Frälsningen

22:a söndagen efter trefaldighet, 1:a årg 2021-10-31

Högmässa i Stensjökyrkan & gudstjänst i Toltorpskyrkan

 GT-text 1 Mos 45:4-8

Josef sade till bröderna: ”Kom fram hit.” De gick fram till honom, och Josef sade: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda. Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många. Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud, och han har gjort mig till faraos främste rådgivare, till ledare för hans förvaltning och styresman över hela Egypten.

Epistel 1 Petr 4:12-19

Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras. Saliga är ni om ni skymfas för Kristi namns skull, ty härlighetens ande, Guds ande, vilar över er. Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter. Men lider han som kristen skall han inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen. Ty nu är tiden inne för domen, och den börjar med Guds hus. Men om den börjar med oss, hur blir då slutet för dem som inte vill tro på Guds evangelium? 'Om den rättfärdige blir räddad med knapp nöd, hur går det då med den ogudaktige och syndige?' Därför skall de som lider efter Guds vilja överlämna sitt liv åt sin trofaste skapare och göra det goda.

 

Evangelium Matt 23:37 – 24:2

Jesus sade: Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: "Välsignad är han som kommer i Herrens namn." När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ”Se på allt detta – sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.”

Beredelsetal

I dagen GT-liga text hör vi om Josef som såldes av sina avundsjuka bröder eftersom de upplevde att han vara favoriserad av sin far, patriarken Jakob. Josefsberättelsen i 1 Mosebokens 13 sista kapitel är en alldeles fantastisk mustig äventyrsberättelse som har hjälp många människor att bevara hoppet också när allt hopp verkar vara ute. Den visar hur Gud kan använda också våra mest destruktiva sidor, som i det här fallet avundsjuka, till att göra något gott för både oss själva och andra. Brödernas svek mot Josef slutar ju efter många förvecklingar i att han, som mäktig man i Egypten, får möjlighet att rädda livet på såväl sin far som alla bröderna och deras familjer.

Men kanske är förutsättningen för den sortens mirakulösa händelseutveck-lingar att vi ställer oss till förfogande för en Gud för vilken inget är omöj-ligt. Josef ger aldrig upp hoppet när han utsätts för människohandel eller när han drabbas av lögnaktigt förtal av Potifars hustru och allt annat som drabbar honom. Han behåller sin gudsförtröstan och går in genom de dörrar som Gud öppnar för honom och då kan Gud utföra sitt verk genom honom.

Så låt oss då låta oss inspireras av Josef så att vi aldrig förlorar hoppet:

· så att vi aldrig förlorar hoppet om oss själva och vad Gud kan göra för oss och genom oss

· så att vi aldrig förlorar hoppet om andra människor, oavsett vad de gjort mot oss och oavsett hur hopplösa de verkar i sitt hat eller i sin självupptagenhet

· så att vi aldrig förlorar hoppet om den förlåtelse och frälsning som är så mycket starkare än våra svek och nederlag.

Låt oss be och bekänna...

Predikan

”När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna.”

Varför pekade de på templet? Var det för att de själva var hänförda över templets skönhet och väldighet. Det räcker med att se Klagomuren, den enda del av templet som idag finns kvar, för att imponeras av storleken – en nästan 20 meter hög mur! Och lärjungarna kom ju från Galliléen – sådär 15 mil norröver – så i motsats till Jerusalemsborna hade de ju inte vant sig vid anblicken av det enorma templet. Så jag gissar att det var för att de själva var så imponerade som de pekade på templet med beundrande ögon. Och om vi läser Markusevangeliets version av den här episoden så får vi det också bekräftat för där står det: När han gick ut från templet sade en av hans lärjungar: "Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!" (Mark 13:1)

För såväl den världsliga som den religiösa makten har det alltid varit viktigt att bygga imponerande monument som synliga uttryck för härskarens upphöjdhet. De där byggnaderna behövde inte vara så ändamålsenliga för deras främsta uppgift var just att imponera och injaga respekt hos undersåtarna. Jag såg i veckan dokumentärfilmen om stormningen av Capitolium i Washington den 6 januari i år. Den filmades av kameramän som deltog i själva upploppet så man hör kommentarerna när folkmassan väller in i byggnaden, man hör också hur stort det är för dem att befinna sig i en byggnad som är närmast helig för dem! Så också i vår tid kan byggnader ingjuta något slags respekt t o m i en uppjagad pöbel.

I kyrkan har vi ju alltid kunnat hävda att våra katedraler är lovsånger i sten, de är till för att prisa Gud och inte biskoparna. Men nog var det samtidigt så att biskoparna kunde utnyttja katedralernas skönhet och väldighet också för sina egna syften, det stänkte liksom respekt på dem också. Folket påmindes om hur viktiga de människor var som styrde och ställde i dessa fantastiska katedraler.

