13:on eft.tref 2007

Medmänniskan
Högmässa i Stensjökyrkan
13:onde eft. Tref. 2007
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT 5 Mos 15:7-11
Epistel Rom 13:8-10
Evangelium Matt 5:38-48

Beredelsetal
Kärleken är alltså lagen i dess fullhet… Så slutar dagens episteltext och det är Paulus som skriver så i Romarbrevet. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet… Alla dessa syndakataloger genom kyrkans och folkfromhetens historia… alla dessa uppräkningar av vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet: Dansa, dricka, smink, kortspel, teater, bio och hur är det får man använda sax på vilodagen eller inte? Kvinnliga präster – är det tillåtet eller är det synd? Får man använda vapen, är det OK att göra värnplikt? Vilka ord ska egentligen räknas som svordomar? Är det synd att leva som sambo och hur är det med homosexualitet – får man vara homosexuell eller inte?

Ja, ni känner nog igen den där uppräkningen – massor av företeelser som i vissa traditioner och tider räknats som synd och som i andra traditioner och tider betraktats som tillåtna och t o m eftersträvansvärda. Kyrkan och enskilda kristna har gång på gång gått vilse i de där syndakatalogerna och livet har för somliga fått en prägling som påminner om fariséerna och de 613 bud och förbud som de hade att följa enligt den judiska lagen.

De tio budorden sågs som en sammanfattning av de där 613 buden men så kommer då Jesus och säger att allt kan sammanfattas in det dubbla kärleksbudet om att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. För det är ju Jesus själv som Paulus stödjer sig på när han säger att kärleken är lagen i dess fullhet.

Inför vår syndabekännelse har vi två val: Antingen kan vi mäta oss själva mot en massa enskilda bud och förbud eller också kan vi ställa oss den enda frågan – var det kärlek som drev mig eller var det något annat? Om det var kärlek som drev mig så var det inte synd. Det kan ändå ha varit fel, för kärleken tar ibland miste, men det var inte synd. Så låt oss då ställa oss den enda frågan till våra liv – var det kärlek som drev mig eller var det något annat? Låt oss be och bekänna…

Predikan
Igår kväll gick den gamla filmen Doktor Strangelove på TV. Den gjordes 1964 när kalla kriget var som mest laddat och alla talade om den stora bomben, vätebomben, som skulle kunna utplåna allt liv på jorden. Filmen är en våldsam satir över de dåvarande supermakterna och deras ledare och framförallt är filmen en skoningslös drift med militären som framställs som paranoid, korkad och skjutglad. Filmens handling är i korthet att en enda galen amerikansk general lyckas starta ett kärnvapenkrig där ett gigantiskt radioaktivt moln kommer att utplåna allt liv på jordytan. Den excentriske exnazisten Dr Strangelove som är rådgivare till den amerikanske presidenten föreslår då att en liten noga utvald elit av mänskligheten ska räddas genom att bokstavligen gå under jorden till jättelika skyddsrum. Och eftersom deras uppgift är att så snabbt som möjligt bygga upp en ny mänsklighet så måste det gå 10 kvinnor på varje man i den där eliten och kvinnorna förutsätts och bli utvalda efter graden av sexuell attraktionskraft. Eftersom de styrande i både Sovjet och USA var uteslutande män så tyckte de att detta var ett utmärkt förslag eftersom de så sig själva som självklart ingående i den elit som skulle räddas… Filmen heter alltså Dr Strangelove vilket torde betyda Dr Märklig kärlek och den har också en lång undertitel: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben. Och ett av budskapen är att världens makthavare ser mer till sina egna privata intressen än till hela mänsklighetens bästa.

Så här 43 år efter Dr Strangelove så kan vi tycka att kalla kriget var helt absurt. Den där terrorbalansen där båda supermakterna hade fingret på avtryckarknappen och kärnvapenkapacitet att utplåna allt liv på jorden hundratals gånger om – allt det där verkar vara taget ur en bisarr Science Fictionhistoria. Det är så sjukt och man har svårt att förstå nu efteråt hur världens mäktigaste stater kunde styras av så paranoida krafter. Kalla kriget är en lektion om vad rädslan kan göra med människor och deras omdöme.

Fast nu gör jag som vi brukar göra – vi utmålar en gången epok som märklig och obegriplig och vi tror oss själva leva i en upplyst tidsålder som förstår så mycket bättre. Men det är ju inte så – terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen är avlöst av så många nya absurditeter och rädslan håller fortfarande ett lika starkt grepp om oss men nu i nya former och med nya hotbilder. Förmodligen kommer framtidens dom över oss att vara precis lika hård som vår dom över tidigare generationer, deras misstag, deras blindhet. Det handlar ju hela tiden om det där med flisan i din broders öga som du har så lätt för att se medan du inte märker bjälken i ditt eget öga. Samma Jesu Bergspredikan som dagens evangelium var hämtat ifrån och just texten med flisan och bjälken är fö illustrerad på framsidan av det nya församlingsbladet

Men låt oss då lämna samhällsproblemen och istället vända oss till ditt och mitt privata liv. Är det möjligen så att på samma sätt som rädsla varit drivkraft i många samhällsprocesser så är rädslan också drivkraft i mycket av vårt privata liv? Rubriken för dagen är Medmänniskan men hur är det i verkligheten bortom de vackra orden – betraktar vi våra medmänniskor verkligen som MEDmänniskor eller ser vi dem mer som MOTmänniskor –motståndare, konkurrenter, hot…?

