Att leva tillsammans

Högmässa Stensjökyrkan 22 okt 2023
20:onde eft. tref.
Carl Sjögren

Texter
GT Tobit 10:7-13
Epistel 2 Tim 1:3-5
Evangelium Matt 13:53-57
<<Föregående  >>Nästa 
              

Vi hörde alldeles nyss en alldeles väldigt vanlig småstadskommentar. Var kommer den där ifrån, han har ju vuxit upp här? Kan något gott komma från Fässberg? Eller ens från Rävekärr nedanför backen? Vi har ju koll på honom och hans bakgrund, hans syskon, fyra bröder och kanske tre systrar (eftersom det inte står ”båda” utan ”alla”), var de kanske minst åtta syskon som de flesta hade blivit kvar i småstaden. Och så kommer den där, äldste pojken i huset på gatan strax bakom Pettersons tillbaka. Vem tror han att han är?

Inte för att han hade sakligt fel i det han sa. Men att han sticker ut! Att han tar sig plats! Han borde hålla sig på mattan. I småstan, i Stensjön har vi koll.

Församlingen är en stor relationsgenerator. Överallt, i alla tider och alltid har församlingen envist hävdat relationerna, de heligas gemenskap, även när det blåser isiga vindar från individualismen. Människan kan varken leva eller överleva ensam. Hon är skapad för gemenskap, för värmande händer, för kärleksfulla och bekräftande blickar, för innerliga och långa samtal.

Men varje mänskligt relationssammanhang kan bli en demonisk förvrängning av detta. Det som skulle varit varmt och välkomnande och bekräftande kan bli iskall egoism, utnyttjande, pompös självtillräcklighet och ännu mer isolering i stället. Människan har väldiga, inneboende krafter och lust till synd och övergrepp i relationerna. Men ändå: hon är skapad till gemenskap.

1. Relationerna i en församling är speciella. Det som skiljer oss som samlas för att fira mässan från andra föreningsgemenskaper är att vi litar på Gud. Att lita till, att ha tillit, innebär att lämna över det yttersta ansvaret, att släppa taget, att ta emot Faderns omsorg och skydd mot ondskan. Du som kristen lever mitt i världen under Faderns skyddande händer, som i en modersfamn. Inte alls så att allt därmed blir en soft gräddfil in i evigheten. Livet med IC är snarare krångligare och mer utsatt och ifrågasatt än att leva mainstream som alla andra. Men i djup tillit, överlåten i Faderns famn, blev livet inte längre skyltfönster över min egen duktighet och tillkämpade präktighet. Jag började öva mig på att släppa taget, att mer och mer dö bort från mig själv, och låta hela livets alla relationer dömas, försonas och förvandlas av honom som är större och som har mitt liv i sin hand.
2. Kan du se dig själv där, i Faderns hand? Omsluten och innesluten av honom som bara älskar. Och du är inte ensam, runt omkring dig kryllar det av liv. Församlingen är som sagt en relationsgenerator. Det finns människor vid kyrkkaffet idag som du aldrig har pratat med och som bara väntar på att du ska säga hej. Du vågar, för du är innesluten i Faderns hand.
   
3. Även vi som lever i tillit, inneslutna i Faderns hand, är trasiga. Vi blev inte färdiga och rena med en gång, vi behöver fortfarande kämpa med ondskan och egoismen också mitt i en vanlig församlings relationer. Det brutna och trasiga behöver lämnas till Jesus. Det behöver dömas, försonas och förvandlas och precis det händer när du, gärna med dina vänner omkring dig, tittar upp mot korset. Då blev meningen med relationerna inte längre att äga och kontrollera. Att leva tillsammans blir då inte längre ett klättrande i anseende, till och med längtan att synas i de rätta kretsarna kunde dö bort. Småstads- eller Stensjömarkörerna blev bara fåniga.
4. Tänk dig nu, fortfarande innesluten tillsammans med de andra i Faderns hand. Men nu blickar ni upp mot korset. Ni ser allt käbbel, alla intriger, all egoism och alla missbruk av relationer. Ni ser till och med övergrepp och allvarliga relationsstörningar. Men på korset dör IC. Och med honom dör synden. Du lever fortfarande mitt i världen. Men du lever inte längre med egoismen och klättrandet som motor. IC har tagit över. Vi som tar emot honom i den heliga nattvarden bildar en gemenskap som bär genom alla tider och korsar alla tids- och nationsgränser. Här, när du tar emot bröd och vin, Jesus själv, döms, försonas och förvandlas ditt liv. Det brutna och trasiga i relationerna kan börja läka. Och just där och just då kan det, mitt i det brutna, spira en kärlek som bär allt, tror allt och uthärdar allt. Trots allt. För han besegrade döden och uppstod från de döda.
   
5. Det finns runt omkring dig en djup längtan. Det räcker att skrapa lite på ytan så blir den synlig. Hur skulle livet vara om…? Vad skulle kunna hända om…? Varje steg du tar ut från mässan idag och vidare till de sammanhang du lever i under veckan, varje steg lever du med Anden. Den helige Ande är som en klassisk gentleman. Tränger sig inte på, visar vidare mot IC, öppnar dörrar, ger riktad kärlek, ger kraft att leva vidare. Vill föra oss samman, ”de heligas gemenskap/samfund” som vi nämner om en stund i trosbekännelsen, är inget annat än detta: vanliga Stensjömänniskor som lever sina liv i Faderns hand med blicken riktad mot korset. Men som vet var kraften finns.

Välkommen med, tillsammans med de andra.