Martyrerna

Annandag Jul, andra årg 2021-12-26

Gudstjänst i Stensjökyrkan

GT-text – Jer 20:7-11

Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas.
Du blev mig för stark, du fick övertaget.
Jag har blivit till ständigt åtlöje, alla gör narr av mig.
Ty varje gång jag talar måste jag ropa, måste jag skrika: ”Våld och förtryck!”
Ja, mig har Herrens ord vållat ständigt spott och spe.
Men tänker jag: ”Jag bryr mig inte om honom,aldrig mer skall jag tala i hans namn”,

då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta.
Jag försöker stå emot men förmår det inte.Ja, jag hör folkhopen viska:
”Skräck från alla håll! Ange honom! Vi skall ange honom!”
Alla som stod mig nära väntar nu på mitt fall:
”Kanske låter han lura sig, så att vi får övertaget och kan ta hämnd på honom.”

Men Herren står på min sida,stark och fruktansvärd.
Därför skall mina förföljare snava, de skall komma till korta
och stå där med skam,de skall inte ha framgång —en smälek som aldrig skall glömmas.

EPISTEL – Apg 7:55-8:8 

Fylld av helig ande riktade Stefanos blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.”
Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom.
Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Han föll på knä och ropade högt: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.”
Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien.
Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom.
Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde.
Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. Det blev stor glädje i den staden.

EVANGELIUM – Luk 12:49-53

Jesus sade: Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över.
Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!
Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.”

Predikan

Jesus talar i evangeliet om en eld som han kommit för att tända. Och vi tänker kanske: som om det inte fanns tillräckligt med bränder i den här världen, ständigt uppflammande konflikter och ett brinnande hat, inte sällan i religiös skepnad! Han frågar retoriskt om han kommit för att skapa fred på jorden och just när vi är på väg att citera änglasången utanför Betlehem i julevangeliet, sången om fred på jorden... Då ger han själv ett helt motsatt svar på sin egen fråga och säger: Nej, säger jag, men splittring! Kunde vi inte få stanna kvar en enda dag i den där julefriden, räcker det inte med all den ofrid som redan finns på jorden?!

Spänningen mellan Juldagen och Annandagen är ett smärtsamt men tydligt exempel på det paradoxala i den kristna tron. Vi får här ett vittnesbörd om att varje beskrivning av Gud som inte rymmer paradoxer saknar något vä­sentligt. Den här predikan ska försöka tala om detta genom att beskriva en tro som mest handlar om det som finns under ytan, en tro som syftar till att genomskåda den falska frid som bara är yta.

1. Den köpta lojaliteten

Finns det några snälla barn här? Jag gissar att några tomtar fortfarande frågar på det viset.  Och kanske behöver man inte ta så allvarligt på den där floskeln men nog bär den på ett gammalt arv av svensk moralism. En moralism som dessutom ofta kopplades till kyrkan. Det var Jesus som sa att man skulle vara snäll. Ja, ungefär det budskapet prånglades under många år ut till alla svenska skolbarn beroende på att vi hade en läroplan för grund­skolan som väldigt starkt fokuserade Bergspredikan och andra exempel på moralpredikan hos Jesus. Många av de politiker som länge styrde landet Sverige och dess skolpolitik hade nämligen en starkt pragmatisk syn på kristen tro. En tro som de ofta inte själva delade. I de läget kan en sekulariserad skolpolitiker fundera på vad man ska ha kristendomen till och det nästan självklara pragmatiska svaret är: för att förse folk med en god moral som kan bära upp samhället. Alltså blev kristendomen i skolan presenterad som en samling goda regler för medborgarna plus lite vackra traditioner kring de stora högtiderna. Det är sånt som kan fungera som ett oförargligt kitt i samhället, något som skapar en vi-känsla av de individer som råkar bo inom landets gränser. I alltför hög utsträckning fann sig Svenska kyrkan i den här rollen. Rollen som moralpredikant har ju ändå gott bibliskt stöd och även om kristendomsundervisningen noga undvek de mest radikala delarna av Jesu lära så fick man ändå en särställning i religions­undervisningen och dessutom hade man ju en gynnad position som statskyrka med vissa privilegier, som det här att staten tog upp kyrko­skatten t ex. Åtminstone till det yttre var det på många sätt en fungerande symbios mellan stat och kyrka och dessutom hade den symbiosen tjänat landet väl under flera århundraden: kyrkan hade skött folkbokföringen, begravningsverksamheten och delvis även skolväsendet med kyrkoherden som självklar ordförande i skolstyrelsen fram till 1862.

