Kampen mot ondskan

3:e söndagen i fastan, andra årg 20 mars 2022

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10 

 

  • GT-text – Jes 59:14-17

    Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd,
    ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram.

    Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Då gav hans styrka honom seger, hans rättfärdighet var hans stöd.

    Han klädde sig i rättfärdighetens harnesk och satte segerns hjälm på sitt huvud,
    klädde sig i hämndens dräkt och svepte sig i harmens mantel.

  • Epistel – Ef 6:10-18

    Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Evangelium – Matt 5:24-34

Mycket folk följde efter och trängde sig inpå Jesus. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” Lärjungarna sade: ”Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!” Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

 

Beredelseord

I dagens GT-text säger profeten Jesaja: Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Det är alltså inter bara i vår tid som det händer att folk blir misshandlade på spårvagnen utan att någon ingriper eller att människor blir liggande på gatan utan att någon frågar hur det är fatt. Frågan till oss inför syndabekännelse är: är vi den som griper in eller som förblir passiv publik. Låt oss be och bekänna...

Predikan

Predikan ska idag utgå från episteltexten från Efesierbrevet. Där skriver Paulus: ... spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred...

Ja, det är inte bara sanningens bälte, rättfärdighetens pansar och villighe­tens skor utan han talar om en Guds rustning som även utgörs av trons sköld, frälsningens hjälm och Andens svärd. Det låter oerhört militäriskt, lika krigisk som hela verkligheten plötsligt har blivit sedan 24 februari när ryska armén angrep Ukraina. Lika militäriskt som de dagliga intervjue­rna i radio och TV med forskare från försvarshögskolan, docenter i rysk militär­teknik och talespersoner från krigsmakten i kamouflagefärgade uniformer.

Plötsligt verkar alla vara överens om att bryta mot den där officiella hållningen att aldrig exportera vapen till länder som befinner sig i krig och lika överens är man om att höja anslagen till krigsmakten med 30 miljarder och att vi ska satsa 2% av BNP på militärutgifter vilket blir sådär 108 miljarder kronor. Eller utslaget per timme: 12 miljoner kronor! Bara lilla Sverige! Räknar vi hela världens rustningskostnader så låg de förra året på  20 tusen miljarder kronor varje år och jag orkar inte räkna ut hur mycket det blir per timme....

Vapen, vapen, vapen ... överallt vapen som alla är ägnade att döda andra människor och även om inte ett enda av de där vapnen avfyrades så skulle de ändå vara en pågående katastrof i form av miljöförstöring och i form av resurser som hade kunnat rädda livet på tusentals hungrande människor varje dag!

Och så låter det som att Paulus också talar om hur viktigt det är att beväpna sig! Ja, han talar om en rustning men det är Guds rustning han talar om och syftet med hela rustningen är att vara skyddad när man går ut med budskapet om fred. Och framförallt är det bilder han använder på samma sätt som jag som pacifist ofta använder militära bilder för att beskriva allvaret i livet som kristen.

För det finns ett allvar i tillvaron som vi sällan är medvetna om. Det pågick ett krig redan före 24 februari och det är ett krig som alltid pågått i varje människas inre så länge vi människor existerat. Det finns två makter som ständigt slåss i vårt inre och den som mer än någon annan talat om detta är det katolska helgonet Ignatius av Loyola på 1500-talet. När han betraktade sitt eget liv så såg han ett pågående fältslag. Det kanske inte var så konstigt eftersom han själv var militär till en början, men samma dödliga allvar, som han såg på de militära slagfälten, såg han alltså när han gick på djupet i sitt eget inre. Han såg framför sig två arméer, den ena armén leddes av Kristus och den andra leddes av Djävulen och de båda slogs om herraväldet i hans liv och i varje människas liv. När Ignatius grundade sin orden, Jesuitorden, så var motivet att rusta sina ordensbröder till att bli ett slags andliga elitsoldater i det pågående kriget.

Man skulle kunna beskriva det där i psykologiska termer eller i helt vardagliga termer som kampen mellan gott och ont inom oss, men jag tror att det kan vara nyttigt att beskriva det just som ett pågående fältslag just för att förstå allvaret och kanske allra mest för att skaffa sig en medveten­het om att vi alla bär på något som vill oss illa och som vill andra männi­skor illa. Det finns en inneboende destruktivitet i var och en av oss, eller med kyrkligt språkbruk: vi bär alla på demoniska djup i vårt eget inre. I kyrklig tradition har det kallats syndafördärvet, den gamla människan, den gamle Adam, köttet eller som hos gamle biskopen Bo Giertz: Stengrunden – en bild från jordbruket som vill återge det där stenhårda inom oss som inga järnspett i världen rår på i hjärtats åker.

Rubriken för den här söndagen är alltså Kampen mot ondskan och budska­pet är att det är en kamp som pågår såväl i den yttre världen som inuti var och en av oss. Och det är en kamp som vi har alltför lätt att försöka ställa oss utanför men gör vi det, sätter vi oss i publiken, då har vi redan förenat oss med de destruktiva krafterna. Det finns nämligen ingen neutralitet i kampen om en människas själ för neutralitet är där bara ett annat ord för total kapitulation. Eller som Martin Luther King uttryckte det: Det största problemet är inte de onda människornas ondska utan det goda männi­skornas tystnad!

Vad det här innebär i praktiken snuddade jag vid redan i inledningen av den här gudstjänsten när jag citerade den GT-liga texten: Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Det var det där med spårvagnen – om jag sitter där och ser en annan människa bli misshandlad och bara tittar ner i mobiltelefonen; då har jag ställt mig på Djävulens sida i den där kampen i mitt inre. Om jag går förbi en människa som fallit omkull på gatan, om jag skrattar med när en kamrat hånar en annan människa, om jag inte säger ifrån när man sprider elaka rykten om en annan elev på skolan. Ja, det finns mängder av situationer, också mycket mer subtila, där vi ständigt utmanas att ställning för den ena eller den andra hären i vårt inre. Det som oftast får oss att inte stå upp för det goda, och därmed bli en del av problemet, det är rädsla. Det kan var rädsla för att själva bli misshandlade där på spårvagnen, det kan vara rädsla för att själva bli utsatt för andras hån eller bara en rädsla för att inte bli accepterad av den grupp jag så gärna vill tillhöra – gruppen som kräver konformitet, att ingen ifrågasätter gruppens normer och beteenden.

När Boforsingenjören Ingvar Bratt avslöjade att hans eget företag 1985 i hemlighet bröt mot lagstiftningen när det gäller vapenexport så ställde han sig utanför ett helt samhälle och jag vill minnas att han till slut kände sig tvingad att flytta ifrån Karlskoga. 1988 skrev han en bok om det som hade hänt och han gav den namnet: Mot rädslan. Så kanske hade rubriken för den här söndagen också kunnat ha den formuleringen för kampen mot ondskan innebär ofta att konfrontera sin egen rädsla. Att våga gå emot den där naturliga instinkten som alltid söker vår egen trygghet före allt annat. Men att låta rädslan styra sitt eget liv är att förlora sitt liv, förlora det till de destruktiva krafter som ingen av oss vill ska behärska världen. Så låt oss då börja med oss själva! Vi behöver inte bli några andliga elitsoldater som jesuiterna men vi kan göra det där lilla som författaren Stig Dagerman uppmanar oss till i en av sina mest kända dagsedlar:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre betyder en broder mer.” Amen -