Kanske ser du den där frågan som provocerande eftersom du tycker att dina medmänniskor verkligen är just medmänniskor för dig och inga motmänniskor! Och förmodligen är det så – du har en massa människor omkring dig som du inte alls är rädd för, som du inte alls ser som några hot eller motståndare. Men vilka är dom? Jo, de är dina vänner – de som du lärt känna och när du har lärt känna dem så har du lärt dig att de är just vänner som vill dig väl. Men i dagens evangelium säger Jesus att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Jesus blir inte imponerad över att du är vänlig mot dina vänner och bekanta. Så här säger han också till dig och mig: ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?”

Att älska sina vänner är inte svårt men det svåra är att visa kärlek just mot dem som inte i våra ögon förtjänat någon kärlek. Att älska den som förtalat dig och motarbetat dig! Att älska den som svikit dig, försummat dig och kanske rent av visat förakt mot dig!

Vi inser alla hur svårt det skulle vara – även om vi skulle vilja det så är det en kanske omöjlig uppgift detta att älska, verkligen älska, våra fiender. Ja, alla begriper att ingen kan älska sina fiender för då är de inte längre fiender utan vad det handlar om är att sluta att betrakta en människa som sin fiende. Men problemet är ju att i början av den processen så är det fort¬farande i min känslovärld en fiende det handlar om! Jag tvingas alltså ifrågasätta mina känslor, jag tvingas gå emot känslor av hat och avstånds¬tagande som jag samtidigt behöver erkänna att jag faktiskt går omkring och bär på.

Men hur går man då emot sina känslor. Ja, igår hade jag en vigsel där jag sa till brudparet att det faktiskt är möjligt att lova någon sin kärlek eftersom kärlek är mer än förälskelse, kärlek är mer än bara känslor! Jag vet inte om ni håller med mig och på ett plan handlar det ju bara om hur vi definierar själva begreppet kärlek. Men jag menar att det i verklig kärlek finns ett åtagande som går utöver det flyktiga känslolivet och jag får bilden av att Jesus tänker på ett liknande sätt när han säger att vi ska älska våra fiender. Kärlek blir då också ett arbete, ett åtagande som gäller inte bara min livspartner utan alla människor. Arbetet består i att bearbeta och ifrågasätta alla negativa känslor, att försöka tränga bakom den bild jag har av min fiende för att bakom den där fiendebilden upptäcka en medmänniska som jag faktiskt kan älska utan att göra våld på mitt känsloliv.

I den processen kan perspektivbyte vara något av det allra mest effektiva, att göra något konkret så att det blir möjligt att se något ur ett annat perspektiv än det invanda. En som gjorde det perspektivbytet på ett mycket radikalt sätt är amerikanen Shane Claiborne som skrivit en bok som nyligen kommit ut på svenska. Shane är en vit medelklassamerikan som är uppvuxen inom metodistkyrkan i de amerikanska sydstaterna, alltså delvis samma uppväxtmiljö som den amerikanske presidenten. Shane hade svårt att känna igen Jesus i den kyrkomiljö där han växte upp och han kom fram till att han måste byta perspektiv för att se klart. Han började umgås med uteliggarna i storstaden Philadelphia där han gick i en kristen skola och när han började se tillvaron ur deras perspektiv så började det hända saker och Jesus kom på något sätt så mycket närmare honom. Han upptäckte hur mycket kulturell fernissa hans dittillsvarande Jesusbild varit indränkt i och en massa tidigare självklarheter förvandlades till obegripligheter. Ja, ni kan själva läsa boken som heter ”Den ofrånkomliga revolutionen” och finns i kyrkans bibliotek.

Ja, kanske är det så – om min tidigare fiende ska bli möjlig att älska måste jag kanske först gå en mil i hans skor som det gamla ordspråket säger. Kanske krävs det verkligen en fysisk förflyttning – om jag är rädd för invandrare skulle jag kanske leva några veckor i en muslimsk församling. Om jag inte begriper mig på homosexuella så skulle jag kanske lära känna några för att kunna se tillvaron ur deras perspektiv. Och den där grannen som ständigt stör mig med sitt beteende – kanske skulle jag bjuda hem honom eller henne på en kopp kaffe…? Att helt enkelt öppna en dörr som jag hittills inte varit intresserad av att öppna – kanske skulle verkligheten förändras och kanske skulle gamla fiender plötsligt bli möjliga att älska. För det är kärleken som är lagen i dess fullhet, eller som Beatles uttryckte saken redan på det förvirrade 60-talet: All you need is love, love is the only need.


AMEN