Herrens moder

4:e söndagen i advent, 2:a årg 19 dec.2021
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text - Sefanja kapitel 3, vers 14-17

Jubla, dotter Sion, ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig, dotter Jerusalem, fröjda dig av hela ditt hjärta!

Herren har upphävt domen över dig och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung, bor hos dig.

Du har ingenting mer att frukta.
Den dagen skall Jerusalem få höra:
”Sion, var inte rädd, låt inte händerna sjunka i missmod.

Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.”
Högt skall de fröjda sig över dig,

 

Episteltext - Filipperbrevet kapitel 4, vers 4-7

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.

Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Evangelium - Lukasevangeliet kapitel 1, vers 30-35

Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”
Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.”
Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.

Beredelseord

I dagerns episteltext skriver Paulus: Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.

Att låta Gud få veta alla våra önskningar. Alla våra önskningar – vill han verkligen få veta ALLA våra önskningar? Också de önskningar vi inte riktigt vill kännas vid – begäret, avundsjukan, missunnsamheten? Ja, Gud vet redan om dem men vill att vi formulerar dem inför Honom för först då blir de kanske fullt synliga för oss själva. Eller som det heter i ett citat från den samtalsform vi använder i församl­ingens mansgrupp: Hur ska jag veta vad jag känner innan jag har hört vad jag säger?  Att kännas vid och formulera alla våra önskningar inför Gud är början på befrielsen, eller som Paulus fortsätter i episteltexten: Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Låt oss be och bekänna..

Predikan

Blame the mother syndrom talas det om ibland i populärpsykologiska kretsar. Det handlar om att folk med känslomässiga störningar och psykologiska problem ibland har en tendens att skylla på mamma. Det är mammas fel, det handlar om hur hon behandlade mig i barndomen och det handlar om hur hon försöker kontrollera mig också när jag är vuxen. Jag har i flera enskilda samtal i höst, inte minst som Jourhavande Präst inom telefonsjälavården, påmints om det här syndromet att skylla på mamma. Och i mina ögon har det oftast låtit rimligt för det som berättas vittnar om en mamma som uppenbarligen betett sig och kanske fortfarande beter sig mycket olämpligt mot sitt barn.

Nu kan man tycka att det är högst opassande att på en dag som handlar om Jesu mor Maria, lyfta fram dåliga mödrar. Framförallt orättvist när papporna så ofta kommer undan. Antingen för att de helt enkelt stack och lämnade mamman med sitt barn eller också för att de varit så lite enga­gerade i sina barn att de aldrig blivit något problem i barnets ögon. Så Blame the mother syndrom är på nåt bakvänt sätt ändå en bekräftelse på att i de flesta familjer är mamman helt enkelt den viktigaste personen för barnen och då blir det också henne man som vuxen måste distansera sig ifrån. Mamman och barnet är ju bokstavligen sammanvuxna i fosterstadiet och känslomässigt sammanvuxna också långt senare i livet. Pappan är lik­som aldrig kopplad till någon navelsträng som måste klippas om och om igen och därför upplevs han inte som någon del av problemet utom i en del extrema fall av drogmissbruk och våld.

När det gäller Jesus så verkar det också vara på det här viset för hur det än var med det biologiska så beskrivs Josef verkligen som Jesu far, men han är märkvärdigt frånvarande i Bibelns berättelser. Förmodligen var han betydligt äldre än Maria och förmodligen dog han långt innan Jesus påbörjar sin offentliga verksamhet. Han nämns t ex när Jesus predikar i Nasarets synagoga och stadsborna vill påpeka att det vet vem han är: Är det inte Josefs son? säger man och tycker att han gör sig märkvärdigare än han är. Där nämns inte ens Maria lika lite som någon mamma nämns i Bibelns långa släkttavlor där man talar om att Abraham födde Isak som födde Jakob o s v i en enda lång rad av manliga förlossningar som det låter.

