Den helige Anden

Pingstdagen, tredje årg 2020-05-31

Högmässa utanför Stensjökyrkan kl 10

 

GT-text - Jesaja 12

Den dagen skall du säga: Jag tackar dig, Herre. Du var vred på mig, men din vrede lade sig och du gav mig tröst. Ja, Gud är min räddning, jag är trygg och utan fruktan. Min kraft och mitt värn är Herren, han räddade mig. Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor. Den dagen skall ni säga: Tacka Herren, åkalla honom, berätta för folken om hans verk, förkunna hans upphöjda namn! Lovsjung Herren för hans väldiga gärningar, gör dem kända över hela jorden! Höj jubelrop, ni som bor på Sion, ty stor är han mitt ibland er, Israels Helige.

 

Epistel – Apg 2:1-11

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galiléer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”

 

Evangelium – Joh 7:37-39

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

 

Beredelsetal

När pingstdagen kom var de alla församlade.

Så inleds dagens episteltext som handlar om den första Pingstdagen, den dag som vi betraktar som den kristna kyrkans födelsedag. När pingstdagen kom var de alla församlade. Vi lever i en tid och i en kultur som är oerhört individualistisk. Och i internationella undersökningar så visar det sig att vi svenskar mer än alla andra är präglade av denna individualism. Vi är på nåt sätt som skapta för en Corona-kris där grupper är det farligaste som finns – i grenen social distansering måste vi vara världsmästare!

Man kan säkert hitta massor av förklaringar till denna svenska individua­lism men hög materiell standard är förmodligen en av de viktigare. Med hög materiell standard kan vi som individer uppleva att vi är oberoende av andra människor. På många sätt är det bra att vara oberoende, åtminstone bättre än att vara helt beroende av en familj eller en arbetsgiva­re som inskränker din frihet. Men det finns flera baksidor på denna individualistis­ka frihet och en av dem handlar om att vi är skapade för gemenskap. Vi är skapade för ömsesidighet, för relationer, för att ha ett DU att spegla mitt eget jag i.

När pingstdagen kom var de alla församlade… När vi nu pga Corona-smittan befinner oss i en påtvingad isolering så kan vi utnyttja den perioden till att tänka på hur mycket gemenskapen med andra människor betyder för oss. Det här blir tydligt också i gudstjänstgemenskapen – inte bara att vi behöver andra utan också att andra behöver oss. Vi behöver vara församlade med en gemensam förväntan för när vi är här så har varje sön­dag förutsättning att bli en Pingstdag, en dag av Liv. Låt oss be och bekänna…

Predikan

I stort sett varje gång jag har predikat om den helige Ande så har jag hamnat i att poängtera Andens oförutsägbarhet. Att Anden inte går att fånga in eller dressera. Att Anden är vild och okontrollerbar. Kanske handlar detta delvis om att jag har predikat inom ramarna för en institution, en kyrka. Och som institution uppfattas kyrkan lätt som ett försök att just definiera och avgränsa Gud. Och på Pingstdagen påminns vi om hur omöjligt det är, för Gud är vild – mer ett otämjt lejon än en tam huskatt. Därför har jag så ofta hamnat i att på Pingstdagen betona att om Gud kan liknas vid ett lejon så finner du inte detta lejon i Borås Djurpark utan snarare kringströvande helt utan gps-sändare på nån outforskad savann!

 

Men om jag nu så ofta predikat om den helige Ande på det där sättet så är det kanske dags att betona något annat. Något motsatt. För så snart vi naglar fast Gud vid någon bestämd egenskap så har vi gjort det där som vi inte får göra – vi har definierat och avgränsat! Eller som författaren Magnus Malm uttrycker det: om du hela tiden anstränger dig för att inte hamna i ett dike så kommer du oundvikligen att backa ner i det motsatta diket!

 

Kanske har några av er tittat på några av de fantastiska naturprogram som numera sänds på TV, inte minst på Kunskapskanalen men också på SvT. De här programmen som heter Planet Earth och liknande är internationella storproduktioner med alldeles makalösa närbilder på vilda djur. Men bortsett från bilderna och den pålagda musiken är det mest fascinerande det som sägs i de där programmen. Det låter nämligen som att den ständigt närvarande berättarrösten har tillgång till de vilda djurens tankar och känslor. Det finns nämligen vissa utvalda huvudroller i de här filmerna och det kan vara ett lejon som är utstött ur flocken eller en vilsegången ung zebra. De här huvudkaraktärerna har ibland fått namn och vi får av berättarrösten höra vad de känner, tänker och planerar. Och eftersom det ofta är samma trygga berättarröst, nämligen Henrik Ekman, så köper man allt det där i stunden. Hur orimligt det än är så låter det helt självklart att han på det här sättet har tillgång till djurens inre.

