Med öppna dörrar, låga trösklar och ett klimat som tillåter både tvivel , tvekan och otro
vill vi hälsa dig varmt välkommen hem till våra kyrkor.
Högmässa i Stensjökyrkan 3 aug 2025
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 2:a Mos 34:27-35
Epistel 2:a Kor 3:9-18
Evangelium Mark 9:1-13
<<Föregående >>Nästa
Beredelseord
I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Första versen i dagens evangelium är, skriver en av mina exegeter, en av de märkligaste och mest svårförstådda i NT: Jesus sade: Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.
Vilka syftar Jesus på och vad menar han?
Min exegetguru sen studietiden, C E B Cranfield, tycker att den bästa gissningen är att Jesus syftar på Petrus, Jakob och Johannes och vad som hände den dagen vi firar idag, då de fick följa med Jesus upp på berget – det som vi ska läsa i sin helhet om en stund.
Cranfield menar att det var något särskilt som hände där, att Guds rike bryter igenom på ett dittills inte skådat sätt. Jag återkommer till den texten i predikan. Här vill jag lyfta fram att även om Petrus, Jakob och Johannes var speciella bland lärjungarna, att de utgjorde ett slags inre krets, så är det ändå det som kristet liv handlar om, att öva sig i att förvänta Guds rike, med makt. Att längta efter att Guds rike ska bli synligt och alltmer ta plats i vår värld – det är nog en av de viktigaste bönerna en kristen kan be.
Det går också att tillämpa den bönen; ja, kanske är det något vi ständigt bör återvända till, att be den bönen å våra egna vägnar. Ibland zoomar vi in så på mörkret, synderna, bristen, hur skröpliga vi är, andligt sett, hur lite motståndskraftiga. Bättre är att be Jesus ta hand om och förvandla vårt hjärta, i enlighet med Hans tanke och vilja. Då kan Han skingra mörkret därinne och fylla vårt hjärta med sitt ljus, sin härlighet. Låt oss därför be och bekänna:
Predikan
Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder.
Jag tänker på all tvättmedelsreklam jag sett i mina dar. Hur blir det med förundran för oss som sett så mycket märkliga saker på skärmar? Kommer det nånsin att kunna hända oss något som gör att vi bara fullständigt blir knockade?
Ibland tänker jag att jag tror att vi, som kultur betraktad, behöver lite mer enfald. Alltså: en-fald. Vi glufsar i oss så mycket distraktioner, som smågodis, så i värsta fall blir vi aldrig riktigt hungriga. Vi behöver så sällan längta efter något, sådär som Astrid Lindgren skriver på flera olika ställen i sina böcker: han längtade efter en cykel så det var rent underligt att det inte kom upp en ur jora (om Sammel Agust). Om Pelle på Saltkråkan: han längtade efter ett djur så det var underligt att…Om Rasmus på luffen, ja, det finns mycket längtan där i det författarskapet.
Men vi som alltid ser till att skaffa oss nästan innan vi har behov av något – hur ska vi kunna längta? Hur ska vi kunna förundras? Hur ska vi kunna längta efter att Jesus ska visa sig som Han är?
Jag tror i och för sig inte att Petrus, Jakob och Johannes hade så artikulerade förväntningar om Jesus. De visste att det var mycket hos Honom som de inte förstod. De visste att de hade mycket kvar att upptäcka.
De kunde be: visa oss Fadern (Joh 14)! Då sa Jesus: så länge har jag varit hos er och ni har inte lärt känna mig, Filippos. Den som har sett mig har sett Fadern.
Hur känner vi igen Jesus? Många där och då, i Jerusalem med omnejd, de förväntade sig en härförare, en högstatusperson. Definitivt förväntade de sig inte det som de fick: en man som umgicks med syndare och åt med dem! Som talade med kvinnor, blinda, döva, lama. Som befriade demonbesatta. Som verkade ointresserad av makt och status.
Många, även fromma personer, kände inte igen Honom. Fastän de hade läst profeten Jesaja: som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. (kap 53)
Vi gillar snygga människor. Som kan föra sig. Människor som lyckats. Som närmar sig det ideal som vi matas med via reklamen. Lång, smal, solbränd, frisk, med ett ständigt leende på läpparna. Sådana bilder talar till oss om det goda livet, det som vi antas sträva efter och få så mycket som möjligt av här i livet. Och vi har nog, många av oss, en tendens att undvika sådana människor som avviker väldigt mycket från det idealet.
Det finns en gammal saga som har sina rötter i evangeliet. Den handlar om kungen som ska gifta sig och som ger sig ut i sitt rike för att hitta en hustru – och bestämmer sig för att göra det förklädd. Han vill inte riskera att hon ska ta honom för all prakten.
