Gud-Fader, Son och Ande

Högmässa i Stensjökyrkan
Heliga.tref 12 juni 2023
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 1 Mos 18:1-8
Epistel Apg 4:5-12
Evangelium oh 11:18-27

<<Föregående Nästa>>

Predikan

Skulle Putin kunna göra något bra? Det kom jag att fundera på när jag förra veckan läste i tidningen att han bestämt att Andrej Rublevs ikonbild med treenigheten, den som vi idag läser om i gt-texten -att den ska flytta från museum tillbaka till kyrkan. Visserligen verkar beslutet ske som ett tack från Putin till ortodoxa kyrkan och patriark Kirill för deras stöd till kriget, men ändå. Jag tror det är många ryssar som långt före kriget (och inte i första hand som uttryck för nationalchauvinism) längtat efter att få tillbaka ikonen till Treenighetskatedralen i Sergievklostret utanför Moskva.

Gud skapade världen god, läser vi i Bibeln. Guds gåvor (församlingen, naturen, kärlek, vänskap, konst, bön, förståndsgåvor osv osv) är goda men ingen gåva är så god att inte människan skulle kunna missbruka den. Om det är sant kanske också det omvända är sant: att ingen människa är så ond att inte Guds ljus skulle kunna lysa igenom hans eller hennes mörker.

När det gäller konstnärer verkar det uppenbart att kvaliteten på konsten kan vara hög – alldeles bortsett från hur konstnärens privata moral sett ut. Han (eller förstås hon) kan ha supit bort alla sina pengar, varit notoriskt otrogen och hopplöst självupptagen – och ändå skapat fantastisk konst.

Det var ju det Salieri tyckte var så orättvist när det gällde Mozart, om man nu utgår från filmen. Att den där slarvern, som gav ett så helt igenom oseriöst intryck, skulle vara föremål för Guds generositet-det ville Salieri inte gå med på. Det störde hans världsbild.

Idag firar vi Heliga Trefaldighets dag, en stor dag – på många sätt. Vi firar att Gud skapat världen och gett sig själv åt den och lever bland oss och i oss. Och detta alldeles oavsett om vi förtjänar det eller inte. Vi bor i en värld där dugliga och hederliga medelklasspar kämpar med sin barnlöshet medan andra familjer, som verkligen inte verkar ”lämpliga” är fruktsamma alldeles oavsett.

Vi bor i en värld som är otroligt vacker och fortsätter att vara vacker, hur lite tacksamma vi än är, hur upptagna vi än är av våra telefoner och dessutom för vidare till barnen detta (ja, kan man se det på annat sätt?) avguderi. Dag för dag är vi föremål för Guds slösande generositet men det är ju inte ens säkert att vi märker det.

I den sista Narniaboken får några dvärgar representera detta. De sitter i ett underbart landskap och har en furstlig bankett uppdukad framför sig – men det de ser är ett smutsigt stall och några torftiga matrester. De verkar oförmögna att ta in verkligheten som omger dem.

Likadant i första Narniaboken, Min morbror Trollkarlen, där en grupp människor och djur blir vittne till hur Aslan skapar Narnia, denna nya värld. Somliga tycker hans sång är det mest underbara de hört, för andra låter det nästan outhärdligt, de står inte ut. Hur kan det vara så? Och tänk om jag då själv är blind och döv för det som Gud vill ge – hur kan jag bli seende och hörande? Och hur ska jag kunna veta ATT jag att blind och döv?

Här kommer några, som jag hoppas, användbara tips. 1. Som det står i Hebréerbrevet: om ni hör Hans röst idag, förhärda inte era hjärtan. Bibeln påstår att Gud talar till människan, försöker kommunicera med henne, jämt och ständigt. Han är livligt intresserad av oss, medan vi ofta är ganska förströdda. Men om det skulle vara så att en signal går igenom bruset, att vi känner en maning, ett allvar, en kallelse – ja, då ska vi inte bagatellisera den. Då ska vi vara nyfikna. Men för att vi ska orka och våga vara nyfikna krävs att vi befinner oss i ett sammanhang där Gud tas på allvar, så att vi har några att lära oss av. Det har förstås hänt att Gud har talat direkt till människor som befunnit sig helt utanför kristna sammanhang, som kanske i Tjeckoslovakien under diktaturen. Då fanns kyrkan endast som underjordisk. Eller som nu i Nordkorea, där det är strängt förbjudet för vuxna att föra vidare eventuell kristen tro till barnen. Men regeln är ändå: vi behöver andra runtomkring oss för att lära oss höra och lyssna till Guds röst.

