Korset

Långfredagen kl 15.
Musikgudstjänst i Fågelbergskyrkan 3 april 2026
Anna Sophia Bonde

<<Föregående  >>Nästa

I första psaltarpsalmen beskrivs den människa som älskar Guds ord att hon ”är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen.”. I Ps 92 beskrivs de rättfärdiga såhär: De grönskar som palmer, växer höga som cedrar på Libanon. De är planterade i Herrens hus och grönskar på vår Guds förgårdar. Ännu i hög ålder skjuter de skott, de är fulla av sav och kraft…

I den mån människor är rättfärdiga är de det för att de lutar sig mot Jesus, den enda människa som varit rättfärdig. Alltså: alltid hållit sig nära Fadern. Jesus är ett grönskande träd. Korset, som skulle ”planteras” i jorden och där Han skulle hängas upp – det hade inget eget liv. Det var ett avhugget träd. Ändå underordnar sig Jesus, det frodigt, gröna trädet, att dö på ett dött träd.

Fastän Han vet att detta väntar så är det inte sig själv Han tänker på. Kvinnorna i följet som jämrar sig, å Hans vägnar – Jesus grips av medlidande med dem. Han vet att inte bara Hans kropp kommer att brytas ner utan 40 år senare så kommer hela Jerusalem, Guds stad, att brännas till marken, även det guldglittrande, praktfulla templet.

Den yttre anledningen är att makthavarna i Rom är trötta på den här bråkiga provinsen, som orsakat så många uppror. De vill statuera exempel. År 70 jämnas Jerusalem med marken. Men de nöjer sig inte med det. En kejsare, Hadrianus (som föddes sex år efter Jerusalems förstörelse), går så långt att han raderar namnet Judéen från alla kartor.

Men Jesus vet det som Paulus så småningom skriver: vår kamp är inte mot kött och blod utan mot ondskans makter i himlarymderna. Alltså: det är aldrig enstaka människor som är ”Fienden”. Det är – och en dag som denna får vi tala klarspråk – Satan, som vill förstöra allt det som Gud bygger. Satan kan inte själv bygga något, kan bara riva ner.

Jesus vet detta. Och därför vädjar Han för soldaterna: Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör. Likadant kommer Stefanos, den förste kristne martyren, att säga om sina plågoandar, liksom Jakob, Jesu bror, när han drabbas av samma vrede.

Om vi vill lära oss något av den konsten så ska vi lyssna till de kristna som idag förföljs för sin tro. Nu i april berättar Open Doors om Ariana i Afghanistan, som förälskade sig i en man som familjen inte valt. När de omsider ändå fick gifta sig fick Ariana reda på att mannens familj var kristen och hon blev också själv kristen. De utsattes för mordförsök och fick fly till ett land i Centralasien där hennes bror ringde upp henne och sa: Jag hörde att du sålde din religion och blev kristen. Om det stämmer är jag villig att komma och döda dig och sätta mig själv i fängelse för resten av livet, så att jag kan tvätta bort denna skamfläck från vårt folk.

Ariana själv säger:  det är Guds närvaro som ger frid i dessa svåra tider. Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.

Det är bra att börja öva sig, redan innan man hamnar i riktigt svåra lägen. Det är alltid en frestelse, att behålla oförrätten som en liten skatt, att omhulda den i hemlighet, i mörkret. Men det är inte Jesusvägen.

Lukas berättar, typiskt honom, om de två männen som korsfästes tillsammans med Jesus. Den ene raljerar, gör sig lustig på Jesus bekostnad. Men den andre gör något alldeles unikt i Nya testamentet. Han är, enligt en exeget jag läst nyligen, den ende som tilltalar Jesus som: Jesus. Inte Mästare, inte Herre. Jesus. Jesus: tänk på mig när du kommer med ditt rike!

Vilken tillit! Där, inför döden, uttrycker han ett hopp. Han vet att inget kan rädda honom nu. Ändå hoppas han, på Jesus.

Vi hör ekot från Jesu ord till Nikodemus: ty så älskade Gud världen, att Han gav den sin ende Son, för att var och en som tror på Honom, inte skall gå under utan ha evigt liv.

Var och en som litar på Honom, skulle man också kunna översätta grekiskan här. Och det är just det den här mannen gör.

Solförmörkelsen när Jesus dör är omvittnad av historiker. Att förhänget i templet går sönder, det är Fadern som river sönder sina kläder i sorg över ende Sonens död.

Om en liten stund skall vi framföra Heinrich Schütz Jesu sju ord på korset. En gång i ett sommarprogram frågade sig Ingmar Bergman varifrån musiken kom. För en troende är svaret uppenbart. Schütz syfte med sitt verk är att levandegöra berättelsen om Jesu död och att få oss som lyssnar att upptäcka Guds melodi som ljuder genom världshistorien. Några av dem som stod vid korset blev överraskade av att de plötsligt hörde den här melodin. Plötsligt förstod de att det var Gud som talat genom Jesus. Hur Han burit med sig sången och att orden gällde Honom: Herren är min herde, mig skall intet fattas. Amen.