Försonaren

5:e söndagen i fastan, andra årg 2022-04-03
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text – 1 Mos 22:1-14
Gud satte Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.” / Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om.
Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: ”Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.” Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. ”Far”, sade Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Isak sade: ”Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?” / ”Min son”, sade Abraham, ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Så gick de båda tillsammans. / När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. Abraham gav denna plats namnet ”Herren utser”. I dag säger man ”på berget där Herren blir sedd”.

Epistel – Apg 4:1-12
Medan Petrus och Johannes talade till folket överraskades de av prästerna, tempelkommendanten och saddukeerna, som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. De grep dem och höll dem i häkte till nästa dag, eftersom det redan var kväll. Men många som hade hört ordet kom till tro, och tillsammans var de nu omkring fem tusen män. Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De lät föra fram apostlarna och frågade dem: ”Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?” Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är 'stenen som föraktades av' er 'husbyggare men blev till en hörnsten'. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”

Evangelium – Mark 12:1-12
Jesus talade till översteprästerna, de skriftlärda och de äldste i liknelser. ”En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men arrendatorerna sade till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. Har ni inte läst det här stället i skriften: 'Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten.' 'Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.' De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg.

Beredelsetal
Dagens GT-text utgörs av en av Bibelns mest skrämmande och gåtfulla berättelser. Det handlar om Abraham som verkar vara beredd att på Guds befallning döda sin egen son Isak. I sista stund stoppar Gud honom, men eftersmaken är två skrämmande frågor:
Varför ber Gud Abraham offra sin egen son?
Varför är Abraham beredd att göra det?
Nu skulle man kunna komma undan hela problematiken genom att tänka att det inte hände på riktigt, det är bara en påhittad berättelse som vill visa hur stark Abrahams tro var, och samtidigt en förebild för den Gud som verkligen var beredd att offra sin egen Son på korset. Alltså en symbolisk berättelse.
Men det känns lite för billigt att tänka på det viset trots att den bokstavliga tolkningen av berättelsen för mig väldigt nära galna religiösa fundamentalister i IS och talibanrörelsen. Och nästan lika nära kommer jag då en galen despot i Moskva som uppenbarligen är beredd att offra tusentals människors liv för en romantisk dröm om ett Stor-Ryssland. En sak är ju att offra sitt eget liv för att rädda andra men att offra en annan människas liv för något högre syfte – som om det fanns något högre värde än ett människoliv här på jorden – livet är ju förutsättningen för alla andra värden!
Jag landar i en ödmjuk förvirring – det går inte ihop men det gör ju inte heller livet. Kanske är avsikten med berättelsen att vi ska botas från den tvärsäkerhet som inte är tecken på stark tro utan på en tillkämpad, krampaktig tro. Wolf Biermann skriver: Nej låt dig ej förhårdna... Det alltför hårda ... brister! Låt oss be och bekänna ...

Predikan
Rubriken för den här söndagen är Försonaren, alltså inte Försoningen utan Försonaren. För i år 150 år sedan bröt den sk Försoningsstriden ut i Svenska kyrkan. 1872 skrev nämligen prästen Paul Peter Waldenström en artikel där han beskrev en ny tolkning av kyrkans klassiska försoningslära och det gav upphov till den utbrytning ur kyrkan som blev Svenska Missionsförbundet. Själva begreppet Försoningsstriden är ju ungefär så självmotsägande som något kan bli – att slåss om förlåtelsen! Och 150 år senare är det ett fåtal kristna som ö h t kan förstå vad striden handlade om. Hade Waldenström skrivit sin artikel idag tror jag inte ens att det hade lett till en anmälan till domkapitlet för den teologiska bredden har vi idag i Svenska kyrkan och framförallt tror jag att vi har insett att Försoningen är ett mysterium som vi aldrig kommer att kunna definiera i teologiska termer, försoningen spränger helt enkelt ramarna för vår tankeförmåga och det som återstår är inte ett abstrakt objekt vi kallar försoning, utan en person, Jesus, som vi kallar Försonaren. När vi övergår från att tala om Försoningen till att tala om Försonaren så skapas också möjligheten till en relation. Vi får ett Du istället för ett Det att relatera till och vilken avgörande skillnad det gör kan vi lära av den judiske filosofen Martin Buber. Ett DET är nämligen något dött, något vi kan förfoga över, hantera. Men ett DU är något levande, eller snarare NÅGON levande där relationen är ömsesidig, som ett pågående samtal.

Vingårdsarrendatorerna i evangeliet hade knappast någon fungerande DU-relation till vingårdens ägare. Han var helt enkelt i deras ögon en utsugare, någon som försökte leva på andras arbete. En kapitalist som satt där på avstånd och rullade tummarna och menade sig ha rätt till en del av det de hade slitit ihop i vingården. Det de glömde var att han hade planterat vingården, satt stängsel kring den, huggit ut ett presskar och byggt ett vakttorn. Vingården var från början frukten av hans arbete. Det var han som planterat och tagit hand om de små ömtåliga plantorna under den första och känsligaste delen av deras liv! Men de såg inte honom i allt detta – vingården representerade inte ett DU för dem utan bara ett DET, något dött som de skapade liv i genom sitt arbete. Därför körde de iväg hans tjänare när de kom för att hämta arrendet, ja de t o m dödade vingårdsägarens egen son när han till slut kom för att hämta arrendet! Ofattbara grymheter som vi inte behöver förstå eftersom historien är en liknelse, en påhittad historia. Men om vi säger BARA en liknelse så antyder det att vi inte behöver bry oss så mycket om den för den har ju aldrig inträffat. Men då gör vi ett gigantiskt misstag för om det hade varit en sann historia så hade vi kunnat lägga den bakom oss för det var ju ändå 2000 år sedan och vittnar bara om ett för länge sedan passerat feodalsamhälle. Men när det nu är en liknelse så är den tidlös, då talar den rakt in i varje tid, också rakt in i vår egen tid och i våra liv.

