Hjälparen kommer

Högmässa i Stensjökyrkan
Söndagen före Pingst  2022
Stefan Risenfors
Texter
GT 5 Mos 31:6-8
Epistel Rom 8:31-39
Evangelium Joh 16:23-33
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Dagens epistel – Rom 8: Gud frikänner, vem kan då fälla?... Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Han låter så självklar, Paulus! Om han som var med och dödade kristna kan bli frikänd så kan alla bli frikända för så stor är Guds nåd, så stark är Jesu kärlek. Så vi tar med oss en enda tanke in i vår bön om förlåtselse- underskatta inte nåden... låt oss be och bekänna!

Predikan

Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern.

Det är kanske inte helt självklart vad Jesus syftar på med orden: det kommer en tid. Men idag på Söndagen före Pingst så är det lätt att se kopplingen till den första Pingstdagen när den helige Ande utgöts över lärjungarna. Och när man ser sammanhanget i Johannesevangeliet där det här sägs så har Jesus strax innan uttryckligen talat om den helige Ande som ska vägleda lärjungarna med hela sanningen.

Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern.

Jesus påstår alltså att budskapet han vill förmedla paradoxalt nog blir ännu tydligare när han har lämnat dem. Genom den helige Ande kan lärjungarna komma ännu närmare honom än de var medan han gick ibland dem.

För oss som lever i en materialistiskt präglad kultur blir det här nästan obegripligt – för oss har ju det fysiska, det uppenbara, det som går att ta på, ett totalt företräde framför det osynliga. Och Anden hör ju till den osynliga delen av verkligheten, den som vi sällan vill kännas vid. Eller för att ta en bild: Vi som lever i vårt moderna upplysta informationssamhälle är just upplysta, upplysta så till den milda grad att vi helt tappat vårt mörkerseende för vi rör oss i ett så överexponerat samhälle där alla signaler ständigt försöker överrösta varandra. För att komma i kontakt med den helige Ande kan vi behöva gå in i ett mörkrum och långsamt låta våra ögon vänja sig till mörkret och när pupillerna vuxit sig tillräckligt stora kan det inträffa som Nils Ferlin beskriver i sin dikt Från Getsemane:

Gud har i sin fotografiateljé - ett mörkrum som heter Getsemane.
Där växer det klara bilder fram - för den som är lugn och allvarsam.
Men den som är rädd - för köld och ris, - får aldrig en blomst i paradis.
Hans liv blir liksom en öde slätt - av inga silverne tårar vätt.
I purpur, kanske, och glans han gick - men blicken hans var en tiggarblick.
Till aska kom han men aldrig brand - och månen ler åt hans tomma hand.
Ty den som är rädd för Getsemane - har ingenting alls att få eller ge

Den dikten får ligga kvar under hela predikan för den påminner oss om att vi kanske i mindre utsträckning än någon generation före oss har tillgång till ett inre landskap som är mycket sparsamt belyst. Vi lever så bländade att vi verkligen kan behöva anstränga oss för att se något annat än mörker i detta inre landskap och eftersom detta kan vara min näst sista huvudguds­tjänst här i Stensökyrkan måste jag ta tillfället i akt för att kanske för sista gången påminna om var jag har funnit den bäst fungerande vägen in i mitt inre landskap. De flesta av er har hört mig plädera för retreat många gånger förut. Retreat – flera dagar i total avskärmning av alla yttre signaler – där blir mörkrummet, som kunde verka skrämmande, en växtplats. Och vi visste ju det redan tidigare – fröna behöver mörkret i jorden för att kunna gro – först därefter tål de att utsättas för ljus!

Men låt oss återvända till den situation vi befinner oss i när det gäller kyrkoåret: de tio dagarna mellan Jesu himmelfärd och hans återkomst i form av den helige Ande på Pingstdagen. Lärjungarna är på Jesu uppmaning samlade i Jerusalem och det verkar ha varit en oerhört förtätad stämning bland dem. Så här skriver Lukas i Apostlagärningarnas första kapitel: Alla dessa höll ihop under ständig bön. Det står också att de är samlade i ett rum på övervåningen och den lilla anmärkningen kan rymma mer än vi anar. På övervåningen var man ifred, där stördes man inte på samma sätt av larmet från gatan och där kunde ingen bara ramla in och störa. Övervåningen antyder därför i mina ögon ett mått av ostörd retreat över deras bönegemenskap.

Lärjungarna lever de där tio dagarna i en oerhörd förväntan och den förväntan skulle jag vilja att vi tar med oss ut i resten av kyrkoåret och övriga delar av våra liv. Jesus är inte längre fysiskt närvarande hos dem – precis så är det också för oss! Jesus har gett dem löften om att han ska vara närvarande hos dem på ett nytt sätt, men de vet inte på vilket sätt. Precis så är det också för oss – Jesu fysiska frånvaro gör honom totalt obunden av tid och rum och vi kan få möta honom i det mest osannolika sammanhang i den mest osannolika skepnad vi kan tänka oss vid en tidpunkt då vi inte hade någon som helst förväntan om hans närvaro. Vi har rätt att leva i denna gränslösa förväntan men för att den ska kunna bli fruktbar behöver vi ett totalt öppet sinne. Vi behöver befria Gud från alla de attribut som vi förknippar med Gud för bara då känner vi igen Jesus när han kommer till oss i förklädnad, och det är ju så han brukar komma. Förklädd till oigenkännlighet, vid fel tillfälle, på fel plats bortom alla de kyrkliga reservaten – inte konstigt om vi missar honom när han kommer oss till mötes. Men nyckeln till mötet, det som kan vara det totalt avgörande för om det ska komma till stånd eller inte, det stavas just FÖRVÄNTAN! Med en förväntansfull blick på att få se en skymt av Jesus i varje möte med människor, i varje förfluget ord vi råkar överhöra på bussen, i varje budskap som flimrar förbi våra ögon, varje kreativ idé som du plötsligt får och i varje känsla som plötsligt fyller oss. Jesus finns där i form av den helige Ande, han kan dyka upp där du minst av allt väntar dig att möta honom men vi ser honom bara om vi börjar leva i denna de tio dagarnas alldeles särskilda förväntan. Eller för att tala med Nils Ferlin: Ditt inre mörkrum kan öppna upp sig överallt, det behöver inte se ut som hos Jesus i Getsemane för ingångarna till Guds rike är miljontals – hela ditt liv är översållat med ingångar till en djupare förståelse till varför du är här och vad som är ditt uppdrag här på jorden.

Men samtidigt låter det ju det här som ett ganska hopplöst företag. Vi talar om hur splittrade vi är i vårt moderna samhälle, hur fragmentiserade och ofokuserade vi är och hur mycket vi behöver träna oss på att stanna upp och verkligen fokusera. Och samtidigt ska vi alltså ha uppmärksamheten riktad åt alla håll! Då blir vi ju det där digitaliserade Internetbarnet med den ständigt flackande blicken eftersom nåt ännu mer spännande kanske just nu äger rum i ett annat chattrum i ett helt annat socialt medium!

Alltså; hur ska vi kunna förena 360 graders uppmärksamhet under dygnets alla vakna timmar med någon som helst fördjupning och koncentration???  Ja, inte bara de vakna timmarna förresten – Gud verkar ju regelbundet tala genom drömmar dessutom! Det låter som röd signal: information overload och överhängande risk för utbrändhet.

Jo, när vi översätter förväntan till vaksamhet och beredskap så kan det låta helt orimligt. Men de tio dagarnas särskilda förväntan som borde få läcka ut till övriga året är inte av den karaktären. Det är inte som livet på en brandstation utan mer som när du var fem år och vaknade tidigt på julafton – en entydigt positiv förväntan. Och en ledtråd till det avslappnande i denna förväntan får vi just nu i naturen när vi ser rikedomen, överflödet i allt som nu väcks till liv i naturen. Ingångarna till det inre mörkrummet är ju miljontals, du kommer ofrånkomligen att missa de allra flesta men det finns alltid så många kvar. De tio dagarnas särskilda förväntan blir därför lite som att gå ut i regnet med förhoppningen om att bli lite blöt. Många av dropparna kommer att missa dig men om du bara vågar stå där utan paraply så blir du ofelbart blöt. Så är det med Guds välsignelser och så är det med ingångarna till mörkrummet – det kommer fler! AMEN