Predikningar 1999-2023

Predikan
Daniel beskriver i det som är kap 7 i våra biblar hur han får en syn. Han ser fyra djur som stiger upp ur havet. Det ena läskigare än det andra. De här djuren är ute efter att äta världen, alltså erövra den. Det sista är värst, det har ”stora tänder av järn. Det slukade och krossade, och allt som blev kvar trampade det under fötterna. Det hade tio horn (Horn står här för makt och talet 10 för fullständighet – det är inte vilket litet struntrike som helst) och, skriver Daniel: det hade ögon som en människa och en mun som talade stora ord.

Bibelforskare ser i dessa djur olika riken i den antika världen och det där med tio horn – det är då Romarriket, den stormakt som skulle komma att växa sig stark och mäktig runt hela Medelhavsområdet och mer därtill. Ögonen är makten som ser och munnen är alla dekret som gick ut från Rom och som påverkade människor runtom i provinserna, de länder som var ockuperade av och inlemmade i Romarriket.

Sedan är det ett väldigt klipp i världshistorien och så ser vi den här uråldrige mannen slå sig ner på sin tron. Världen och alla riken och härskare ska dömas.

Min grekisklärare sa en gång att efter Långfredagen har inget av vikt egentligen hänt i världshistorien. Här hos Daniel är det på samma sätt, kan man tycka, många hemska härskare i världshistorien som hoppas över. Romarriket – och sedan domen.

I Uppenbarelseboken beskriver Johannes sin tids imperium, som var just Romarriket. Det är intressant att Daniel beskriver det sista djuret som att det hade ögon som en människa. Rom var ju på många sätt ett liberalt imperium, som lät folk få ha kvar sin religion. Med det förbehållet att alla var tvungna att en gång om året knäfalla och tända rökelse inför kejsarens bild.

Som judarna såg det, och de tidiga kristna, satte sig kejsaren därmed på Guds plats.

Och därför behöver kanske inte Mao eller Hitler eller Stalin eller Putin nämnas i Bibeln. De finns med bland alla de härskare genom historien som satt sig på Guds plats. Daniel och Johannes i Uppenbarelseboken vill både säga som det är och förmedla tröst. Det finns hemska och starka makter i världen men förr eller senare kommer de alla att stå inför Gud.

Så långt är det, i alla fall för alla som inte har ambitionen att invadera ett land, så långt är det lugnt. Det är gott att veta att diktatorerna inte kommer att få sista ordet.

Men sedan kommer vi till det som kan vara lite jobbigare för oss att tänka på. Och det är att även vi kommer att ställas inför domen. Egentligen är det inte konstigt. För det finns mycket hemska saker som hänt i världshistorien och allt det hemska kan inte hänföras till en diktator, en enskild ond man. Alltsedan Andra världskrigets slut har man t ex i Tyskland pratat (eller för den delen tyckt det varit svårt att prata) om vanliga tyskars skuld till kriget och Förintelsen. I DDR löste man det enkelt genom att bestämma sig för att som socialister hade man varit motståndare till Hitler och därmed god. Putin vet vad han gör när han anklagar Ukraina för att hysa nynazistiska element och att det skulle vara en fascistisk stat. Fascismen är det onda – då är det något gott att bekämpa Ukraina, så verkar Putin göra reklam för sin militära specialoperation.

Men många hemska saker, inte bara i DDR, har gjorts för att de som gjorde det menade sig kämpa mot något ont. Och det där fungerar inte bara på storpolitisk nivå. En del av dem vi inte gillar ogillar vi för att vi tycker att de är dumma. Och då tycker vi att vi har rätten på vår sida, att döma dem. Ja, vi vet antagligen också med oss själva att vi inte alltid själva är goda. Vi vill inte alltid det som är rätt. Barn och ungdomar gör inte alltid som de blivit tillsagda av sina föräldrar. Föräldrar i sin tur gör inte alltid rätt och menar inte alltid väl. I vänskap, mellan grannar, på jobbet, i kören – varhelst det finns människor som kommer någon förr eller senare att säga något som hon senare ångrar, som någon annan blir ledsen för. Ibland var det inte illa ment, andra gånger ville man ge ett litet nålstick.

Hursomhelst: det den här söndagen vill påminna oss om är att vi var och en, inte bara Hitler och Stalin och andra sådana storskurkar, ja, alla som någonsin levt, en dag kommer att dömas. Och det utifrån hur vi levt. Sedan talas det om den brinnande sjön och att dem som inte är uppskrivna i livets bok hamnar där. Det är rätt jobbigt att läsa detta. Även om vi förstår behovet av en dom vill vi ju att alla ska komma till himlen!

Därför vill jag be er tänka på den ugn ni har hemma. Tänk er att den sätts på 225 grader och att ni ställer in en plastlåda för att värma mat. Nej, det gör ni inte. För vi vet att plast smälter i en vanlig ugn. Plast är bra på många sätt men tål inte den sortens värme.

En del fysiker räknar med att jorden kommer att bli alltmer lik planeten Mars och att den så småningom kommer att brinna upp. Såhär kommenterar den amerikanske poeten Robert Frost detta:
Om det är så så (eller, för den delen, om det skulle komma en ny istid) kommer ju ingen människa att kunna bestå. Det säger sig självt. Blir det en stor eld eller superkallt hjälper det inte om jag varit en god människa. Det gör mig inte mindre mottaglig för eld eller is. Människan är på det sättet dömd att gå under. På egen hand är vi inga superhjältar.

Men hur kan då kristen tro tala om ett gott slut på historien? Hur kan Johannes gå från den där brinnande sjön till ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord” och Gud ska torka alla tårar från människornas kinder? Ja, det verkar vara en annan kvalitet som krävs, för att vi inte ska gå under. Det som Johannes kallar att vara skriven i Livets bok.

Varje gång någon döps ber prästen: skriv hans namn i livets bok och bevara honom nu och alltid. Det är alltså något som Gud får göra. Det är omöjligt för en människa att bli levande när hon dött. Men Bibeln påstår att Gud väckte Jesus från de döda.

Ett liknande under krävs för vår del. Om jorden förr eller senare kommer att gå under så kommer människan att gå under. Det material vi är gjorda av är ju samma som jorden. Det behövs en annan kvalitet. Det behövs att Gud gör ett under. Och det är precis vad kristet liv handlar om och hur vi kan möta det annars ganska svårsmälta budskapet idag. Vi måste luta oss mot Jesus, mot Hans kvalitet. Och ta emot den kvaliteten. Det är därför Han kan säga: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig (alltså Gud) han har evigt liv. Inte bara: han kommer att få evigt liv. Utan det är en gåva som redan getts.

I vår tradition är dopet början på det nya livet. Sen är det meningen att vi också ska leva i vårt dop, ta emot varje ny dag på det sättet: som en present från Gud. Det är att ha evigt liv inom sig. Det kan vi inte se eller ta på. Men vi kan märka det hos varandra. Det innebär att vi inte är utlämnade åt oss själva när vi är ledsna och har det jobbigt. Gud kan fylla på: med nytt liv in i ett dött äktenskap, nytt liv in i en vänskap som kraschat, ny glädje, ny frid, ny gemenskap. Sen lever vi ändå i världen och det kommer också fortsatt att hända jobbiga saker men vi vet att det som Gud gör i vårt hjärta, det vill Han också göra med hela världen. Såhär skriver Johannes på ett annat ställe: Ty så älskade Gud världen (alltså dig och mig och alla människor) att Han utgav sin Ende son för att var och en som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.