Hel. Tref. Dag 2010  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium Matt 28:16-20
De elva lärjungarna begav sig till Galiléen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

Beredelsetal

Idag ska vi lyssna till nyckelharpor och speciellt för nyckelharpor är att de har resonanssträngar, dvs strängar som sitter under spelsträngarna som stråken vidrör. Det är resonanssträngarna som ger nyckelharpan sin speciella klang men de är alltså aldrig i kontakt med stråken utan luftsvängningarna från spelsträngarna får resonanssträngarna att svänga. Men resonanssträngen ljuder bara när just den ton som den är stämd i spelas på spelsträngen. Det är ju så fenomenet resonans fungerar – det måste till en alldeles speciell svängningsfrekvens för att medsvängning, resonans, ska uppstå.

Heliga Trefaldighets dag handlar om något som övergår vårt förstånd, nämligen den heliga Treenigheten mellan Fader, Son och Ande. Jag tänker mig att Fader, Son och Ande ljuder tillsammans i en treklang, ett slags kosmiskt ackord som återfinns i hela skapelsen och att det finns något i varje människa som är stämt i just den treklangen. Våra liv på jorden går då ut på att hitta den tonen i oss själva för när vi befinner oss i det tonläget så är vi i vårt esse, i vår sanna natur – där är vi oss själva som allra mest.

 När vi nu ber vår syndabekännelse är det som att ställa oss frågan i vilken utsträckning våra liv är ljudande resonanssträngar till den himmelska treklangen. Är vi i resonans med vad Gud vill med oss och våra liv eller behöver vi låta Gud ännu en gång stämma oss till den tonhöjd där vi hör hemma. Låt oss be och bekänna…

 

GT-text 2 Mos 3:1-15
En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: "Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp." Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!" Han svarade: "Ja, här är jag." Herren sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark." Och han fortsatte: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud.
Herren sade: "Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare - ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." Mose invände: "Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?" Gud svarade: "Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg." Då sade Mose till Gud: "Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?" Gud sade: "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter 'Jag är' har sänt dig till dem." Och Gud fortsatte: "Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte."

Epistel Rom 11:33-36

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen

Predikan

Låt oss börja med att situationsbestämma dagens evangelium. Vi befinner oss efter Påsken men före Pingsten. Jesus har dött men har också visat sig levande för lärjungarna vid flera tillfällen, och vid ett av dessa tillfällen har han sagt åt dem att lämna Jerusalem och gå upp till Galilén. Det är ett avstånd på ungefär 15 mil så de måste ha vandrat i kanske en vecka eller så. Galiléen är ju berglandskapet längst upp i norr i Israel och det var där Jesus hade hämtat sina lärjungar när han först kallade dem att följa honom. Det handlade alltså om ett återvändande – tillbaks till där allt började.

De elva lärjungarna begav sig till Galiléen – det kanske inte var en tillfällighet att Jesus stämde träff med lärjungarna just hemma i Galiléen. Kanske är det så att vi alla då och då behöver göra den här sortens återvändanden – i geografin eller bara i tanken. Fast tanken kan nog ofta behöva hjälp av geografin – att förflytta sig till gamla platser i ens liv kan göra att gamla minnen åter blir levande och bortglömda händelser blir levande igen.

 Ett sådant återvändande kan få flera effekter. Detta att påminnas om sina rötter kan göra att man börjar genomskåda alla de roller man spelat i livet och påminns om den människa man en gång var – innan man började förställa sig, innan man förlorade kontakten med sitt genuina jag. Det är väl därför som poeten Kristina Lugn uppmanar folk att alltid ha ett foto på sig själv som femåring i plånboken – där fanns förmodligen något som jag har tappat bort på vägen.

 Men återvändandet kan också få mig i kontakt med smärtsamma minnen från ett tidigare sammanhang. Framförallt om det är barndomens landskap man återvänt till så kan sådana smärtsamma minnen ha präglat mig på djupet, kanske utan att jag är medveten om det. Barndomens starka upplevelser bär vi ju alltid med oss så länge vi lever – om vi inte minns dem på ett medvetet plan så finns de säkert på ett omedvetet plan som präglar oss mer än vi tror. Kroppen minns också när inte hjärnan minns och det kan yttra sig i en känslighet för situationer som påminner om den situation som gav mig den smärtsamma erfarenheten.

 Terapi syftar ju ofta till just detta – att på ett mentalt plan gå tillbaks i tiden för att hitta gamla händelser som gör mina reaktioner begripliga, som hjälper mig att förstå mig själv. Ibland är mötet med en terapeut nödvändigt men jag tror att det finns ett slags friskvårdsterapi som inte kostar något mer än kanske en bussbiljett, men som ibland kan vara fullt tillräcklig. En friskvårdsterapi som utgörs av en resa till barndomens landskap och kanske ett samtal med någon som kände mig då.

 Men vad har då allt det här med Heliga Trefaldighets dag att göra? Jo, förutom att hemvändandet bokstavligen finns med i dagens evangelium så tror jag att det finns ett annat samband som har att göra med inte bara evangeliet utan med den här söndagens samlade budskap. Treenigheten är alltså temat och det handlar om hur Gud möter oss som Fader, Son och Ande. Att det här är svårbegripligt är uppenbart, talet om treenigheten ska vi kanske på ett intellektuellt plan betrakta mest som en tankelek  - en tankefigur som knappast säger särskilt mycket om vem Gud är. Dagens GT-liga text hjälper oss i den riktningen där Gud inför Mose presenterar sig som ”JAG ÄR” – vi är alltså tillbaks på det gåtfulla fält där vi var för en knapp vecka sedan när jag på Annandag Pingst talade om den Helige Ande som ett verb. Odet Ande är visserligen ett substantiv men det är ett substantiv som skymmer sikten för den helige Ande är ett verb, aktivitet, rörelse. Inte så mycket snack men mera ”verkstad” för att tala modern svenska. Om Gud presenterar sig som ”JAG ÄR” så verkar det ju uppenbart att ramarna för alla våra statiska definitioner och Gudsbilder sprängs – Gud är rent varande, ren existens och vad det betyder kan vi inte riktigt förstå.

 Fast visst är Bibeln full av ledtrådar – som t ex detta att Mose i den GT-liga berättelsen inte förväntas bli kvar där vid den brinnande busken och Gud väntar sig inte heller att han försjunker i djupsinnigt grubbel över vem Gud egentligen är, utan han skickas rakt ut i ett befrielseuppdrag: Gå och befria mitt folk! Där, i handlingen, i det praktiska livet, i det konkreta försöket att försöka göra Guds kärleksgärningar – där blir Gud synlig!

 Så om Gud inte så mycket låter sig finnas i formler och definitioner så finns det alltså anledning att vända sig utåt istället – att se uppdraget, att se det som behöver göras och göra det även om jag inte begriper var Gud kommer in i det hela. Men det finns ytterligare en riktning där det kan löna sig att söka efter den treenige Guden, och det är inåt, inåt mot dina egna inre landskap! Och då är vi faktiskt tillbaks till det där psykologiserandet och återvändandet till barndomslandet som jag tidigare var inne på. För om jag vill vara ett Guds redskap och kanske möta Gud mitt i den tjänsten, så är det jag själv som är redskapet och redskapet påverkar tjänsten. Om jag vill tjäna Gud i tjänst inför andra människor så behöver jag bli medveten om vem jag är och vad jag bär med mig in i varje möte med en annan människa. Och där kan återvändandet vara ett redskap – återvändandet till tider och platser som har format min personlighet!

Men lärjungarna i evangeliet återvänder inte bara till sina hemtrakter. De går också till en alldeles bestämd plats … till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå…  står det i texten. Och det är ett mönster i Bibeln att stora saker ofta händer uppe på berg.

Och om återvändandet i Galiléen kan ha något att säga oss så har kanske också det här med berget ett budskap. Rent bokstavligt är ju berg platser där man ser längre, där man får överblick. Tänk dig att du är ute på skogsvandring och så lämnar du den välbekanta stigen och går ut i obanad terräng. Efter en stund har du tappat riktningen och vet inte riktigt var du befinner dig. I det läget kan ett berg vara räddningen för om du kommer upp över trädtopparna så ser du längre – du ser bekanta landmärken, du ser varifrån du kommit och vart du är på väg. Perspektiven blir ju helt annor­lunda jämfört med när du irrade omkring därnere mellan granstammarna utan riktning och utan överblick!

Nu kan man ju säga att om du bara hade hållit dig till stigen så hade du inte behövt bestiga något berg för då hade stigen lett dig rätt. Men vem vill alltid gå på stigar, vem vill alltid följa upptrampade vägar och gå där alla andra har gått? Ibland lockar äventyret och ibland tror jag att det är Gud själv som talar genom vår nyfikenhet och lockar oss bort från de upptrampade stigarna. Och nu är jag inne på vandringen som en symbol för livet, livsvandringen. Du behöver ibland göra det som inte är självklart, du behöver ibland göra något annat än det alla förväntade sig att du skulle göra, du behöver kort sagt ibland lämna stigen. Men det är alltid en risk att treva sig fram i obanad terräng, man kan gå vilse. Och då är det viktigt att söka sig till bergen i symboliska betydelsen av platser och sammanhang där man ser längre och förstår mer.

Jag har en bergstopp jag bestiger varje år och det är den retreat jag åker på årligen. I år kommer den i september och jag ser redan fram emot den – jag ser fram emot den trots att jag vet att utsikten från det där berget ofta inte är vad jag själv hade önskat se. På en retreat tvingas man ju också konfrontera misslyckanden och smärtsamma minnen. Men den smärtan kompenserar mer än väl av den klarhet man upplever när man ser längre och förstår mer av vem man själv är och kanske också av vem Gud är! Men alla har inte möjlighet att få dra sig undan i ostördhet i flera dagar och då får man försöka hitta andra ”berg” på sin livsvandring – andra sammanhang som ger överblick och sammanhang.

Det man uppnår när man bestigit ett vanligt berg är ju distans – det är det avlägsna som blir synligt medan det närliggande försvinner. Ofta tänker vi att distansering är något negativt medan närhet är något positivt och efter­strävansvärt. Men ibland kan det alltså, precis tvärtom – det närliggande pockar hela tiden på min uppmärksamhet och kan dölja något mycket viktigare som finns i bakgrunden. Så unna dig både närhet och distans i livet, både intimitet och överblick. Inte minst problem har en tendens att tränga sig nära inpå och skymma sikten så att man inte ser något annat än just detta problem. Därför är bergen nödvändiga i ditt och mitt liv, bergen där vi ser över och bortom problemen och upptäcker att vi i själva verket har oändligt mycket mer att vara tacksamma för än att klaga på.

Predikan är strax slut men dagens evangelium innehåller lite mer än den enda inledande mening som jag hittills ägnat mig åt. Evangeliet slutar med en uppmaning: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!  Och därefter följer ett löfte: jag är med er alla dagar till tidens slut. Om Jesus går med oss varje meter så vågar vi återvända till den punkt som gör oss begripliga och i hans sällskap vågar vi bestiga precis de berg som vi behöver bestiga för att se längre och förstå mer.