Till att börja med talade liknelsen rakt in i de första åhörarnas liv – den var ju riktad till översteprästerna, de skriftlärda och de äldste. Alltså de högsta representanterna för det judiska folk som Gud på ett särskilt sätt utvalt. De kunde i bästa fall känna igen sig i liknelsens arrendatorer för de hade ju fått så mycket genom att tillhöra det judiska folk som Gud välsignat och beskyddat genom århundraden. I deras ögon kunde slutet av liknelsen uppfattas ett hot om att om ni inte bättrar er kommer Gud att ge vingårdens välsignelser till några andra.

Men liknelsens tilltal slutar inte där utan når ända fram till oss. För vi beter oss ofta som arrendatorerna i liknelsen, inte i brutalitet men ifråga om den grundattityd de har till vingården. Vi är ju också satta att bruka en vingård. Vår vingård är våra egna liv och hela den skapelse som vi har fått till uppgift att bruka och förvalta. Vi talar om MITT liv och MINA ägodelar och så sluter vi handen och håller hårt i det vi betraktar som vårt eget. Det är mitt och därför är det jag som bestämmer! Och så glömmer vi att vi bara är förvaltare av något som någon annan har skapat. Det där gamla skämtet om self-made man visar ju hur absurt det blir att tänka på sig själv som oberoende individualist: He had no mother, he had no father – he was a self-made man.

Ett sätt att plantera den här medvetenheten i oss kan vara att verkligen på djupet lära känna någon del av skapelsen. När Carl von Linné fördjupade sig i växternas skönhet och oändliga komplexitet beskrev han det som att han såg Gud på ryggen. Så här skriver han i förordet till sitt stora bokverk om Naturens System:
Jag såg den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då Han gick fram, och jag hisnade! Jag spårade efter Hans fotsteg över naturens fält och märkte uti vartenda, även dem jag näppeligen kunde skönja, en oändlig vishet och makt, en outrannsaklig fullkomlighet.

För honom blev naturen ett vittne om ett kosmiskt DU och på liknade sätt har astronomer som Bengt Gustafsson beskrivit den vördnad de upplever i mötet med universums svindlande oändlighet. Och man behöver inte gå så djupt så att man blir en forskare för jag själv upplevde något liknande under mina tonår när jag tillbringade mycket tid ute i naturen med min kamera – jag såg helt enkelt tilltal i naturen, tilltal från Gud!

Men det finns också en avgörande skillnad mellan Gud som vår skapare och vingårdsägaren i evangeliet som en gång planterat vingården. Vingårdsägaren var ju inte närvarande i vingården, han hade ju rest bort, men Gud är ständigt närvarande i sin skapelse. Framförallt i allt som lever, att jag kan andas, att mina ögon kan se och att min kropp fungerar – i alla dessa miljontals processer som just nu pågår på cellnivå inuti våra kroppar – i allt detta finns Gud närvarande och verksam. Det biologiska livet på jorden är helt enkelt ett just nu pågående utflöde från skapelsens Gud. Inte någon invecklad biokemisk process som går av sig själv utan resultatet av Guds pågående andning i sin skapelse! Livet, det pågående livet, är inte ett opersonligt DET som bara finns där utan uttryck för ett DU som uttrycker sin kärlek till oss varje andetag, varje sekund, genom att låta oss leva!

I liknelsen blev vingårdsägarens son dödad och vingårdsägaren tog därefter ut en gruvlig hämnd genom att ta död på arrendatorerna och ge vingården till andra. Men i den förståelse av verkligheten som vi kristna bekänner oss till blev det annorlunda. Vingårdsägarens son, Guds Son, blev verkligen dödad men det slutade inte med hämnd utan med försoning, eller snarare med en Försonare! En försonare som möter oss precis där vi är, som ser alla bristerna i vårt förvaltarskap, som ser hur hårt vi knutit händerna kring det som vi inbillat oss vara vårt eget. Men som inte fördömt oss, som inte berövat oss det vi fått att förvalta utan bara räckt ut sina händer mot oss och om vi går in i den öppna famnen kan det krampaktiga i oss lösas upp så att mitt förvandlas till vårt, och vårt blir något som inte bara är familj eller nation utan hela Guds skapade värld. Eller som kyrkofadern Ambrosius uttryckte det på 300-talet: Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka

Om inte annat har klimatkrisen lärt oss att det finns bara en vingård och om jag missköter den del där jag är satt att arbeta så kommer ogräset att sprida sig. Ungefär som vi just nu ser, inte bara i den smygande klimatkrisen utan också i den dödliga tro på våldets makt som spridit sig som en farsot från Moskva och hela vägen in i den svenska riksdagen. Försonaren måste få plats i varje skrymsle av våra liv och ända ut i världspolitiken. Ger vi inte Honom tillträde till någon del av vårt förvaltarskap så kommer ogräset att dölja sig där och som en invasiv art så småningom sprida sig till allt större områden av vårt förvaltarskap. Så släpp då in honom, Försonaren, i varje del av ditt liv! AMEN