Det nya förbundet

Skärtorsdasmässa i Stensjökyrkan 2 april 2026
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 2 Mos 12:15-20
Epistel 1 Kor 5:6-8
Evangelium Luk22:7-23
<<Töregående  >>Nästa

Beredelseord

Herren är min herde, mig skall intet fattas.

Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ. Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig. Din käpp och stav tröstar mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Godhet allenast och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.

Låt oss ha med oss 23:e psaltarpsalmen när vi går in i den här skärtorsdagsmässan och när vi förbereder oss för syndabekännelsen.

Jag sa i söndags att Jesus ständigt lånar saker. Han lånar som nyfödd en krubba att ligga i. Han lånar husrum hos vänner. Han lånar en åsna att rida på. Han lånar en grav av den rike Josef från Arimataia. Och ikväll lånar Han ett rum för att kunna fira påskmåltid med sina vänner. Han är angelägen om att få fira denna måltid med dem. Och det fastän Han vet att en av vännerna innan kvällen är slut kommer att förråda Honom och flera av vännerna svika.

Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn.

Hade det varit jag hade jag haft alldeles för ont i magen för att kunna njuta alls av måltiden. Vet man att det ligger något obehagligt framför så blir det lätt så. Då vill man bara ha det överstökat.

Men Jesus hade lärt sig genom hela sitt liv: Herren är min herde, mig skall intet fattas.

Bön för Honom har varit att Fadern låter Honom vila på gröna ängar och för Honom till goda vattendrag.

Det är Jesu erfarenhet också när Han går ut i Getsemane, efter måltiden. Där är det ingen mysig liten bönestund. Där är det kamp. Inte kamp mot de romerska ockupanterna. Inte kamp mot Judas eller Petrus eller någon av de andra. Utan kamp mot Frestaren som vill blåsa ut ljuset.

Herren är min herde, mig skall intet fattas.

Jag tänker ofta på syskonen Scholl, som blev arresterade av de nazistiska myndigheterna i München, för att ha spridit flygblad mot kriget, och avrättades. Sophie och hennes äldre bror fick träffas en stund före avrättningen och röka en cigarrett tillsammans. En av vakterna som var där har senare berättat att det sista de sa till varandra var: vi ses om en stund i evigheten.

Herren är min herde, mig skall intet fattas.

Hur kan man nå det där lugnet? Den där friden, mitt i allt mörker, mitt i oron och ångesten? Ja, av sig själv kan man inte nå dit.

Jesu kamp i Getsemane (om ni ursäktar att jag går händelserna lite i förväg), det är en kamp med öppna ögon för att det finns ondska som vill förstöra Guds verk. Vi ska också vara medvetna om det. Vi är föremål för Frestarens intresse. Han vill få oss att lämna Herden och ge oss iväg på egen hand.

Vår belägenhet är Frodos. Han har ett viktigt uppdrag, men frestelsen att själv ta hand om ringen är ständigt aktuell. Han är, får man väl säga, en god människa – men inte heller goda människor är immuna mot ondskan.

Det är jobbigt att se hans förvandling, från den där självklara vänskapen och glädjen i vandringen tillsammans med Sam till att han en dag ser på Sam med mörka ögon. Sam älskar Frodo, även när Frodo har den där mörka, förtrollade blicken.

Detta kan vi ha med oss när vi funderar över vad Paulus skriver om surdegen. Han skrev till en församling som bestod av judekristna och hednakristna. Den gamla surdegen (nu får vi helt tänka bort ifall vi gillar surdegsbröd), det är misstron människor emellan. Det är högmodet – vi är bättre än dem – och det är svartsjukan: de ska inte ha någon fördel. Denna frestelse finns i alla grupper. Men t ex, i dessa tider av aggressiv antisemitism så behöver vi i kyrkan nämna att vi, kyrkan, ofta i historien framhållit oss själva på judarnas bekostnad. Men det är vi som blir inlemmade i förbundet. Paulus skriver mycket om detta, om de båda gruppernas olika frestelser. Judarna som kom till tro på Messias, de hade lätt att tänka att de hade försteg, pga sitt arv. Paulus använder bilden av surdegen för att visa att det nu i Kristus inte längre finns två grupper, det finns en kropp: Ni är ju osyrade, för vårt påskalamm, Kristus, är slaktat.

Vi ska inte avundas varandra, tänka högmodiga tankar.

Vi ska akta oss för den mörka blicken. Hunden som vakar över sitt ben. Gollums begär, som får honom att döda sin vän.

Påskmåltiden, säger Jesus, kommer att bli fullkomnad i Guds rike. Till dess är det vår uppgift att fira den, att ha Jesus i centrum, att inte vakta på vårt eget. Att söka Honom, att söka den frid som närheten till Herden ger.

Vi kan tro att utan Herden är vi fria. Men historien visar att utan Herden finns det bara ensamhet. Låt oss därför be och bekänna: