Hjälparen kommer

Söndagen före Pingst, andra årg.29 maj 2022

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

 

GT-text – 5 Mos 31:6-8

Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig.” Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: ”Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom..Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!”

 

Epistel – Rom 8:31-39

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?

Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: 'För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår.' Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

 

Evangelium – Joh 16:23-33

Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.” Lärjungarna sade: ”Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.” Jesus svarade: ”Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.”

 

Beredelsetal

Dagens epistel – Rom 8: Gud frikänner, vem kan då fälla?... Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Han låter så självklar, Paulus! Om han som var med och dödade kristna kan bli frikänd så kan alla bli frikända för så stor är Guds nåd, så stark är Jesu kärlek. Så vi tar med oss en enda tanke in i vår bön om förlåtselse- underskatta inte nåden... låt oss be och bekänna!

 

Predikan

Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern.

Det är kanske inte helt självklart vad Jesus syftar på med orden: det kommer en tid. Men idag på Söndagen före Pingst så är det lätt att se kopplingen till den första Pingstdagen när den helige Ande utgöts över lärjungarna. Och när man ser sammanhanget i Johannesevangeliet där det här sägs så har Jesus strax innan uttryckligen talat om den helige Ande som ska vägleda lärjungarna med hela sanningen.

Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern.

Jesus påstår alltså att budskapet han vill förmedla paradoxalt nog blir ännu tydligare när han har lämnat dem. Genom den helige Ande kan lärjungarna komma ännu närmare honom än de var medan han gick ibland dem.

För oss som lever i en materialistiskt präglad kultur blir det här nästan obegripligt – för oss har ju det fysiska, det uppenbara, det som går att ta på, ett totalt företräde framför det osynliga. Och Anden hör ju till den osynliga delen av verkligheten, den som vi sällan vill kännas vid. Eller för att ta en bild: Vi som lever i vårt moderna upplysta informationssamhälle är just upplysta, upplysta så till den milda grad att vi helt tappat vårt mörkerseende för vi rör oss i ett så överexponerat samhälle där alla signaler ständigt försöker överrösta varandra. För att komma i kontakt med den helige Ande kan vi behöva gå in i ett mörkrum och långsamt låta våra ögon vänja sig till mörkret och när pupillerna vuxit sig tillräckligt stora kan det inträffa som Nils Ferlin beskriver i sin dikt Från Getsemane:

Gud har i sin fotografiateljé - ett mörkrum som heter Getsemane.
Där växer det klara bilder fram - för den som är lugn och allvarsam.
Men den som är rädd - för köld och ris, - får aldrig en blomst i paradis.
Hans liv blir liksom en öde slätt - av inga silverne tårar vätt.
I purpur, kanske, och glans han gick - men blicken hans var en tiggarblick.
Till aska kom han men aldrig brand - och månen ler åt hans tomma hand.
Ty den som är rädd för Getsemane - har ingenting alls att få eller ge

Den dikten får ligga kvar under hela predikan för den påminner oss om att vi kanske i mindre utsträckning än någon generation före oss har tillgång till ett inre landskap som är mycket sparsamt belyst. Vi lever så bländade att vi verkligen kan behöva anstränga oss för att se något annat än mörker i detta inre landskap och eftersom detta kan vara min näst sista huvudguds­tjänst här i Stensökyrkan måste jag ta tillfället i akt för att kanske för sista gången påminna om var jag har funnit den bäst fungerande vägen in i mitt inre landskap. De flesta av er har hört mig plädera för retreat många gånger förut. Retreat – flera dagar i total avskärmning av alla yttre signaler – där blir mörkrummet, som kunde verka skrämmande, en växtplats. Och vi visste ju det redan tidigare – fröna behöver mörkret i jorden för att kunna gro – först därefter tål de att utsättas för ljus!

Men låt oss återvända till den situation vi befinner oss i när det gäller kyrkoåret: de tio dagarna mellan Jesu himmelfärd och hans återkomst i form av den helige Ande på Pingstdagen. Lärjungarna är på Jesu uppmaning samlade i Jerusalem och det verkar ha varit en oerhört förtätad stämning bland dem. Så här skriver Lukas i Apostlagärningarnas första kapitel: Alla dessa höll ihop under ständig bön. Det står också att de är samlade i ett rum på övervåningen och den lilla anmärkningen kan rymma mer än vi anar. På övervåningen var man ifred, där stördes man inte på samma sätt av larmet från gatan och där kunde ingen bara ramla in och störa. Övervåningen antyder därför i mina ögon ett mått av ostörd retreat över deras bönegemenskap.