Men en kyrka med privilegier löper en ständig risk att tappa den radikalitet som Jesus förkroppsligar. Det kan vi se redan på 300-talet när kristen­dom­en gick från att vara en förföljd slavreligion till att under kejsar Konstantin bli privilegierad statsreligion i det stora romerska riket. Kyrkans svar på kejsarens generositet blev en viss samhällsanpassning, man filade bort en del vassa kanter på evangeliet. T ex när Jesus talar om att man ska älska sina fiender. Hur ska man kunna rekrytera soldater med en sådan tro? Så man tonade ner radikaliteten och fr.o.m. 300-talet ser vi också att kristna kan vara soldater. Och på motsvarande sätt kompromissade också den privile­gierade svenska statskyrkan med Jesu radikala kärlekslära, för det svarade bättre mot vad staten behövde i det där symbiotiska äktenskapet med statskyrkan. Lojalitet kan uppenbarligen köpas.

2. Den sluddrande tystnaden

Stefanos som vi hörde om i episteltexten stod inför rätta pga. falska anklagelser. Just fabricerade falska anklagelser. Han hade förmodligen kunnat bemöta anklagelserna just för att de var falska, och bara gått Stora Rådet till mötes genom att bara lite försöka harmonisera glappet mellan Jesus och den traditionella judiska tron. Och sen varit klädsamt tyst inför den religiösa eliten i Rådet.  Men istället provocerar han rådsmedlemmarna genom att först dra hela den israeliska urhistorien och därefter säga: Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? Och därefter anklagar han dem för att de har mördat den Messias som Gud sänt genom Jesus!

Inte konstigt att de blir rasande! Han kunde ha tigit men han gjorde det inte. Stefanos var inte den där streetsmarte killen som lyckas snacka eller tiga sig ur varje obekväm situation. Idag hade han kanske fått diagnosen Aspergers syndrom just pga. sin bristande sociala kompetens där inför Stora Rådet. Men förmodligen var Stefanos fullt medveten om konse­kvenserna av den där provocerande rättframheten och han var beredd att ta konsekvenserna av den sanning han inte kunde tiga om.

Organisationen Open Doors som Stensjöns församling samarbetar med och som vi kommer att möta på en ekumenisk gudstjänst 23 januari, de har visat att martyrernas tid inte är förbi på många håll i världen. Men i Sverige är det idag ont om martyrer, åtminstone om med martyr menar någon som tvingas betala med sitt liv för sin tro. Åtminstone i helsvenska miljöer – det kan vara lite annorlunda i somliga invandrarkulturer där hedersmord har förekommit och det kan finnas exempel på flyktingar som konverterat till kristendomen och ändå tvångsutvisats till islamistiska miljöer där de faktiskt fått betala med sitt liv. Men i helsvenska miljöer är martyriet ofta av ett annat slag – lite förlöjligande, lite hånfulla kommentarer, kanske utebliven karriär i politiska partier etc. Men vi som inte känner oss särskilt utsatta måste samtidigt fråga oss om det kan bero på vår egen tystnad, att vi inte stått upp för vår tro i vissa sammanhang utan tigit. Tigit i en tystnad som inte varit talande utan snarare sluddrande otydlig – så har vi kommit undan obehaget att hamna utanför de allt smalare åsiktskorridorerna. Den sluddrande tystnaden kan vi möjligen rättfärdiga inför oss själva genom att kamouflera den som ödmjukhet, men någonstans inom oss tror jag vi genomskådar den låtsade ödmjukheten.

3. Den påtvingade enheten

En annan sorts falsk frid är den påtvingade enheten där allt handlar om att utåt stå för en enad front. Vi såg den påtvingade enheten i det gamla Jugoslavien och i Sovjetunionen där etniska och religiösa motsättningar hölls under ytan med hjälp av ett stenhårt politiskt förtryck men när kommunismen föll flöt alla gamla motsättningar åter upp till ytan i form av folkmorden på Balkan på 90-talet och ständigt uppflammande konflikter mellan gamla sovjetrepubliker. Vi ser fenomenet med påtvingad enighet också tydligt i politiska partier där den som inte kan kompromissa också om sina hjärtefrågor sällan når över lokal nivå i partiapparaten.

