Midsommardagen 2022ASB

Skapelsen

Gudstjänst i Stensjökyrkan
Midsommardagen, 25 juni 2022
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Job 12:7-13
Epistel Apg 17:22-31
Evangelium Matt 6:25-30
<<Föregående  >>Nästa



 Predikan
Bara att för mig om morgonen cykla hemifrån till stationen i Kungsbacka är som att cykla genom en technicolor-disneyfilm från 50-talet. Ja, bättre, för man känner dofterna också. Nu har jasminen kommit igång ordentligt. Men även mer oansenliga buskar doftar och tillsammans blir det där på morgonkvisten en liten symfoni som påminner mig om Guds storhet och skönhetssinne.

Det där med Guds skönhetssinne, det är något jag kommit på med åren. Jag är uppvuxen, som somliga av er vet, i pingstkyrkor med ganska strama kyrkorum. Kanske var de rentav från början kalvinistiskt präglade, i alla fall anti-romerskkatolskt. Inget prål och bling bling skulle ta fokus från JESUS-namnet i versaler uppe på podiet. Lite gröna palmer här och var skulle diskret bidra till en biblisk stämning.

Det var praktiskt, enkelt. Och de där JESUS-podierna tillkom förstås för att somliga upplevt en sorg över kyrkorum som de tyckte plottrade bort det verkligt väsentliga.

Men kanske att man i rädslan över att fördunkla centrum glömde bort annat som också var viktigt, människan gör ju ofta så. Hon lägger märke till något som hon tycker behövs, något som saknas och så går hon med liv och lust in för just det. Inte konstigt då om den inzoomningen leder till att annat hamnar utanför synfältet, också sådant som man borde ha sett.

Egentligen kan vi kanske inte klandra oss själva när det blir så. Vi är ju inte utrustade med perfekt syn eller perfekt kunskap. Men då blir det också som det blir. Så fort vi zoomar in är det något som hamnar i skuggan.

Nu är det visserligen ovisst hur det ska gå för Miljöpartiet i valet i höst men vår tid präglas ändå av ett miljömedvetande, en oro för hur det ska gå med planeten. Politiker skriver under avtal som lovar olika saker och de menar olika saker med vad de skriver under. Debatten präglas av oron för hur det ska gå, även om det också finns röster som menar att fluktuationer i temperatur och väder har det alltid varit och att vår tid inte nödvändigtvis är på väg att ta kål på planeten.

Vad har ett kristet perspektiv att bidra med? Det jag själv ofta längtar efter är kombinationen av allvar och tillit. Alarmismen har väldigt lite tillit till att Gud håller världen i sin hand; det är människan som ska fixa´t! Här kan man se hur bedräglig humanismen kan vara. Å ena sidan myndigförklarar den människan, talar om hennes ansvar och potential. Å andra sidan är risken stor att den är myndigförklarade människan kommer att digna under bördan. Alla dessa dystra rapporter om hur det går för klimatet. Och så måste hon dessutom hantera glappet mellan idealet, hur det borde vara, och hur det är. Hon vet att om hon får chansen så åker hon gärna till Thailand. Det innebär inte att hon inte också sopsorterar men hennes sopsortering är ingen garanti för att hon inte (som jag nästa vecka) tar flyget. Inte undra på att den psykiska ohälsan i vårt land är så utbredd. Vi har så mycket att oroa oss för, nu när vi måste fixa allt själva.

Det finns kristna traditioner som varit lite mer laid back när det gäller samhällsengagemang. De har menat att den personliga tron är det viktigaste och att politiska system och strävanden kommer och går. Det är inte där en kristen ska sätta in alla sina krafter.

I värsta fall så blir den attityden gnostisk, alltså den kommer att ringakta den materiella världen till förmån för det andliga. Och det är inte kristet. Gud själv blir ju materiell, för att rädda världen. Ordet blir kött, som Johannes skriver i sin kända inledning.

En kristen kan inte förakta det materiella, det är en omöjlighet, ungefär som en rund kvadrat.

Men hur ska vi bära oss åt för att älska världen, försöka förvalta den som Guds älskade skapelse och samtidigt inte tappa tilliten till att det ytterst är Gud som håller allt i sin hand?

Jesus säger ju faktiskt att vi inte ska vara rädda för dem som kan döda kroppen utan frukta honom som kan döda både kroppen och själen. (Mt 10:28) Det Jesus varnar för är människofruktan istället för Gudsfruktan. Och att om vi fruktar Gud på rätt sätt behöver vi inte vara rädda för människor. Jag tror att det också betyder att om vi fruktar Gud på rätt sätt så kommer vi att ha en bättre möjlighet att förvalta Hans skapelse än om vi tänker att vi är utlämnade åt oss själva. Därför behövs kristna röster i samhällsdebatten (och förstås inte bara när det gäller miljöfrågor).

Kristna röster som förmedlar den kristna människans tacksamhet inför Guds storhet och förmånen att få finnas till. Om tacksamhet ligger i botten av ett engagemang så kommer inte oron att bli en avgud.

Förr var människor rädda för helvetet. Nu vill kyrkan hellre att människor av glädje och tacksamhet håller sig nära Gud, inte av rädsla för vad som annars händer. Nu är människor rädda för att jorden kommer att gå under. Här borde kyrkan kunna vara en viktig röst. Och kristna borde också med sina liv kunna visa den bästa grunden för ett samhällsengagemang: tacksamhet gentemot Honom som gett allt. Tackar vi Gud för maten påminns vi om att det inte är självklart med tillräckligt med mat. Ber vi om Guds välsignelse över vår dag kommer Gud att finnas med i våra beslut. Tackar vi Gud på kvällen kommer vi att se hur Han varit med oss och vår tacksamhet kommer att växa. Vår glädje kommer att växa. Och glädjen är en bättre drivkraft än oron. Den har en helt annan källa än oron. Glädjen kommer från den Helige Ande. Jesus säger i dagens evangelietext, från Bergspredikan: Bekymra er inte. Det är faktiskt en befallning, från Hans sida.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och tankar hos Kristus Jesus. Amen.