Kristus är uppstånden

Högmässa i Stensjökyrkan
Påskdagen, 5 april 2026
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Hos 6:1-3

Epistel Apg 3:14-16
Evangelium Luk 24:1-12

<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Här är Herrens port, här får hans trogna gå in läser vi idag i psaltarpsalmen.

I fantasyberättelser är det vanligt med portaler, som leder in i andra världar. De kan se oansenliga ut, det är bara vissa speciella som finner dem. Det är bara vissa som letar efter dem. I Narniaböckerna är det från vardagliga platser som barnen plötsligt tas in i Narnia. Ena stunden kanske de sitter på en tunnelbaneperrong på väg till skolan – och i nästa vandrar de på en okänd strand. På första advent är det mycket portar: Gör dina portar vida, för Herrens härlighet eller Gör porten hög, gör dörren bred.

Även om inte Stensjökyrkan är någon gotisk katedral så märks det att det inte är ett vanligt rum. Det är ingen sammanträdeslokal i kommunhuset. Det är inget konditori, inget bibliotek. Härinne är en portal – det vardagliga möter det heliga. Men hur kommer man in?

Vi kanske varit här många gånger och aldrig känt det där helighetspirret. Men varje gudstjänst ÄR ett potentiellt möte mellan dig och Gud. Gud är alltid här. Själva behöver vi förbereda oss, vi behöver längta efter Gud, göra våra portar vida. Till Mose sa Gud vid den brinnande busken: ta av dig dina skor, du står på helig mark. Något liknande tror jag krävs också av oss. Att vi förstår att vi står inför det Heliga, den Helige. Men det är inte ett fint, fläckfritt liv vi ska visa upp för Honom. Han blir glad om vi sträcker fram våra synder, det vi tänkt, sagt, gjort som var fel. Här är Herrens port, här får hans trogna gå in. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

När det gäller stora företagarfamiljer så brukar man tala om tre faser: förvärva, förvalta, förslösa. Det hjälper inte om farfar varit driftig och byggt sig en förmögenhet; det hjälper inte om pappa varit pålitlig och noga med bokföringen – om förmögenheten ska finnas kvar och fortsätta växa så behöver även tredje generationen steppa upp.

I film finns det många rika söner som struntar i familjeföretaget. Bara för att nämna en: I The talented Mr Ripley (som också är en bok, men den har jag inte läst) har Dickie Greenleaf, alla tiders söndagsbarn, flytt plikterna och lever ett behagligt liv i en liten badort i Italien. (Tills han straffas).

Hur är det med ”företagarfamiljen Jesus och lärjungarna”? När jag härom kvällen såg det avsnitt av The Chosen då Jesus rider in i Jerusalem så är det svårt att inte gripas av lärjungarnas innerlighet. De är inte bara snygga. De är så allvarliga i sin kärlek till Jesus, även om de inte förstår Honom. De har sådan inlevelse i allt som händer. De har inte suttit kväll efter kväll och kollat på tv och sett allt som går att se: sex, våld, intriger – om och om igen. Allt som händer dem är de verkligen med om. Ingen är uttråkad, allt är på riktigt.

Det är en scen när Petrus blivit inspirerad av Jesus palmsöndagspredikan, nu vill han predika själv! Matteus ser skeptisk ut, han vet hur övermodig Petrus är, hur impulsiv, hur lite konsekvenstänk han har.

Det som är episteln idag, från Apostlagärningarna, där möter vi Petrus som predikant. Men det har hänt mycket med honom, sedan scenen i The Chosen.

Han har umgåtts med Jesus, intensivt. Han har också svikit Jesus, inte bara en gång har han förnekat Jesus, sin bäste vän. Han har genomlidit sorgen över sitt eget svek, sorgen över Jesu död. Varit förbluffad när kvinnorna kom från graven, varit förbluffad när han själv sedan sprang dit och fick se den tom. Han har – men nu går vi händelserna i förväg – fått möta Jesus igen, face to face.

Allt det där som Petrus varit med om – det hade han inte kunnat läsa sig till. Det finns ingen youtubekurs för sådant. Man ska inte tro att AI ska lära en något som är värt att veta. Om man fattar att livet är en fantastisk present till just en själv så ska man försöka att LEVA det livet, på riktigt. Göra egna erfarenheter. Söka Gud – på riktigt. Precis som för Petrus kommer det att vara smärtsamt, jobbigt, vi kommer ofta att känna att vi inte vet vad vi ska göra. Men vi ska akta oss för alla de genvägar som finns på marknaden just nu. Orsaken till att Gud gett var och en av oss ett liv är ju att Han vill att vi ska leva det. Inte kopiera hur någon annan lever. Inte dra oss tillbaka och låta personer i en tv-serie leva, istället för att själva leva.

