Skapelsen

Midsommardagen, 21 juni 2025 Stensjökyrkan

Anna Sophia Bonde
Texter
GT Job 12:7-13
Epistel Apg 17:22-31
Evangelium Matt 6:25-30
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Den engelske journalisten och skriftställaren G K Chesterton är i en av sina böcker inne på tanken hur sorgligt det är att den vuxna människan har så lätt att bli uttråkad. Han skriver att barn och Gud har vissa viktiga saker gemensamt, t ex förundran över tillvaron. Varje gång ett nytt barn föds säger Gud: en gång till! En gång till! Han tröttnar inte på oss människor; det är vi som blir trötta på varandra och på oss själva. Det är vi som tänker på världen och människomyllret och får svindel. Men för Gud är vi inte myror.

Chesterton fantiserar också kring hur rimligt det i hans tycke vore om t ex solnedgångar var något som vi fick betala för att uppleva. Det är inte klokt vad Gud slösar över oss och hur lite vi uppskattar det. Ja, tyvärr är det ju så med människan att det som är gratis har hon en tendens att fnysa åt. Eller så tänker hon: det där kan jag kolla på senare.

Att Chesterton har rätt kan den som åker tåg en vacker dag bekräfta. Det hjälper inte hur vackert det än är utanför fönstret. Vi inne i vagnarna är döva och blinda för det som sker utanför fönstret. Ja, vi har också förlett barnen till att inte vara särskilt intresserade av det som är framför näsan. Även små barn passiviseras numera slentrianmässigt av telefonen, blir distraherade – ofta helt i onödan. Det är sorgligt.

Men för att komma tillrätta med olaterna bland barn så behöver vuxna först själva återupptäcka verkligheten. Att den är värd att förundras över. Att den är värd att stanna till inför. Att den är mer värd vår uppmärksamhet än apparna.

2023 gav den skotske journalisten Johann Hari ut boken Stulet fokus – som handlar om just detta, hur vi ger bort vår uppmärksamhet alltför lättvindigt och hur vi skulle kunna återta kontrollen över vårt eget inre.

En bibeltext som INTE hör till den här dagen är Jesu liknelse om en demoniserad person som, när han eller hon fått hjälp att driva ut demonerna och det inre huset är städat och rent, genast får nytt besök, och det blir ännu värre. Alltså: om vi vill bli av med jobbiga vanor, osunda beteenden, kan vi inte bara rensa bort dem och tro att problemet ska vara ur världen. Vi måste fylla oss med något annat istället. På kristet språk: vi måste fylla oss med den Helige Ande.

Allt det som präster brukar tjata om: vikten av morgonbön och aftonbön, vikten av att be om förlåtelse, att gå till gudstjänst, att umgås med andra i tron, att läsa Bibeln osv osv – allt detta är sådant som vi fyller vårt inre hus med. Om vi inte gör sådant – då kommer annat att ta över. Och det är ju inte säkert att vi alltid väljer medvetet.

T ex: om man som förälder ber aftonbön med sitt barn så är det påverkan: ja. Man lär sitt barn att be. Om man som förälder INTE ber aftonbön så är det också påverkan. Man lär sitt barn att INTE be. Det finns inget som är neutralt.

När Paulus kom till Aten så var han nog ganska nervös. Fast jag tror också han var typen som blev taggad av utmaningar. När han gick till Areopagen så visste han mycket väl att han var på en plats uppkallad efter den romerske krigsguden, Ares. Det hindrade inte Paulus från att tala om Jesus, om än lite försiktigt i början.

Han börjar så klokt med att lägga en sorts gemensam grund. Han hänvisar till ett altare han sett tillägnat den okände guden. Där får han sin anknytningspunkt: Det är Honom jag talar om! Sen citerar han en stoisk filosof från 300-talet f Kr: Vi har vårt ursprung i honom och låter sig inte hindras av att orden från början syftade på Zeus.

