Guds rike är nära

VAD SER DU?

Högmässa i Stensjökyrkan 2:a  Advent 2014 
Stefan Risenfors

GT läsning - Mika kapitel 4, vers 1 - 4
Men den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast som det högsta av bergen, överst bland höjderna. Folken skall strömma dit, folkslag i mängd skall komma, och de skall säga: ”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat.

Epistel - Till de kristna i Rom kapitel 15, vers 4 - 7
Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. Måtte uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära.

 

Evangelium - Evangeliet enligt Lukas kapitel 21, vers 25 - 36
Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”

Beredelsetal

I dagens GT-liga text hör vi profeten Mikas ord: Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran.

I den kristna kyrkan talar vi ofta om Lag och Evangelium och då anses evangeliet vara det fina som Jesus kom med medan lagen räknas till Gamla testamentet, till något passerat. Det uttrycks också i en del psalmverser som t ex i psalm 331: ”Moses gav oss lag och krav, Jesus lyfter bördan av. Halleluja”

I vissa tider har kyrkan överbetonat Lagen, kyrkan har förminskats till moralens väktare, och då har det ofta blivit den motsatta tendensen ett antal år senare: en kravlös kyrka som inte vågar utmana, en blek pastelljesus som inte förargar någon i sin menlöshet. Alltför ofta blir det inte ”Lag och Evangelium” utan ”Lag eller Evangelium” – vi har märkvärdigt svårt att balansera så att båda sakerna kommer med.

Då är det viktigt att tänka på vad Lagen är för något – Lagen är nämligen till sin djupaste identitet en del av Evangeliet – en del av glädjebudskapet. För Lag betyder moral och vad är moral om inte kärlek omsatt i praktisk handling. En människa med hög moral försöker att inte göra andra människor illa och därför är Lagen och Moralen ett glädjebud framförallt för den som slipper att drabbas av laglöshet och moralupplösning. Lagen är mer än något till för att skydda den svagaste. Så låt oss då i vår syndabekännelse ställa oss inför Lagen, för den vill oss väl. Den vill forma oss till ett liv i större kärlek. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Det kom en åsna emellan förra söndagen men nu är vi tillbaka i temat från kyrkoårets sista söndagar. Det där vi kallar eskatologi, det som handlar om den yttersta tiden, när Jesus kommer tillbaka för att ställa allt tillrätta en gång för alla. Men det är ändå inte riktigt samma tema idag som på Domssöndagen för två veckor sedan – då var fokus på Domen någonstans där framme, och idag handlar det mer om vad tron på Jesu återkomst gör med oss här och nu. ”Guds rike är nära” är ju temat och frågorna jag vill ställa till den rubriken är: Hur nära? Och På vad sätt nära?

På frågan Hur nära? Vill jag svara: Det är redan här! Och det svaret fick vi redan i psalm 174 för en kort stund sedan när vi sjöng:

Medan dagen ännu dröjer
är ditt rike redan bland oss,
dolt som vatten under jorden,
dolt som vind i trädets krona;
tills vi ser dig som du
är.

Så nära att det redan är här! Guds rike är redan här mitt ibland oss men vi ser det inte på annat sätt än glimtvis genom dess yttringar. På samma sätt som vi av grönskan anar att det finns vatten under jorden, på samma sätt som de vajande trädkronorna får oss att förstå att det blåser en vind.

Det finns ju ett talesätt som säger: ”Skönheten ligger i betraktarens öga” – det är vår blick som gör något vackert. När du ser på den du älskar så ser du skönhet där någon annan med en mer neutral blick kanske bara skulle se alldaglighet. Och på liknande sätt är det med Guds rike mitt ibland oss – du ser det bara om du väntar dig att se det. Förmågan att se Guds rike skulle man också kunna jämföra med det som kallas ”optiska illusioner”. Ni ska få se två exempel på duken bakom mig, många av er har sett dem förut. På den första bilden ser ni en vackert svarvad skål eller ser ni två ansikten i profil? Den andra bilden är svårare fast kanske ännu mer sliten: Ser ni den eleganta flickan med plymhatt eller ser ni den gamla damen med krokig näsa?

Det är lätt att fastna i den ena bilden och sedan inte kunna ställa om ögonen så man ser den andra. Och på liknande sätt tror jag att det är med förmågan att se Guds rike här och nu. Om man har bestämt sig för att Gud inte finns eller att Gud finns men har lämnat denna värld i den Ondes våld, så är det som man låst ögonen vid den ena av de två bilderna.