Lärjungarna lever de där tio dagarna i en oerhörd förväntan och den förväntan skulle jag vilja att vi tar med oss ut i resten av kyrkoåret och övriga delar av våra liv. Jesus är inte längre fysiskt närvarande hos dem – precis så är det också för oss! Jesus har gett dem löften om att han ska vara närvarande hos dem på ett nytt sätt, men de vet inte på vilket sätt. Precis så är det också för oss – Jesu fysiska frånvaro gör honom totalt obunden av tid och rum och vi kan få möta honom i det mest osannolika sammanhang i den mest osannolika skepnad vi kan tänka oss vid en tidpunkt då vi inte hade någon som helst förväntan om hans närvaro. Vi har rätt att leva i denna gränslösa förväntan men för att den ska kunna bli fruktbar behöver vi ett totalt öppet sinne. Vi behöver befria Gud från alla de attribut som vi förknippar med Gud för bara då känner vi igen Jesus när han kommer till oss i förklädnad, och det är ju så han brukar komma. Förklädd till oigenkännlighet, vid fel tillfälle, på fel plats bortom alla de kyrkliga reservaten – inte konstigt om vi missar honom när han kommer oss till mötes. Men nyckeln till mötet, det som kan vara det totalt avgörande för om det ska komma till stånd eller inte, det stavas just FÖRVÄNTAN! Med en förväntansfull blick på att få se en skymt av Jesus i varje möte med människor, i varje förfluget ord vi råkar överhöra på bussen, i varje budskap som flimrar förbi våra ögon, varje kreativ idé som du plötsligt får och i varje känsla som plötsligt fyller oss. Jesus finns där i form av den helige Ande, han kan dyka upp där du minst av allt väntar dig att möta honom men vi ser honom bara om vi börjar leva i denna de tio dagarnas alldeles särskilda förväntan. Eller för att tala med Nils Ferlin: Ditt inre mörkrum kan öppna upp sig överallt, det behöver inte se ut som hos Jesus i Getsemane för ingångarna till Guds rike är miljontals – hela ditt liv är översållat med ingångar till en djupare förståelse till varför du är här och vad som är ditt uppdrag här på jorden.

Men samtidigt låter det ju det här som ett ganska hopplöst företag. Vi talar om hur splittrade vi är i vårt moderna samhälle, hur fragmentiserade och ofokuserade vi är och hur mycket vi behöver träna oss på att stanna upp och verkligen fokusera. Och samtidigt ska vi alltså ha uppmärksamheten riktad åt alla håll! Då blir vi ju det där digitaliserade Internetbarnet med den ständigt flackande blicken eftersom nåt ännu mer spännande kanske just nu äger rum i ett annat chattrum i ett helt annat socialt medium!

Alltså; hur ska vi kunna förena 360 graders uppmärksamhet under dygnets alla vakna timmar med någon som helst fördjupning och koncentration???  Ja, inte bara de vakna timmarna förresten – Gud verkar ju regelbundet tala genom drömmar dessutom! Det låter som röd signal: information overload och överhängande risk för utbrändhet.

Jo, när vi översätter förväntan till vaksamhet och beredskap så kan det låta helt orimligt. Men de tio dagarnas särskilda förväntan som borde få läcka ut till övriga året är inte av den karaktären. Det är inte som livet på en brandstation utan mer som när du var fem år och vaknade tidigt på julafton – en entydigt positiv förväntan. Och en ledtråd till det avslappnande i denna förväntan får vi just nu i naturen när vi ser rikedomen, överflödet i allt som nu väcks till liv i naturen. Ingångarna till det inre mörkrummet är ju miljontals, du kommer ofrånkomligen att missa de allra flesta men det finns alltid så många kvar. De tio dagarnas särskilda förväntan blir därför lite som att gå ut i regnet med förhoppningen om att bli lite blöt. Många av dropparna kommer att missa dig men om du bara vågar stå där utan paraply så blir du ofelbart blöt. Så är det med Guds välsignelser och så är det med ingångarna till mörkrummet – det kommer fler! AMEN