Detta är något som Paulus är bra på, att använda uttryck som var i svang och fylla dem med ett nytt innehåll. Det tror jag egentligen är viktigt för kyrkan i alla tider, att ständigt försöka hitta anknytningspunkter, som kan bygga broar – och samtidigt vara tydlig med vad man själv menar med orden och uttrycken ifråga.

Man förstår att så länge Paulus höll sig till det där allmänna, så stannade människor och lyssnade. Skaparen och Skapelsen – sådant är lätt för många människor, oavsett tro, att stämma in i. När man ser ut över ett vackert sommarlandskap så är det lätt att känna att man skulle vilja tacka någon för det man får se, för dofterna, för suset i träden, för att man får vara del av något så underbart. Och det är också vad Gud har velat: att vi SKA dra slutsatser av naturens skönhet, ordningen, omsorgen. Det är inte hipp som happ.

Jag ska citera den engelske fysikern Stephen Hawking, som väl inte själv var troende. Men han skriver såhär, om kosmos:

Om universums täthet hade varit en miljondels miljondel större eller mindre än vad som var fallet, så hade universum antingen kollapsat inom tio år eller förblivit helt tomt. Om universum under hela sin utveckling hade utvidgat sig bara aningen fortare eller långsammare, så hade hela universum kollapsat. Blott 0,000000000000001 procent långsammare utvidgningstakt hade inte fungerat och vi hade därmed idag varit utan universum. Om massan hos de partiklar som bygger upp atomen vore litet annorlunda, så skulle vi sakna de grundämnen som naturen är uppbyggd av och därmed ha varken natur eller människa. På samma sätt skulle den livsnödvändiga solen (och andra stjärnor) inte kunna fungera om elektronens laddning bara vore obetydligt större.

En kollega till honom, Michael Turner, formulerar det såhär:

Precisionen är som om någon kastade en dartpil genom hela

universum och träffade mitt i prick på ett millimeterstort område.

Skönhet, ordning, omsorg.

Vi kan hålla med om detta, vi kan älska naturprogram på tv och den skönhet och mångfald i skapelsen som de visar upp. Men från den sortens förundran till den obekymrade attityd som Jesus talar om i evangeliet idag – det är inte självklart. Är man, som kristenheten i Sverige och Stensjön, akademisk medelklass så vet man att det är mycket man måste bry sig om, många måsten för att det goda livet ska kunna upprätthållas. Man har ganska mycket att förlora! Inte bara materiellt, bilar, båtar, sommarstugor, utan också existentiellt: oron driver oss att vara duktiga, göra vår plikt, upprätthålla välståndet i vårt land.

Så hur ska vi förstå Jesu ord? Han kanske egentligen inte menar det Han säger?

Eftersom jag redan predikat länge tänker jag försöka sammanfatta i tre punkter vad jag själv tror att Han menar.

1. om vi ser ut över skönheten och ordningen och omsorgen i skapelsen och är tacksamma för den så ska vi våga tänka att den Gud som skapat och upprätthåller allt detta har omsorg också om oss.

2. vi kan ha våra projekt, saker som vi är JÄTTEENGAGERADE i, sådant vi verkligen vill – och det får vi ha och vara. Gud har bjudit in oss att vara förvaltare i skapelsen, att använda vårt förnuft, vår begåvning. Men vi ska akta oss så att projekten inte kommer allra högst upp på vår priolista. Där ska Gud vara och tacksamheten till Honom för den Han är. Allt det vi åstadkommer får vi ge till Honom. Ja, även våra misslyckanden får vi lämna i Guds händer.

3. Gud längtar efter att vi ska bjuda in Honom i våra liv. Alltså inte att Han ska komma in lite grann efter att vi själva försökt täppa till alla hålen, utan att vi ska be Honom om det vi behöver. De människor jag känner som försöker sig på att leva så är också de som har mest frid omkring sig. Inte så att livet för dem blir superenkelt, men de har lärt sig att gå till Gud med allt. Därmed blir det mindre som hamnar på deras axlar.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus Amen