Nu är det här delvis ofrånkomligt för ingen av oss har tillgång till någon neutral bild av vår omvärld, alla har vi mönster inom oss som färgar allt vi ser och upplever. Men samtidigt kan de där mönstren byta skepnad så att man plötsligt ser allt i ett nytt ljus. Alla som varit förälskade vet vad det innebär, alla som upplevt en stark frälsningsupplevelse vet vad det betyder, alla som gått igenom en svår sorg och kommit ut på andra sidan tunneln förstår vad jag menar med att upplevelsen kan förändras trots att den objektiva verkligheten är densamma. 

Men det är inte bara yttre upplevelser som kan förändra vår bild av verkligheten, vi kan också medvetet träna oss i att se det vi vill se genom att koppla på vår förväntan. Väntar du dig att se små tecken på Guds rike redan här och nu, ja då kommer du också att se de tecknen! Då kan en liten vattendroppe längst ut på en kvist plötsligt spegla ett helt universum av gudomlig skönhet, då kan ett vänligt ord eller en främlings varma blick fylla dig med en underbar känsla av att denna världen faktiskt är genomandad av godhet.

Det finns en populär sång som inte sällan spelas på begravningar och som speglar den här varma tilliten till tillvaron som jag tror att man faktiskt kan träna sig till. Jag tänker på sången What a wonderful world – framförallt i Louis Armstrongs hesa version med rader som I see friends shaking hands saying how do you do. But what they're really saying is I love you.

Att öppna ögonen och se allt det vackra – det är vad det handlar om, för det finns redan där – vi lever inte i en neutral kalla värld utan vi lever i Guds värld! Gud har redan världen i sin hand och det kan vi säga utan att förneka ondskan och lidandet för hur svårt det än är så kan det mörka genomskådas och avslöjas i all sin tillfällighet och maktlöshet – mörkret kommer inte att ha sista ordet!

Och allt detta beror på ett litet barn som föddes i ett stall för 2000 år sedan, ett litet barn som förändrade hela spelplanen genom att Gud blev människa. Det är honom vi nu väntar på under adventstiden och det bästa sättet att vänta på är att under tiden öva oss på att se hans närvaro redan här och nu. Och som kristna tror jag att vi t o m har rätt att börja leva i det där nya gudsriket. Vi har rätt att börja leva som om det redan vore här eller som det utrycks i den följande versen i psalm 174: Gör vår väntan till en gärning som bereder dagens ankomst, då vi ser dig som du är.

Men vad kan det innebära i praktiken? Jag vill ge ett enda exempel och jag vill utgå från hur profeten Mika beskrev Guds rike i den GT-liga texten:

                      De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat.

Vi lever i en tid då politiker börja tala om att Sverige är militärt hotat av ett alltmer aggressivt Ryssland. Vi lever i en tid då det plötsligt blivit en tänk­bar tanke att Sverige ska gå med i militäralliansen NATO och det känns som att vi förflyttats tillbaks till det kalla kriget då det talades om att Sverige skulle framställa egna kärnvapen. Om Sverige går med i NATO blir vi nämligen en kärnvapenmakt och vi blir ännu mer en del av det världsomspännande nätverk som kallas det militärindustriella komplexet. Det handlar om ett nätverk av alla de som upplever sig tjäna på krig – vapenfabrikanter som vill sälja vapen, militärer som vill få oss att tro att de är de som är garanter för fred, maktpolitiker som Putin som behöver skapa fiendebilder för att befästa sin egen maktposition. De vill alla få oss att tro att vi behöver dem för att skapa fred på jorden.

Och utan det lilla barnet i krubban så hade jag varit benägen att säga att de har rätt. Men barnet i krubban visar en annan väg, en helt annan väg. En väg vi kunde ha sjungit om förra söndagen om vi hade sjungit en vers till på psalm 103 där 4:e versen lyder;

Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt;
dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider
Välsignad vare han som kom i Herrens namn


Vågar du och jag leva i det rike som Jesus förebådar, det rike som profeten Mika talade om där svärden ska smidas till plogbillar och spjuten till vingårdsknivar. Där folken inte mer ska lyfta svärd mot varandra och ingen mer ska tränas i krigskonster? Några har vågat. Några har fått betala med livet för sitt mod. Och jag tror att den här söndagen kallar oss att till att försöka leva ut detta gudsrike redan här och nu. Vi behöver inte vänta på den där dagen när tecken ska visa sig i solen, månen och stjärnorna. För vi kan gå Fredsfursten till mötes redan här och nu. Då kan vi bli en del av nästa söndags förtrupper – de som med Johannes Döparens som anförare bereder vägen för honom som ska komma. AMEN     

NÄSTA PREDIKAN 3:E ADVENT  2001>>