Kristi återkomst

Domssöndagen, tredje årg 2020-11-22

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

 

GT-text - Hesekiel kapitel 47, vers 6-12

Herren Gud sade till mig: ”Ser du, människa?” Han förde mig tillbaka till strandkanten. Då jag kom tillbaka såg jag att det växte tätt med träd längs flodens båda stränder. Han sade till mig: ”Detta vatten flyter genom landet österut, strömmar ner i Jordandalen och rinner sedan ut i havet, så att det salta vattnet där blir friskt. Där floden rinner ut skall det vimla av liv i vattnet, fisk skall finnas i överflöd. Där detta vatten rinner ut blir allt vatten friskt. Där floden rinner ut kan allt leva. Fiskare skall stå längs stranden, från En-Gedi till En Eglajim skall deras nät ligga på tork. Fisk av alla de slag skall finnas där, i samma överflöd som i Medelhavet. Men gölar och dammar skall inte bli friska, de tjänar till utvinning av salt. Längs floden, utmed båda stränderna, skall alla slags fruktträd växa. Deras blad skall inte vissna och deras frukt aldrig ta slut. Varje månad bär de ny frukt, ty de får sitt vatten från helgedomen. Deras frukt skall ge föda och deras blad läkedom.”

 

Epistel - Första korinthierbrevet kapitel 15, vers 22-28

Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.

Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty 'allt har han lagt under sina fötter.' När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

 

Evangelium - Matteusevangeliet kapitel 13, vers 47-50

Jesus sade: Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.

 

Beredelsetal

I dagens GT-liga text från profeten Hesekiel en uppenbarelse från Gud där Gud beskriver en källa med friskt vatten i templet i Jerusalem och den källan förvandlas till en flod som flyter ut i Döda Havet och just där det friska vattnet rinner ut vimlar det av liv med fiskar av alla slag. Döda Havet är ju i verkligheten just ett dött hav där det är omöjligt för fiskar att leva i den extremt höga salthalten.

 

Vi kan ta den här uppenbarelsen som en bild för våra liv på jorden. Vi är fiskar och jordelivet är Döda Havet där döden har makten. Om vi håller oss nära Jesus är det som att vi befinner oss just där den heliga källan med det friska vattnet rinner ut i Döda Havet. Men ju längre vi simmar bort från det där inloppet, desto mer tynar vi bort, desto mer avlägsnar vi oss från det levande i livet.

 

Så låt oss då i vår bön om förlåtelse bära fram alla gånger vi sökt oss bort från nådens friska vatten och irrat omkring i de vatten där inget har förutsättningar att överleva på lite längre sikt. Låt oss be och bekänna…

 

Predikan

(Bild: Det Allseende ögat) Ibland avbildas det gudomliga Treenigheten som en triangel och då lägger man ibland också till ett öga i mitten som en symbol för en Gud som ser allt, precis allt. I relation till Domssöndagen kan man fundera över hur det där ögat har uppfattats av människor, det Allseende ögat. Det är ju tänkt som en symbol för en ständigt närvarande Gud, en Gud som ser hur svårt vi kan ha det, en Gud som bryr sig men frågan är hur det där ögat har uppfattats. I radioprogrammet Spanarna i fredags talade psykologen Per Naroskin om övervakningssamhället med alla tusentals övervaknings­kameror mer eller mindre överallt. Och han konstaterade: Det är en tragedi att kanske alltid vara iakttagen men aldrig bli sedd… (Bild: övervak­ningskamera)

 

Just den där skillnaden mellan att vara iakttagen och att vara sedd. På Domssöndagen känns den distinktionen aktuell för jag tror att många burit med sig en bild av Gud som ett ständigt närvarande öga. En kritisk blick som en övervakningskamera som ser varje snattare, varje rödljuskörning och varje misstänkt beteende.

 

Och visst kan också dagens evangelium ge upphov till den sortens associationer. En fiskare som sorterar fisk och slänger bort alla fiskar som inte håller måttet. Och sedan rakt på sak: ”Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.”

(Bild: förtappade i helvetet i taket på Kungälvs kyrka.)

Kanske minns ni den här bilden från Kyrkklockans framsida förra året med rubriken: Får kyrkan skrämmas? Bilden är från taket i Kungälvs kyrka och avbildar skräckslagna människor som hamnat i helvetet – de som enligt dagens text ska gråta och skära tänder. Jag hade en lång kommentar till den bilden i församlingsbladet och den finns att läsa i Kyrkklockans arkiv på hemsidan men den korta sammanfattningen av den kommentaren är kanske det här citatet: Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus! Visst är det där visdomsordet sant. Men om vi inte vågar påpeka att mörkret är mörkt så kommer ingen att tända det där ljuset!