Det finns ett judiskt ordspråk: för dåren är ålderdomen vinter, för den vise är det skördetid. Den som satsat på genvägarna, istället för att leva själv – för den personen kommer ålderdomen att bli vinter. Men den som är klok har samlat skatter under hela sitt liv, dyrbara skatter som kostat mycket – klokskap, erfarenheter, kärlek – och som därför ger mycket. Sådant har man alltid med sig, vad som än händer. Det är en inre skatt.

I Miyazakifilmen Kikis expressbud (en av hans finaste, som jag ser det) försöker en flicka hitta det som är just hennes förmåga, det som är just hennes uppgift. Det är inte så lätt. Försöker man kommer man att begå misstag. Men det är värt det, alla dagar i veckan. Är Gud på riktigt så har Han en riktig tanke med just dig, glöm inte bort det. Du kan inte fråga chat GPT vad den uppgiften är. Du måste ta reda på det själv. Du måste själv hitta den där portalen som leder till Livet, med stort L. Jesus gick i döden för att hålla den där portalen öppen, så den är alltid öppen. Men var och en måste finna den själv. Om detta säger Jesus i en liknelse att en som hittade en pärla i en åker sprang bort och sålde allt han hade för att köpa den pärlan. Jesus är den pärlan. Han är värd allt, hela vårt liv.

Vi kan ibland få för oss att det är en viss handväska som ska göra oss lyckliga. Eller en resa till Sydostasien. Eller om vi bara får renovera köket. Eller bli framgångsrik influencer. Vi får längta efter sådana saker. Men vi ska inte ha dem högst på vår lista. Där finns det bara en som platsar och det är Jesus. Till Honom kan vi ge alla våra önskningar. Vi kan be att Han präglar dem, så att vi kommer att längta efter det som Han vill att vi längtar efter.

Och nej, jag har inte glömt bort evangelietexten. Har ni tänkt på att det är väldigt många ”inte”? Kvinnorna kunde inte finna Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro. Änglarna säger: Han är inte här. Lärjungarna trodde inte på dem.

Det är ingen solskenshistoria. Att läsa en sån här berättelse idag på kyrkans högtidligaste dag – vem skulle hitta på något sådant. Och slutet: han gick därifrån full av undran över det som hänt. Vilket slut!

Men här visar sig faktiskt ett litet embryo till Petrus ledarskap. När kvinnorna berättar för lärjungarna, som änglarna sagt åt dem att göra, så avfärdas deras budskap. Ingen tror dem. Men, står det, Petrus sprang genast bort till graven.

Han nöjer sig inte med att göra som alla andra. Han hör, även om ingen annan gör det, den där Jesusmelodin som han kanske trodde att han aldrig mer skulle få höra. Han hör melodin och springer. Och så kan en portal också se ut: en man står och kikar in i en grav, som är tom. Han vet inte vad han ska tro. Lukas fluffar inte upp det, det blir ingen Wagneropera. Det får vara precis som det är. Och historien har visat att Petrus och de andra förvaltade sitt arv på ett fantastiskt sätt, eller: att den Helige Ande förvaltade det i dem. Och därför är vi här idag i Stensjökyrkan och firar påsk!

Varför söker ni den levande bland de döda? Så säger änglarna till mariorna. Den frågan ska vi ta med oss när vi går härifrån idag. Så ofta ger vi vår uppmärksamhet till det som är dött, vi matar oss med sånt som saknar näring för vår inre människa. Vad är det egentligen vi letar efter när vi scrollar och scrollar? Varför söker vi den levande bland de döda? Nånstans, i djupet av vårt inre, så är det Jesus vi längtar efter. Men vi ska söka efter Honom på rätt ställen. Vi ska bereda rum i vårt hjärta för Honom.

Det är mycket enklare än vi tror. Vi kan gå omvägar, 40 år i öknen kan vi irra omkring, innan vi fattar: jamen, Han var ju så nära mig hela tiden och jag visste det inte. Vi ska inte slösa bort vår uppmärksamhet, låta oss bli distraherade.

Ibland kanske vi är som Petrus: vi hoppas, men vi vågar inte riktigt tro. Då ska vi göra som Petrus: vänta på Honom.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.