 

Anledningen till det här är förstått att filmproducenterna vill skapa en bra story. Man vill dra oss med i ett dramatiskt skeende där djuren inte är anonyma individer utan igenkännbara karaktärer som vi kan känna med på samma sätt som vi känner med mänskliga huvudpersoner i vilken kriminal­serie som helst. Att skapa en berättelse är alltså vad det handlar om för det är bara då vi blir engagerade. Vi är så bortskämda med otroliga naturbilder att det inte längre räcker med bara bilder – nu måste vi få en berättelse också och då spelar det ingen roll om den är påhittad.

 

Nu kan man säga att det där inte gäller enbart naturfilmer utan också kvällstidningarna, TV-reklamen och t o m samhällsdokumentärerna försöker bygga upp berättelser med karaktärer som vi lär känna – någon får hjälterollen, nån annan blir skurken eller pajasen eller vad det nu är för rollbesättning. Och på det sättet blir vi själva indragna i berättelsen.

 

Men vad är det då jag försöker säga med den här långa utvikningen? Jo, jag försöker skapa ett berättigande för kyrkans sätt att formulera sig om Gud. Jag försöker säga att vi inte bara kan lämna varandra ute i ett ordlöst mysterium med en odefinierbar Gud. Nej, vi behöver en berättelse! Och det kyrkan gör är ju att den presenterar ett drama, en berättelse om Gud – det är ett drama som löper över hela kyrkoåret med berättelser som rymmer oerhörda kontraster av glädje och sorg även om vi oftast är ganska lama och fega i att uttrycka den inneboende dramatiken. Men det kyrkan gör med kyrkoåret är ju bara ett försök att återge en berättelse som redan finns i Bibeln. Där möter vi ju en berättelse som först har ett folk i huvudrollen med massor av hjältar och skurkar i hela Gamla testamentet. Sen i Nya testamentet blir det en person som blir huvudkaraktären, nämligen Jesus. Vi får höra om hans öden och äventyr i berättelser som kanske rymmer vissa överdrifter men som enligt i stort sett all etablerad forskning verkligen har en tydlig verklighetsbakgrund. Jesus är inte en uppdiktad gestalt utan evangeliernas berättelser är ”based on a true story” som det brukar heta i förtexterna till vissa filmer.

 

Så när naturfilmsproducenterna insett att vi behöver dras in i en berättelse för att bli engagerade så kan man konstatera att det där har Gud redan gjort i det gudomliga skeende som ligger till grund för Bibelns berättelser. Tänk om vi bara hade haft Carl von Linnés knastertorra strukturerade beskriv­ning av naturen eller Martin Luthers lika knastertorra katekesdogmatik! Tänk om vi istället för Bibelns levande dramatiska berättelser fått en katekes med 4814 dogmer om vem Gud är, neddimpande från himlen! Men nu fick vi inte en dogmsamling utan vi fick ett folk och en person – en Gud som blir människa och som därigenom blir en del av det drama som vi alla just nu upplever – det drama som kallas mänskligt liv!

 

Gud valde att utvälja ett folk på jorden och till slut valde Gud att själv bli en del av vår mänskliga historia. Vi har fått den berättelse vi behöver och vi har t o m fått en Gud i mänsklig gestalt!

 

Det jag försökt säga med allt detta det är att om den helige Ande på många sätt gestaltar det ogripbara och oförutsägbara i Guds handlande så är det inte hela sanningen. Och så är det alltid när vi talar om Gud – det vi säger är aldrig hela sanningen, och inte sällan är det så att motsatsen till det vi säger är lika sant för en Gud utan paradoxer är inget annat än en avgud.

 

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten… Den som tror på mig – att tro är inte bara att hålla för sant utan kan också vara att låta sig dras med i en berättel­se. Att söka sig till en gemenskap som delar en berättelse och som tillåter sig att leka och fantisera kring denna berättelse. Eller som Ylva Eggehorn uttrycker det i dikten Ett folk:

… någon sjunger en sång som ska föras vidare
hemligheten fördjupas ju mer den delas
glädjen i allas ögon växer på väg till
den som behövde den…

… ingen blir hel utan att ha speglat
sina dagar och nätter i allas hjärtan
givna till varandra för alltid vi som
förut inte var ett folk…

 

Och därmed är vi tillbaks där vi började i den här gudstjänsten – med orden i episteltexten: När pingstdagen kom var de alla församlade.

Hemligheten fördjupas ju mer den delas … din tro och den helige Andes närvaro i ditt liv är inte ett individuellt projekt där du går och letar i ditt inre efter en strömmande vattenkälla. Nej, den helige Ande är framförallt det som händer när vi delar inte bara Bibelns hemligheter utan också våra egna hemligheter. När vi blottlägger oss själva både inför Gud och inför varandra – då blir vi med Ylva Eggehorns ord ”givna till varandra” och då blir vi ett folk som tillsammans famlar i mörkret och även om vi då inte skulle finna precis det vi söker så kan det vara mycket nog att hitta en annan famlande hand där i mörkret. Delad förvirring är nämligen inte större förvirring utan ett litet steg närmare förvissning, en förvissning om att vad som än händer och hur mörkt det än är så omsluter Gud detta mörker – du är inte ensam! AMEN