Påskens vittnen

Andra söndagen i påsktiden, 27 april 2025
Högmässa i Stensjökyrkan
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Jeremia 18:1-6
Epistel 1 Joh5:1-5
Evangelium Joh 21:15-19
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

"Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?" Så läser vi idag i 1:a Johannesbrevet.

När James Bond ska besegra världen så är alla medel tillåtna. Han ligger till höger och vänster. Byggnader förstörs, snygga bilar, människor offras till höger och vänster för det överordnade målet: att rädda västvärlden från kommunismen, eller hotet från Kina eller från någon storhetsvansinnig techmogul.

Det Johannes pratar om är ett annat sätt att strida. Ett annat sätt att besegra världen. Jesus skulle aldrig säga att ”ändamålen helgar medlen”, alltså att om man har riktigt bra skäl så kan man göra lite som man tycker.

Så har totalitära stater alltid resonerat. Det finns en vision nånstans långt därframme vid horisonten. För att nå dit, för att få till den där perfekta omeletten så måste ägg knäckas, ja, ingen kan egentligen säga när det räcker med knäckta ägg. Det verkar som att det alltid behövs några till.

Johannes, som var nära vän till Jesus, han har sett en helt annan strategi hos Honom. Han har sett det, upplevt det personligen och kan därför berätta om det. Det är viktigt. Vi ska också se till så att vi vet vad vi pratar om, att vi inte bara upprepar vad andra har sagt, eller snabblyssnar på evangeliet på för hög hastighet, bara för att det ska gå lite fortare.

Det betyder något, inte bara vad vi tror utan HUR vi tror, inte bara vad vi säger, utan HUR vi säger något, inte bara vad vi gör utan HUR vi gör det vi gör.

Det är långsamt och krävande det där att upptäcka Guds kärlek och att lära sig leva i den, ge den vidare. Det tar hela vår uppmärksamhet i anspråk. Och det är det värt. Därför ska vi inte slarva. Därför ska vi nämna stötestenarna på vägen och lämna dem till Honom, inte bara låta dem vara och tänka att vägen blir mer städad framöver. Det blir den inte. Det kommer alltid att dyka upp nya frestelser, vi kommer att vilja slarva och låtsas att allt är enklare än det är. Men gudstjänsten för oss tillbaka till det viktigaste: att säga som det är till Jesus, att återvända till Honom. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Johannes är filosofen bland evangelisterna. Hans symbol är ju örnen och när man läser honom kan man verkligen känna lite svindel ibland, det är så högtflygande, han täcker in så mycket med sin örnblick.

Ändå är det lika sant att säga att han är metodisk och jordnära. I episteln idag utvecklar han sin tanke väldigt noggrant och tydligt. Vi har redan hört att den ende som kan besegra världen är den som tror att Jesus är Guds son. Alltså inte den som har de bästa drönarna, den smartaste teknologin, som ligger främst när det gäller AI-utveckling. Inte den som är beredd att offra sina soldater och är hänsynslös nog att strunta i hur många som dör.

Nej, inte detta. Utan tron på att Jesus är Guds Son. Det kan låta lite märkligt. Men låt oss följa Johannes tankegång. Tror vi detta så är det en följd, menar Johannes, av att vi är ”födda av Gud”. Alltså det är något som Gud gjort i oss, det är inget vi kan resonera oss fram till själva utan att Gud första gjort iordning jordmånen i vårt hjärta och i vår tanke. Och om det är så, om vi är födda av Gud så älskar vi Gud. Som ett barn älskar sin mamma.

Nu i påsk hade vi besök av min syster och hennes familj. Yngste sonen där är snart tre och alldeles underbar. Han charmar alla. Men han är väldigt tydlig med vem det är som har förstaplatsen i hans hjärta: det är mamma. Det är mamma han överöser med kramar, det är mamma (eller pappa) han flyr till när han blir ledsen. Om vi är ”födda av Gud” så älskar vi Gud på ett liknande sätt. Som något nästan oundvikligt. Och, fortsätter Johannes, älskar vi Gud som har fött oss älskar vi också Hans barn, alltså då ens syskon.

Där blir inte familjebilden lika enkel. Alla som har syskon vet hur jobbigt det kan vara med syskon. Hur komplicerat det kan vara. Det är inte alls säkert att man utan vidare kan säga att bara för att man älskar sina föräldrar älskar man också sina syskon. Men kanske ändå: älskar man inte sina syskon kan det ha med föräldrarna att göra. Att det funnits brister, avund, olösta konflikter, oförsonlighet som ingen orkat ta tag i.