Hade t ex Birgitta kunnat vara en god körledare utan sina körer? Ja, kunskap hade hon förstås kunnat tillägna sig, men musiken skapas ju i mötet mellan tonsättare, dirigent och kör – och, förstås, också oss som lyssnar. Det är där det händer. Det är där vi lär oss lyssna. Och en rolig sak med att sjunga i kör är ju att man hittar sin röst, inte i opposition till de andra utan tillsammans med de andra. Ändå bidrar var och en med sin alldeles egna röst.

När Gud visar sig för Abraham så är det som tre gestalter. Gud ÄR gemenskap, vilket förebådar att Abraham och Sara också ska bli familj, med Isak. När Gud kommer så är det en sorts befruktning det handlar om i vårt liv. Vi förblir inte exakt desamma som innan, däremot blir vi i mötet med Gud MER oss själva än vi hade varit om vi hållit Gud utanför.

För Petrus och Johannes har vänskapen med Jesus gjort så starkt intryck att Han nu är en del av dem. De kan inte förneka Honom, ens när det vore det mest praktiska för dem att göra. Vi kan inte tiga om det vi sett och hört, säger de vid något tillfälle. Det är för dem som det heter i en av våra tackböner efter nattvarden: vi har tagit emot dig och du är oss närmare än vårt eget hjärta.

Gemenskapen med Jesus gör dem frimodiga: hos ingen annan finns frälsningen, säger de – väl vetande att de som hör det kommer att bli vansinniga. Ingenstans bland mänskor finns något annat namn som kan rädda oss. Inget namn – utom Jesus.

Kruxet är att det ju inte är säkert att människor vill bli frälsta, vill bli räddade. Vi kanske tycker det är förolämpande, som om vi inte skulle duga som vi är!

Det är just det, kruxet med Jesus, med inkarnationen, att det innebär att Gud kommer nära. Och det kan bli lite för nära, närmare än vad som känns riktigt bekvämt…

Men om Petrus och Johannes hade rätt, då behöver människan räddning, alldeles oavsett hur duktig och snäll och sympatisk och laglydig hon än är. Vi vet ju det egentligen, att ingen av oss, oavsett hur begåvad, kan fixa till oss evigt liv. Och AI kommer inte heller att kunna fixa oss evigt liv. Men det handlar inte ”bara” om himlen och livet efter detta. Det handlar minst lika mycket om här och nu, om dem som Gud har skapat oss till att vara här i världen, sådana Han vill att vi är. Vi behöver allihop vända om. Och, vad mer: varje dag behöver vi det.

Vi skulle kunna se det som en dans med Gud som vår danspartner. Vi bjuds upp – och måste svara ja eller nej. Vi är kallade in i dansen, in i gemenskapen, bort från mörkret, synden, självcentreringen – ut i friheten. Den frihet som bara Han kan åstadkomma åt oss.

Marta, som vi hör om i evangeliet idag, hon är i mörkret. Hon är i sorgen efter broderns död och hon är antagligen också besviken på Jesus, som hon väntat sig mer av. Hon vågar tala med Jesus om detta, om det som är viktigt för henne. Hon resonerar inomvärldsligt: om du hade varit här hade min bror inte dött.

Jesus hade inte bara någon viss tjänst att sälja henne eller ge henne. Han själv ÄR gåvan, rakt in i hennes belägenhet, hennes sorg, hennes känsla av att allting är förbi.

Tillsammans med Jesus finns det liv, för den här världen, för oss var och en. Om vi hör Hans röst idag, låt oss då inte förhärda våra hjärtan!

Må så Guds frid som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era samveten hos Kristus Jesus. Amen.