Men i berättelsen om Jesus så är alltså Josef märkvärdigt frånvarande och precis som i Blame the mother syndrom så pekas Maria emellanåt ut som ett problem:

  1. Som när hon i samband med Jesu första mirakel, vinundret på bröllopet i Kana i Joh 2, påpekar för Jesus att vinet tagit slut och han först avvisar henne med orden: Låt mig vara kvinna. Min stund har inte kommit än! Återigen en mamma som lägger sig i och försöker styra sin vuxne son alltså!
  2. Som i Mark 3, alldeles i början av Jesu offentliga verksamhet, när det verkar som att Jesu bröder anförda av sin mamma kommer och vill tvångsomhänderta Jesus, så här skriver Markus: Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. Den gången verkar Jesus ta avstånd från hela sin familj när han säger:

"Vem är min mor och mina bröder?" Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor."

Så alla ni som känt behov av lite mer luft och distans mellan er själva och er mor: ni har en bundsförvant i Jesus, han upplevde uppenbarligen samma behov! Och som jag påpekade i en tidigare predikan nu i höst: det är mot den bakgrunden märkligt att konservativ kristendom runt om i världen kommit att förknippas med det som kallas family values när Jesus själv är så otidsenligt distanserad till sin egen familj.

Men nu har vi skällt tillräckligt på mamma för den här gången och återigen: att mamma så ofta upplevs som ett problem beror ju på att hon stått dig närmare än någon annan människa på jorden!

Om Jesus kan ses som ett föredöme för oss alla när han som vuxen inte låter sig kontrolleras av sin mor så kan vi också se Maria som ett föredöme för alla mödrar. Den här söndagen brukar man ofta tala om att Maria är en förebild genom sin lydnad när hon fick det uppdrag av ängeln Gabriel som vi hörde om i evangeliet. Men när det gäller vuxna så är lydnad ett större problem än en tillgång eftersom många av världens största katastrofer möjliggjorts genom främst soldaters lydnad. Och omvänt har många av samhällets viktigaste framsteg skapats genom olydnad, som när Rosa Parks den 1 december 1955 vägrade flytta sig i bussen för en vit man i rasåtskillnadens USA. Som när suffragetterna i England i början av 1900-talet använde militant civil olydnad som metod för att få rösträtt även för kvinnor. Och på samma sätt var det när slaveriet avskaffades – vuxna människors olydnad var en förutsättning för att en förändrings skulle ske.

Idag vill jag alltså inte framhålla Marias lydnad som det som gör henne till en förebild inte bara för alla mödrar utan för alla människor. Istället vill jag hos henne lyfta fram det som är en förälders allra viktigaste egenskap, nämligen uthållighet! Trots att hon kunde avvisas av sin äldste son, trots att han med sin upproriska rörelse och sina anspråk på att vara Messias betedde sig på ett sätt som stred mot vad hon hade hoppats på, så upphörde aldrig hennes omsorg om honom. Och så småningom, när hon förstått vem han verkligen är så finns hon där vid korset när han dör och bland lärjung­arna när de efter hans himmelfärd väntar på hans återkomst i gestalt av den helige Ande.

Det sägs ibland till tonårsföräldrar att deras enda uppgift är att överleva, att finnas kvar där på andra sidan tonårsupproren. Att aldrig ge upp, att finna sig i att bli använd som sophink för allt det där som tonåringar kan behöva vräka ur sig i den nödvändiga frigörelseprocessen från sina föräldrar. Vi äger ju inte våra barn, de har aldrig varit vår egendom och kommer aldrig att bli det. Och Maria som mer än de flesta mödrar fick uppleva att hennes son valde andra vägar än hon tänkt sig, hon stod ändå kvar! Hon fastnade inte i sin egen bild för hur hans liv borde se ut utan kunde omvärdera sin egen uppfattning om honom och t o m bli en lärjunge till sin egen son! Av Maria kan vi alltså lära trohet och uthållighet och en ständigt närvarande förmåga till att kunna ompröva sina egna ställningstaganden. Så nog förtjänar hon sin plats på alla de där ikonerna... AMEN