Och sådär kan det vara också i vår relation till Gud. Det finns tider då Gud är förklädd för oss. Vi ser inte den där härligheten, Gud kanske finns där hela tiden men fjäskar inte för oss, curlar oss inte. Vi uppfattar det som en distans, kanske blir det så under sådana perioder att vi börjar ifrågasätta vår tro, kanske t o m Guds existens.
Gud verkar längta väldigt mycket efter att vi ska söka Honom för Hans egen skull, inte bara för de gåvor Han ger oss. Inte bara för gemenskapens skull, inte bara för den härliga lovsången eller de positiva känslor man kan få när man firar gudstjänst eller ber. Han verkar vilja lära oss att inte bara söka gåvorna och längta efter gåvorna utan söka och längta efter Givaren av gåvorna.
De första lärjungarna fick stå ut med ganska mycket under sin vandring med Jesus. Ibland skämdes de för Honom, ibland visste de inte vad de skulle tro.
Det här tillfället, som vi får höra om idag, det pekar bakåt mot den härlighet som Mose drabbades av, smittades av, när han talat med Gud på berget – och den pekar framåt, mot den dag då Jesus kommer tillbaka och det kommer att bli uppenbart för alla vem Han är
För kvinnan i sagan som lärde sig älska kungen medan han såg fattig och obetydlig ut, så kom avslöjandet säkert som en chock. Jag tänker mig att hon inte var den sorten som lät sig imponeras av pompa och ståt. Hon var en sån som ser till hjärtat och det ska vi också sträva efter att vara. Vilken atmosfär folk har omkring sig är mycket viktigare än vad de tjänar och hur fint de har hemma.
Men avslöjandet kom en dag och då skulle hon behöva ställa om sitt inre ”mind set”: jag ska bli drottning. Det var nog inte helt enkelt. Men som döpta så är det något liknande för oss. I dopet blir vi Guds barn, vi blir bröder och systrar till Jesus och till varandra. Och vi förbereder oss för att leva med Jesus, ja, i Bibeln står det till och med att Hans tjänare ska vara ”kungar i evigheters evighet”", Upp 22.
Det är förstås den profetian som C S Lewis tar upp när han låter Peter, Susan, Edmund och Lucy komma till Narnia och bli dem som uppfyller profetian om att fyra ”barn av Adam” ska sitta på Paravels fyra troner. Det är att få del av den härlighet som består, som Paulus skriver i 2 Kor och som vi hörde idag.
Petrus, Jakob och Johannes får uppe på berget glänta in i kairos, in i evigheten, Guds tid. En stund ser de Honom sådan Han är och de ser Honom i vänligt samspråk med Mose och Elia, ett tecken på att de kan lita på Honom, att Jesus står för samma saker som Mose och Elia gjorde, förebilder från det judiska folkets historia.
Somliga kristna får en del sådana ”kairosstunder”, maffiga upplevelser som de antingen berättar om sedan, kanske offentligt, eller som de håller tyst om – eftersom sådant kan vara svårt att kommunicera och eftersom det kan vara något som man behöver behålla för sig själv. Andra får inga sådana stunder. Det kan bero på att Gud vet att de inte behöver sådant. Men det kan också bero på att de aldrig till Gud formulerat sin längtan, vågat vara konkreta om vad de längtar efter. Eller, förstås, att de faktiskt föredrar att ha Gud lite mer på distans. Vilken sort är du?
Den härlighet som Paulus försöker beskriva i 2 Kor, det är inte alltid den syns utanpå. Om vi tänker på förälskelse, och kanske ännu mer djup kärlek – så är den inte beroende av det yttre. Ibland undrar man vad par ser i varandra! Men vi vet också att kärleken är något av ett mysterium, det syns inte alltid utanpå hur maffig den är, inuti och mellan två personer.
Vi gör klokt i att inte göra oss beroende av Förklaringsbergsstunder. Jesus skickar en ganska tydlig signal till Petrus, som vill stanna kvar däruppe: nej, vi ska tillbaka ner.
När de kommer ner från berget möter de en far och hans svårt demoniserade son. Petrus får lära sig att följa Jesus, inte bara upp på berget utan också ner från berget. Det blir ett led i hans vänskap med Jesus. En viktig pusselbit i att han lär sig att lita på Jesus.
Paulus påstår att även vi ska få del av Jesu härlighet. Det kan vara svårt att föreställa sig. Eller inte. Tänk att Gud har makt att tvätta bort det hos oss som är solkigt, inte bara en gång utan också slutligen, en gång för alla. Att Han vet vem jag innerst inne är. Eller kanske snararare: att Han vet vem Han skapat mig till att vara och har makt, om jag litar på Honom, att omskapa mig i enlighet med sin tanke.
Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.