Andlig klarsyn

Högmässa i Stensjökyrkan 10 aug 2025
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Ordspr. 7:1-3
Epistel 1 Kor 3:10-15
Evangelium Matt 7:22-29
<<Föregående >> Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Ibland tänker man sig att människan, trots sina många fel och brister är ”god innerst inne”. Det kan vara sympatiskt att tänka så men det är tyvärr inte bibliskt. Enligt ett bibliskt, judiskt-kristet synsätt, så är människans hjärta ett slagfält där än det ena än det andra vinner inflytande. Vi ska se noga till vad vi släpper in i hjärtat. Såhär skriver profeten Jeremia: "hjärtat är bedrägligast av allt, det är oförbätterligt – vem kan förstå det? Jag, Herren, rannsakar hjärtat och prövar njurarna"

Därför ska vi inte tycka det är under vår värdighet att själva samtycka till sådan städning, och inte barrikadera oss. Hjärtat är inte en neutral plats utan måste fyllas av något. Det är lite som med barnuppfostran. En förälder kan i välmening tänka att hon ska backa och inte påverka sitt barn men det som händer då är att andra aktörer flyttar in.

Håll fast vid mina ord och bevara mina bud inom dig. Håll mina bud så får du leva, bevara min lära som din ögonsten….skriv dem på ditt hjärtas tavla, läser vi i en av dagens texter.

Att säga som det är till Gud är att samtycka till städningen. Att stå ut med att, när det behövs, säga förlåt. Att be Gud om hjälp att kunna förlåta. Det är inte små detaljer utan viktiga pusselbitar i det som Gud vill göra i världen. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Jag är just nu tagen av en tysk tv-serie som jag hittade på ett antikvariat. Den heter Tannbach och utspelar sig i en tysk by, med början på våren 1945. Först kommer amerikanarna dit och sedan ryssarna. När ryssarna kommer så konfiskeras alla de stora jordägarnas mark och delas ut. Alla som vill får fem hektar var. Samhället ska byggas helt från grunden, allt är nytt och allt ska bli bättre. Naturligtvis bidrar till den dramaturgiska spänningen det faktum att den mest entusiastiske unge kommunisten Friedrich förälskat sig i grevens dotter Anna, Anna som tycker det är orättfärdigt att hon, som inte är någon krigsförbrytare, ska bli av med all sin mark.

När jag ser detta så vet jag ju att det kommunistiska experimentet misslyckades, jag vet också hur lång tid det tog innan Sovjetunionen imploderade. Där, 1945, är det fortfarande många som är fulla av framtidstro och entusiasm inför projektet. Det är plågsamt att veta hur desillusionen under dessa många år skulle breda ut sig.

Det som verkar kanske allra mest orealistiskt är just tron att det skulle gå att bygga ett nytt, rent samhälle från grunden – bara genom att deportera de gamla landägarna och förbjuda dem från att bosätta sig mindre än fem mil från sina gamla egendomar. Att bara säga: nu är det här en ny grund – det gjorde det inte mer sant.

Det finns många exempel på hur, när kommunismen skulle förverkligas, att dess arkitekter då tyckte sig ha rätt att

implementera idén - även om den skulle gå ut över enskilda. Idén, principerna var viktigare än de enskilda.

Vi lever i en tid och en kultur där individualismen nästan utgör en egen religion. Alla ska tänka på sig själva, målet med livet är ”självförverkligande”. Ansvar och plikter har man gentemot sig själv. Familjen, släkten, samhället – inget får hindra individen från att leva som den vill, uttrycka sig som den vill.

Nya testamentet tecknar ett annat ideal, annorlunda både jämfört med kommunismen och individualismen. Som vi hörde hos Paulus idag är det inte bara det stora bygget – kyrkan – som är viktigt, utan varje enskild byggsten är viktig. Ja, varje enskild byggsten utgör i sig själv ett tempel. När Paulus skriver: ni är ett Guds tempel och Guds Ande bor i er (1 Kor 3:16) så talar han om församlingen. Men i 1 Kor 6:19 framgår, påminner en gammal fin exeget, Hugo Odeberg, att även var enskild för sig – om han tillhör Guds tempel – är ett den helige Andes tempel: Vet ni då inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er? Så helheten är viktig – men det är också de enskilda delarna. Tänk, vilken vision för ens liv att det ska lovsjunga Gud!