Johannes menar i alla fall att är vi födda av Gud så älskar vi Gud. Och älskar vi Gud älskar vi de andra som är ”födda av Gud”. Vi älskar våra systrar och bröder. Nu börjar det kanske krypa lite i oss, för vi vet att så enkelt är det inte. Det är inte säkert att vi älskar dem som sitter bredvid oss i kyrkbänken.

C S Lewis sa såhär: fundera inte så mycket på huruvida du älskar din nästa utan handla som om du gjorde det.

Han har rätt. Att vi grubblar och grubblar över oss själva och våra brister – det är inte det som kommer att hjälpa oss framåt. Ibland behöver vi se på de andra och deras behov – och då kan det bli så att när vi ber för någon eller när vi hjälper någon – då väcks kärlek till den personen. Var kom den ifrån, kan man plötsligt tänka? Plötsligt bara fanns den där.

Det är därför Johannes ord är så omvälvande. Gud kan närsomhelst ge oss kärlek till andra. Han blir glad om vi ber om det. Vi kan säga: Gud, jag har väldigt svårt att älska den här personen. Du får fylla på för själv har jag ingen kärlek att ge! Inget gör Gud gladare än att få sådana frågor.

Det där med hur det ser ut i hjärtat på oss, det är tydligen väldigt viktigt för Jesus. Till Petrus, som ska bli ledare i lärjungakretsen efter Kristi himmelsfärd, ställer Jesus idag några skarpa frågor, skarpa på det sättet att man måste vara ärlig när man svarar på dem. "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?"

Tänk att Jesus lyfter fram kärleken som den främsta ledaregenskapen!

Det är kärleken till Jesus som kommer att möjliggöra för Simon, eller Petrus, att uppfylla Jesu nästa önskan: För mina lamm på bete. Vi minns orden från 1 Joh: Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Alltså: för att Petrus ska kunna ta hand om de andra lärjungarna behöver han först och främst älska Jesus.

Det där ska vi också tänka på. För att ha det bra i äktenskapet ska vi först och främst älska Jesus. För att vara en god vän, en god granne, en bra medarbetare. Det kan låta som en omväg. Men om vi tänker att själva kärleken till Jesus öppnar en källa i vårt inre, där kärleken kan porla fram – ja, då förstår vi hur det hänger ihop. Ska vi ge kärlek vidare måste vi först ha tagit emot den.

Men varför pressar Jesus Petrus? Han märker ju att Petrus blir ledsen? Det är nog för att Jesus tänker på de tre gånger som Petrus förnekade Honom och att de tre gångerna behöver tas upp i ljuset och, liksom, bekännas, för att Petrus ska kunna gå vidare. Annars kommer de att ligga där och gnaga. Så för varje gång Petrus har förnekat Jesus får han tillfälle att bekänna: ja, Jesus, jag älskar dig. Det är smärtsamt för honom.

Det påminner mig om en stark scen i en av Narniaböckerna. Den osympatiske pojken Eustace Scrubb har efter ett skeppsbrott på en ö blivit förvandlad till drake. Det är både opraktiskt, sorgligt och väldigt ensamt. Men så träffar han en kväll ett lejon som tar honom med till en källa. Han har så ont i sin drakkropp och han känner på sig att om han bara får komma ner i källan så kommer värken att bedarra. Men, berättar Eustace senare, lejonet sa åt mig att jag måste klä av mig först….Jag tänkte just säga att jag inte kunde klä av mig, när jag plötsligt kom att att tänka på att drakar liknar ormar och ormar kan byta skinn….Och jag började skrapa och krafsa och fjällen föll till höger och vänster. Och sen tog jag i ännu mer, och då fläktes inte bara fjällen av utan hela huden precis som om jag hade haft scharlakansfeber eller hade varit en banan.

Flera gånger tror Eustace att nu måste väl all drakhud ändå vara borta, då han upptäcker mer, eller så är det fötterna, skinn efter skinn måste av. Till slut säger lejonet: du måste låta mig klä av dig. 

Och det är ungefär det som Jesus här gör med Petrus. Det måste bli alldeles rätt mellan dem. Det måste vara säkert att Petrus inom sig inte gömmer lite drakfjäll, eller någon kvadratcentimeter av tvivel på att han är förlåten. Han måste visa fram allt för Jesus. Låta Jesus ta hand om hela sig.

Läs gärna Kung Caspian och skeppet Gryningen. Det finns också en låt av amerikanska singer songwritern Sarah Sparks som heter Eustace Scrubb. Där sjunger hon: I tried to heal myself long before I met your gaze by the water.

Om vi kom hit till kyrkan idag oroliga för hur det är i världen, oroliga

för hur det är i vår familj eller hur det ser ut inuti oss själva så är detta räddningen för världen. Att vi håller oss nära Jesus och vågar lita på Honom, som besegrat världen.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.