På de flesta håll i kyrkan tror vi inte längre på den svarta pedagogiken som handlar om att skrämma folk till tro. Och därför vill jag visa en fjärde bild och det är en bild av ett fyrtorn (Bild på fyrtorn i mörkret)

 

Jag vill ha den bilden som bakgrund när jag återvänder till evangeliet, det evangelium som verkar tala om en dom och ett särskiljande mellan männi­skor – de goda till evig gemenskap med Gud och de onda till ett helvete som liknas vid en brinnande ugn. Det är svårt att komma förbi de texter som talar om denna brutala dom som vi alla ska utsättas för. Hur omöjligt det än känns att förena sådana föreställningar med bilden av en kärleksfull och allsmäktig Gud, så finns de ändå där. Och vi kan inte skylla på Paulus utan de här orden kommer enligt evangeliet från Jesus själv. Samme Jesus som upprättar de mest föraktade, samme Jesus som förlåter syndare och t o m offrar sitt eget liv för att dessa syndare ska räddas till evig salighet.

Skulle Han, Guds egen Son misslyckas med att föra alla hem till Gud? Skulle hans kärlek tvingas kapitulera och skulle vi och ännu mindre han kunna acceptera ett himmelrike där inte alla får plats?

I det läget retirerar jag till min bild av att detta att prata om Gud är som att försöka placera ett hangarfartyg i en besticklåda. Jag ger helt enkelt upp inför det som jag helt enkelt inte har någon plats för i min lilla besticklåda. Eviga straff, en brinnande ugn och förtappade själar som gråter och skär tänder – sådana föreställningar ryms helt enkelt inte i min Gudsbild. Men Gud är större än min bild av Gud och därför har jag inte rätt att förkunna att något sådant inte existerar. Av någon anledning finns ju de vittnesbörden i Bibeln och jag tvingas göra som det där Luthercitatet även om jag saknar hatt – jag tar av hatten och går förbi.

Fast jag går kanske inte riktigt förbi ändå. Mer som när jag ser en film av den gåtfulle ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij – jag inser att här finns djup som jag inte riktigt begriper. Jag lämnar det åt Gud.

Så vad blir då resultatet av den här Domssöndagens budskap? Ja, för mig blir det en föreställning om att mina tankar, ord och handlingar här i livet har betydelse ända in i evigheten. Det betyder något hur jag lever mitt liv på jorden men samtidigt vill jag hoppas och be för att alla människor verkligen ska bli frälsta så att de där straffen inte drabbar människor utan bara det destruktiva i oss människor. Att det som brinner i den där ugnen inte är några individer utan just det inom oss som inte har någon plats hemma hos Gud – våra svek, vår grymhet, vår likgiltighet och vår självupptagenhet. Allt det där får gärna brinna!

Ser vi på bilden av fyren så finns det säkert farliga klippor i närheten, vi anar dem i dunklet till vänster i bilden. De får symbolisera Bibelns tal om risken att gå förlorad. Men jag vill ha mitt fokus inte där utan på ljuset från fyrtornet som för mig är Jesus – han som vill leda mig förbi allt farligt och hotfullt. Han som vill visa en väg förbi alla farliga klippor och lömska undervattensrev och varligt lotsa mig in i den trygga hamn där jag verkli­gen hoppas att det finns plats inte bara för mig utan för alla oss syndare.

 

Allra sist vill jag återvända till Per Naroskins fråga från Spanarna i fredags: Det är en tragedi att kanske alltid vara iakttagen men aldrig bli sedd… Övervakningssamhället kanske vi inte kan göra så mycket åt, det har förmodligen kommit för att stanna. Men då är det desto viktigare att den kalla iakttagande blicken från övervakningskamerorna inte är den enda blick som ser oss. Och vi som verkligen upplevt oss vara sedda av en gudomlig kärleksfull blick, vårt uppdrag blir då att se, verkligen se, de människor vi möter. De behöver mötas av en blick full av värme och förståelse. En blick som inte är ute efter att avslöja utan efter att just förstå. Vår blick behöver då vara en dröjande blick som inte bara skannar av omgivningen lite ytligt utan dröjer kvar inte så mycket vid det materiella som vid människorna, de levande människorna. Ser dem, möter deras blick och försöker se verkligheten med deras ögon. Den empatiska blicken – kanske är det allt vi kan bidra med i dessa distanserade Coronatider men det kan vara mycket nog. Amen