Julbön i Stensjökyrkan
Julafton & 4:e advent 2023

<<Föregående  >>Nästa

Julbön, predikan 2023

Det får bli två minipredikningar idag, eftersom det både är Fjärde advent och julafton. Visserligen är ju Maria självskriven på julafton, men i julkrubban är hon så stillsam. Det är en stor frid som kommit till henne. Men jag vill också ge utrymme här idag för hennes lovsång, när ängeln Gabriel besökt henne.

Det är, skulle man kunna säga, en aktivistisk bön, med tydliga politiska inslag. Hon tecknar en vision av vad det innebär att Gud kommer till sin värld. Inte bara lite mysig, privat julfrid utan det blir omvälvande, också i samhället. Hon tecknar en bild av vad Gud vill göra i världen, hur Gud vill ställa saker tillrätta. Och hon ansluter sig till den visionen. Hon vill vara med i Guds verk.

Men det skulle vara svårt ändå att kalla Magnificat ”revolutionär”. Det är ingen uppmaning till revolt vi förmedlar. Istället så är orden om vad Gud vill göra i världen en konsekvens av vad hon själv varit med om, i sitt liv. Hur Gud kommit till henne, personligen, och gjort allting nytt, ändrat spelreglerna.

Det är en tanke som är värd att pröva: om vi varit med om hur Gud förvandlat vårt liv – det är så Han vill verka i världen. Det är många gestalter som vi möter i Bibeln som förmedlar något liknande: av sina personliga erfarenheter av Gud drar de slutsatser för den ”stora” världen.

Därför, om jag får smak på den där julfriden, julglädjen – så kan jag frimodigt tänka att det är också vad Gud vill ge Putin och andra som har krig i sinnet.

Vad det kan betyda konkret formuleras av Mosab Hassan Yousef, son till en Hamasledare. Yousef mötte Jesus och berättar såhär:

Jag konverterade till kristendomen för att jag blev övertygad av Jesus Kristus, som person. Jag älskade honom, hans visdom, hans kärlek, hans ovillkorliga kärlek.

Jag vet att när han finns hos andra i Mellanöstern så kommer det att bli förändring. Jag försöker inte omvända hela Israel eller hela det palestinska folket till kristendomen. Men man kan berätta för dem om kärlekens ideologi, förlåtelsens ideologi, nådens ideologi.

Ibland i december i Sverige kan man tycka att julen är en fluffig dröm. Men det Maria sjunger om är på riktigt. Hennes glädje har en oerhörd kraft och kan förvandla människohjärtan och samhällen. Därför ska vi fira jul, inte bara för vårt eget privata mys, utan för att världen behöver det som julen handlar om.

Glädjen som Gud gett Maria, den får henne att upptäcka Honom på ett alldeles nytt sätt. Det blir som drottningen av Saba sa när hon kom på besök till kung Salomo: Det var alltså sant, det jag hörde i mitt land om dig och din vishet. Jag kunde inte tro vad man berättade förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte ens berättat hälften för mig om vidden av din vishet, du överträffar allt jag fått höra.

Del två: det är ingen tillfällighet att det av kejsarna är kejsar Augustus som figurerar i julevangeliet. Han förknippades med Pax romana, den romerska freden. Enligt uppslagsboken varade den från Augustus tid till Marcus Aurelius, vilket i tid innebär 180 e Kr. Det rådde ett hyfsat lugn och välstånd inne i Romarriket, dock var det ständiga småkrig för att freda gränserna.

I gamla sagor och julberättelser förekommer begreppet ”julfred”. Det är något annat än Romarrikets. Julfred innebär att på julnatten så är det andra spelregler som gäller än annars. I Selma Lagerlöfs Den heliga natten innebär det att den osympatiske gamle herden som inte alls har lust att dela med sig av sin lilla eld till den nyblivne, fattiga pappan, gång på gång märker hur hans försök att värna sin rätt misslyckas. Hans hundar vill inte bita mannen, hans spjut viker undan, osv. Han vill vara snål, men kan inte!

I en annan berättelse av Selma Lagerlöf är det den oborstade och vildvuxna Rövarmor som berättar för munkarna i klostret att ni borde ju veta att den stora Göingeskogen var julnatt förvandlar sig till en lustgård för att fira vår Herres födelsetimme. Vi, som lever i skogen, har sett det ske alla år, och i den lustgården har jag skådat så härliga blomster, att jag inte har vågat lyfta min hand för att bryta dem.

Men detta tema fanns inte bara i sagor och berättelser. I medeltida svenska lagar, t ex östgötalagen, så stipulerades det högre bötesbelopp för brott som begicks inte bara på julnatten utan 20 dagar, med början under julaftonskvällen.

Att inte ta emot julen i sitt hjärta framstår därför som en svår synd. Det är att förhärda sig mot Guds skönhet och generositet, mot allt det goda som Gud vill ge, och föredra sitt eget.

Vi har nog inte så lätt för det, att vänta och längta och öva sig i att ta emot – snarare än att planera för att få precis det man själv velat ha. Men julen uppmuntrar oss till denna annorlunda attityd.

När Jesus föds så är det änglarna som talar om för människorna att något har hänt som gör att de kan vara glada. Men herdarna uppmuntras samtidigt att själva gå och se. Så är det ofta i evangeliet: pröva och se! Gå och se själv! Vi uppmuntras att, som Maria, gömma och begrunda i vårt hjärta vad Gud har gjort för oss.

Det där ordet ”gömma”, det betyder inte gömma undan, det betyder ”bevara”. Att ha som en skatt i sitt liv, något att vara rädd om. För den skatten vill hjälpa oss att leva också resten av året. Vill hjälpa oss att vara glada när tillvaron tycks mörkna. Vill hjälpa oss att förlåta, när det blivit en fnurra på tråden med någon. Vill hjälpa oss att ha hopp inför framtiden, inför Guds möjligheter, när man själv kanske har lust att tappa modet och ge upp.

Och vi kan be med orden från psalmen vi ska sjunga strax: Till hög, till låg, till rik, till arm, kom helga julefrid. Kom barnaglad, kom hjärtevarm, i världens vintertid. Du ende som en skiftar om, min Herre och min Konung, kom.