Men Jesus byggde aldrig några katedraler och jag kan inte ens påminna mig att han sa något positivt om templet utan tvärtom påpekade han det som uttrycks i dagens evangelium, i Markusevangeliet och även hos Lukas som skriver så här:

När några talade om templet, hur vackert det var med sin fina sten och sina praktgåvor, sade han: "Allt detta som ni ser - det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner." (Luk 21:5-6)

Jesus lät sig alltså inte imponeras, han blev inte förförd av dessa lovsånger i ornamenterad sten. Däremot använde han templet varje gång han var i Jerusalem. Men det verkar bara vara en speciell del av templet som han utnyttjade, nämligen Hedningarnas Förgård där Salomos pelargångar fanns. Kanske av rent praktiska skäl för där fanns skugga mellan pelarna men förmodligen ännu mer av den enkla anledningen att det var den enda plats i templet dit ALLA fick komma, även icke-judar. För även om Jesus vid ett tillfälle säger till en hjälpsökande kananeisk kvinna: "Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk." så händer det gång på gång att han själv vidgar uppdraget och hjälper såväl denna kananeiska kvinna som en romersk officer o s v.

Så min bild är att Jesus såg templet som en rent praktisk inrättning, en mötesplats för människor, även icke-judar, som sökte Gud och det var för att träffa dem han gick till templet när han besökte Jerusalem, inte för att delta i tempelkulten.

I dagens evangelium förutsäger Jesus att templet ska raseras, vilket också skedde 40 år senare. Men dessförinnan i texten ger han uttryck för sin sorg över hur Jerusalem tagit emot honom när han säger:

Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus

”Ert övergivna hus” – Jesus genomskådar alltså den yttre härligheten i staden däruppe på berget med sitt mäktiga tempel. Han ser ett övergivet hus. Han ser ett hus där äkta gudstillbedjan ersatts av maktutövning och kommersialism. Han ser hur översteprästen berikar sig på alla gåvor och offerdjur och han ser hur präster och fariséer lägger tunga ok av skuld på folket istället för att befria människor från skuld vilket var deras uppgift. Den här gången blir han inte rasande, som han blev när han drev ut köp-männen ur templet, utan den här gången blir han bara ledsen och uppgiven.

Jag tänker att Jesus i dagens evangelium kallar oss till tre saker:

Det första han kallar oss till är att genomskåda yttre härlighet och istället söka det som är på insidan. Att inte låta oss förföras av allt som kan imponera utifrån människors mått på framgång, utan istället söka oss till det äkta och genuina som ofta inte gör så mycket väsen av sig. Idag är detta kanske mer aktuellt än någonsin när vi betraktar den digitala världen där betydelse räknas i antalet följare på nätet. Ju fler följare du har som professionell influencer eller som vanlig användare av sociala medier, desto viktigare är du, desto mer betydelsefullt är det du lägger ut på dina kanaler också om det handlar om ytligheter som kosmetika och lyxprylar. Idet är så lätt att också vi i kyrkans värld dras med i detta betonande av det mätbara och bara söker oss till välfyllda kyrkor och medieexponerade förkunnare med böcker som säljs i stora upplagor. Vi har så lätt för att göra som de galna Trump-anhängarna gjorde när de sprang upp mot Capitolium i tusental – vi bara följer strömmen, vi dras med och går dit alla andra går.

Det andra Jesus kallar oss till idag är att byta riktning, att genomföra den där omvändelsen på ett mycket konkret sätt och börja gå mot strömmen. Inte 180 grader. Inte börja gå rakt emot strömmen utan böja av 90 grader fast det är ännu svårare för då krockar du med ännu fler när du bryter deras framfart från sidan. Den där 90-gradersomvändelsen gör du inte för att strömmen alltid leder fel, utan du gör den för att enda sättet för dig att kunna göra ett eget medvetet val är att gå ur strömmen och skaffa dig överblick på en liten höjd i närheten. Först därifrån ser du vart massan är på väg, först därifrån ser du möjliga alternativa vägar, först där, utanför den framrusande massan, får du tillräckligt med tystnad och ro för att själv kunna göra ett medvetet val genom att först lyssna till den Gud som ständigt lite lågmält talar i ditt inre.

Det tredje Jesus kallar oss till i evangeliet är genomskåda våra egna monument, det som vi fäst vår trygghet vid hittills i livet. Vad är din och min motsvarighet till templet i Jerusalem? Vad är det för hus som Jesus skulle beskriva som övergivet i ditt och mitt liv? Är det en trygghet kopplad till jordisk framgång? Är det att vara lyckad på jobbet? Är det människors beröm? Är det materiellt välstånd eller social framgång eller vad är det för sorts tempel jag byggt i mitt liv? Rubriken för den här söndagen är Frälsning och den ende som kan frälsa är Jesus själv. Tro handlar därmed om relation, en intim relation till Jesus som i sin tur leder till kärleksfulla relationer med andra människor oavsett deras status och sociala anseende, oavsett om de kan vara nyttiga för mig i något slags klättrande.

Det här är den sista av årets trefaldighetssöndagar. Det är söndagar då vi vänder blicken mot våra egna liv för att glädjas åt den mognad vi kanske ser, men också ta intryck av allt det ofullgångna i våra liv. Alla föresatserna som dog ut, alla missriktade prioriteringar, allt det halvhjärtade och kanske också svekfulla. Rubriken Frälsningen påminner oss om att trefaldighets-tidens självrannsakan sker inför en Gud som ser oss med kärlekens blick, en Gud som också har förmåga att befria oss från det som blivit fel eller bara halvhjärtat i våra liv. Därför vill jag avsluta trefaldighetens sista predikan med den heliga Birgittas enkla förtröstansfulla bön: Herre, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den! AMEN