara lånar solens.

Sådana som inte tror kan ibland irritera sig på kristnas tro och hopp, att det skulle vara en förolämpning mot lidandet i världen. Som att man genom att tro bagatelliserar mörkret i drömmen om himlen. You get pie in the sky when you die.

Men det finns många, många exempel på hur just tro och hopp genererar kraft att verka i världen. Jag hörde häromdagen en man som jobbar för LP-stiftelsen, pingstkyrkornas organisation för att hjälpa alkoholister och narkomaner, och som suttit i ett panelsamtal med en kommunpolis i Stockholm. Hon hade sagt till honom: om ni visste hur viktiga ni är, ni kyrkor och kristna hjälporganisationer. Vilken skillnad ni gör. Och ibland är det nog så att vi faktiskt inte känner till eller förstår detta, vilken kraft till förändring kristen tro kan innebära.

När Jesus dyker upp vid sin egen grav så känner Mariorna inte igen honom. Han är förändrad. Ändå fylls de av ”bävan och glädje” vid främlingens ord. De litar på Honom, redan innan Han hälsar dem. Det måste ha varit en speciell Jesushälsning, som gjorde att de bara rusar fram till Honom. Bara några minuter innan har de varit nedbrutna av sorg; nu bubblar glädjen i dem – och att Jesus lever gör hela skillnaden. Inte bara det att Han lever, rent objektivt, att Hans liv är ett faktum. Utan det angår dem personligen. Han hälsar dem personligen.

Det där är en viktig kombo för ett hållbart, kristet liv: det räcker inte att vara objektivt övertygad om de kristna trossatserna, det är inte meningen heller att det ska räcka. Utan det har alltid varit liv och personlighet, som har gjort skillnaden. Somliga av oss kanske inte är helt bekväma med frasen ”att ta emot Jesus”, men faktum är att det är när tron blir personlig som Han kan börja verka i oss, och vi kan bli dem som vi är skapade till att vara, i Honom.

Börjar vi vår dag med att tacka för den och med att överlämna den i Hans händer – då blir vi mer och mer uppmärksamma på vad Han gör i vårt liv, och öppnar oss också alltmer för Hans inflytande. Det kommer att prägla våra relationer, hur vi ser på oss själva, det kommer att ge kraft och vilja att hjälpa, att visa andra människor kärlek. Jesu makt är, än så länge, en många gånger stillsam makt, som genom sin enträgna kärlek förändrar världen, förvandlar människohjärtan.

Därför kunde inte döden behålla honom, så som vi sjunger i vår slutpsalm idag: dödens portar kunde ej hålla honom fången, inte vakter och sigill. Men i soluppgången kom han, bland de tolv han är. Än han ut oss sänder, är bland oss och ger den frid, som ej världen känner. Det är påsken i ett nötskal.

Inte världsfrånvända, navelskådande snuttefiltsdrömmar. Utan handfast hjälp att leva, i tiden, med evighetens glädje och frid i hjärtat. Det liv som Jesus äger vill Han ge vidare och ger vidare, först till de tolv, sedan vidare och vidare genom seklerna. Och i den långa raden av liv och tradition finns vi med.

Det säger något om Missionsbefallningens livskraft, att Jesus faktiskt inte yttrar en from förhoppning utan menar exakt det Han säger: Åt mig har getts ALL makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör ALLA folk till lärjungar. JAG ÄR med er. ”Jag är”, är med er. Det är ett löfte man kan stava på hela livet, vad det innebär. vad det innebär för det lilla barnet som blir döpt. vad det innebär för den vuxne som kommer tillbaka till kyrkan efter kanske många år utanför tron. Plötsligt blir de slitna fraserna levande, de fylls av liv. Eller, som Paulus uttrycker det: de kläs i oförgänglighet. De lånar från någon som har sådant, i överflöd.

Och vad än Johan Croneman tycker om tv-gudstjänsterna och den vidskepelse de enligt honom förmedlar, så är vi många som känt en aning av den där kraften som väckte Jesus till liv. Det är inte säkert att det framgår i en tv-gudstjänst. Det är inte säkert att en sekulär människa hör den frekvensen. Men det finns också många exempel på hur människor som, likt Croneman, tyckt sig klara sig alldeles utmärkt utan ”vidskepelse” en dag bara drabbats, en dag bara insett, inom sig själva: jag tror på Gud. Och då verkar ens tidigare fasta övertygelse, all ironi, all kallsinnighet inför kristen tradition – ja, då framstår det plötsligt som ett annat liv. Som att man plötsligt fått kännedom om ett nytt språk och märker spår av det språket överallt där man tidigare bara hörde ett oartikulerat mummel. Blaha, blaha. Men ens öron, ens ögon och ens INRE ögon och öron har plötsligt öppnats. Var kom det ifrån? Är det något man kan ta sig, forcera? Nej, det är en present från den Helige Ande. Det kan hända vem som helst, till och med kulturjournalister.

I torsdags instiftade Jesus nattvarden, den heliga måltiden. I Jesajatexten idag hörde vi om en sådan stor bankett, för ”alla folk”. Det låter som att det är något som sker vid tidens slut, eller efter tidens slut, när det nya Jerusalem kommer ner från himlen på berget Sion. Jesaja skriver: på detta berg skall Herren utplåna den slöja som höljer alla folk, det dok som skyler alla folkslag. Vad är det för slöja?

Eftersom det strax efterpå talas om att Gud ska torka tårar från alla kinder så kan det vara, som i 2 Samuelsboken när David vid några tillfällen har sorg, att han då drar en slöja över ansiktet. Paulus skriver i 2 Kor: än idag ligger en slöja över deras hjärtan när man läser ur Mose lag. Men för dem som vänder sig till Herren tas slöjan bort. Han syftar på de som var judar och som fortsatte att vänta på Messias, fastän Han hade kommit. Men han säger något liknande om hedningar, alltså ickejudar som saknar tro på Kristus: deras tankar är tomhet, deras förstånd är förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger. Kort sagt: synden är gemensam för mänskligheten, oavsett vilket folk man tillhör. Och synden hindrar oss från att se Gud.

Därför är det underbart, eller borde vara, skulle kunna vara underbart för oss att läsa profeten Jesajas ord. Gud kommer själv att åstadkomma det som vi inte kan fixa. Det ”enda” vi behöver göra är att hålla oss inom räckhåll för Honom, hålla oss nära Jesus.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.