Den påtvingade enigheten är ingen verklig enighet. Ibland är den nödvändig, för kompromisser är en ofrånkomlig del av det demokratiska systemet. Det senaste året har det talats mycket om röda linjer i svensk politik, mot Sverigedemokraterna, mot Vänsterpartiet, mot Miljöpartiet, mot kärnkraft o s v. Men det som vi sällan hör om är alla röda linjer som enskilda partiföreträdare tvingats överträda för att upprätthålla bilden av ett enigt parti. Jag tror inte Stefanos hade kommit särskilt långt oavsett i vilket parti han försökt göra politisk karriär!

4. Den obarmhärtiga barmhärtigheten

Snällism har dykt upp som ett nyord i samhällsdebatten på senare tid. Ofta har det använts som ett förklenande omdöme om de som motsätter sig hårdare tag mot brottslingar och skärpta regler för invandring. Snällism har då avsett en inställning där man överbeskyddar och har en oförmåga att sätta gränser. När ett begrepp används av samma munnar som i andra sammanhang kan stå för motbjudande hatiska uttalanden så tar de flesta av oss avstånd från det. Men om vi lämnar det laddade begreppet snällism och istället talar om den obarmhärtiga barmhärtigheten så kanske vi lättare kan ta till oss innehållet. Den obarmhärtiga barmhärtigheten handlar om en oförmåga att ta en nödvändig konflikt. I barnuppfostran kan det vara att muta sitt gnällande barn med godis, att förse 10-åringen med en dyrbar smartphone eller att tillåta föräldrafria fester i hemmet. PÅ den där föräldrafria festen kan det handla om att släppa in fler gäster än man borde och på det politiska planet kan det vara att släppa in fler flyktingar än man har förmåga att ta hand om eller en oförmåga att ställa berättigade krav på såväl infödda svenskar som alla andra som vill leva i det här landet.

I grund och botten handlar den obarmhärtiga barmhärtigheten om att ge mer än man har, mer än man är beredd att ta ansvar för. En ovilja att ta en mindre konflikt här och nu vilket leder till en större konflikt längre fram.

Den obarmhärtiga barmhärtigheten kan också yttra sig i hur vi använder språket med förskönande värdeord som försöker dölja att det djupaste motivet till åtgärderna är en ständig jakt på ekonomisk lönsamhet. Den obarmhärtiga barmhärtigheten har helt enkelt svårt för att säga som det är och att benämna saker vid dess rätta namn.

5. Den befriande konflikten

Så här sa Jesus i evangeliet: Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsätt­ningen leva splittrade... Det han menar är inte att splittring är något att eftersträva. Splittring är ingen kvalitet men olikhet är faktiskt en kvalitet! Det finns därför något som vi skulle kunna kalla den befriande konflikten och det är när vi öppet redovisar att vi inte är överens. Då säger någon att det behöver väl inte leda till en konflikt utan kan ju bara vara ett konsta­terande! Men jag tror ändå att det är viktigt att använda just begreppet konflikt för meningsskiljaktigheter för först då tar vi olikheterna på allvar. Det finns nämligen ett problem med allt viftande med regnbågsflaggor, allt vackert tal om mångkulturalism och mångfald och det är att vi döljer att olikhet visserligen är bra, men ändå gör ont. Olikheterna skaver mot varandra och om vi inte erkänner det skavet och kallar det för konflikt så riskerar vi att sminka över just den smärta som vi behöver redovisa helt öppet för att skapa ett klimat präglat av sanning och uppriktighet.

Det Stefanos gjorde ledde till en stegrad konflikt. Han hällde bensin på en lite pyrande eld så att den skulle flamma upp. Han såg nämligen en konflikt som bara måste upp till ytan, den fick inte döljas och förringas. Hans mot­ståndare stegrade konflikten till en nivå som jag menar att Jesus förbjuder oss att beträda, nämligen hat och våld. Dithän får splittringen aldrig föra oss för en konflikt som uttrycks i hat, kränkningar och våld kan aldrig vara en befriande konflikt. Men den förträngda konflikten är nästan lika destruk­tiv, så låt oss följa med Jesus upp till konflikttrappans näst översta trappsteg där splittring tillåts, olikheter erkänns och verkligheten tillåts känna igen sig i de ord vi använder. AMEN