Så när vi ”ärar Gud med vår kropp” så bygger vi därigenom upp församlingen – om det är sant, vilket jag tror att det är så är det också sant att när vi vanärar Gud med vår kropp så river vi ner, inte bara oss själva utan Kristi församling. Så intimt förknippade är vi. Alltså: när vi själva övar oss i tacksamhet, i att se varandra, vara generösa mot varandra, i att förlåta varandra – då byggs församlingen upp. Och när vi är snåla, när vi när bitterhet inuti, när vi avundas varandra och tittar snett på varandra, då blir det disharmoni i bygget. Den kanske inte syns och hörs om man inte är uppmärksam, men den finns där. Det har betydelse vad vi gör, vad vi säger, vad vi tänker – det finns inget om vilket vi kan säga att: äh, det gör jag för mig själv, det har ingen ont av. Vi påverkar varandra.

Som individualister tänker vi förstås att vi bygger vår egen grund. Paulus skulle inte hålla med: Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. Jesus och vad Jesus åstadkom på korset är den grund på vilken församlingen vilar och på vilken vi tillsammans bildar ett levande husbygge. Jesus – i enlighet med löftena från lagen och profeterna. Jesus som fullbordan av lagen, av Guds Ord.

Ibland ser man människor gå omkring med ett armband där det står fyra bokstäver: WWJD? What Would Jesus Do? Vad skulle Jesus ha gjort? Det är bra att påminna sig, i mötet med andra. Men det är minst lika viktigt att tänka WHJD – What Has Jesus Done? Vad är det Jesus har gjort? Jo, Han är grunden mot vilken jag kan luta mig. Han har åstadkommit allt, priset är betalt. Jag får hålla mig till Honom och luta mig mot det Han har gjort. Han gick i döden för mig, för att jag skulle få livet.

Det är ganska jobbigt att läsa evangelieberättelsen idag. Det är hemskt att tänka på att Jesus skulle säga de hårda orden till en själv: Jag känner dig inte. Kanske säger Han de orden till sådana som påstått att de bygger på den rätta grunden men som egentligen bara byggt för sig själva, på sitt eget varumärke?

Liknelsen är väldigt effektiv. Alla kan se de två husbyggena framför sig; det finns t o m en gammal disneyfilm med de tre grisarna på temat. Hur vargen kommer och hur då den som byggt lite hafsigt är dödens lammunge (eller griskulting!).

Så det är viktigt vad vi lutar oss mot, vad vi har för grund i vårt liv, både som enskilda och som församling. Att vi speglar våra tankar, beslut, det vi säger och gör i Jesus och i Guds Ord. Att vi inte slarvar och tänker att ”sånt där kan jag ta tag i senare, nån gång”. Varje dag vi får är viktig. Som farbror Melker säger: denna dagen – ett liv! (Det är väl Thorild han citerar). Vi ska ha som mål att vårt liv, varje dag av vårt liv, ska vara en lovsång till Gud.

Det låter kanske förfärligt pretentiöst. Eller så kan det vara alldeles naturligt, ungefär som när man går ut en vacker sommarmorgon, njuter av de många olika gröna nyanserna, hör fågeljublet och bara längtar efter att vara en del av det tack till Skaparen som skapelsen, naturen, är så bra på sådana morgnar. Om skönheten i naturen återspeglar Skaparen så kan också vi återspegla Skaparen, ja, det är ett uppdrag vi fått, att göra det.

Man kan tycka att om Jesus är grunden så var det inte mycket skönhet där på Golgota. Golgota känns väldigt fult. Men det som åstadkoms där, det är vackert. Det är till gagn för oss. Det är en härlighet som går djupare än ytan. Det är den härlighet som lider, kungen som lider för sin värld, som älskar sin värld in i döden. Att bygga sitt liv och församlingens liv på Golgotaklippan – det är stadigt, det håller också för de allra hemskaste oväder som kan komma över världen.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.