Medmänniskan

13:e sönd e trefaldighet, första årg 2021-08-29

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text 1 Mos 4:8-12

Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.” Där överföll han sin bror Abel och dödade honom. Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.”

Epistel 1 Joh 4:7-10

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Evangelium Luk 10:23-37    Sedan vände Jesus sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.” En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: 'Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.' Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.”

För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd.

En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’

Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Beredelsetal

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Så slutar dagens episteltext från 1 Joh. Finns det något mer missbrukat ord i svenska språket är kärlek? Men här bortser Johannes helt från all jordisk kärlek, det är som att han menar att den kärlek vi människor förmår visa är inte riktigt värd att kallas kärlek. Nej, den verkliga kärleken det är den som Gud visar oss när Jesus dör för våra synder.

Nu kan man kanske hävda att somliga människor kan i ett givet ögonblick komma bra nära den gudom­liga kärleken som när prästen Maximilian Kolbe 1941 frivilligt tog en dödsdömds plats i Auschwitz. Och säkert finns det tusentals mer fördolda exempel på liknande självutgivande kärlek för glimtvis kan den mänskliga kärleken nå rent gudomliga höjder. Vi kan inspireras av helgon som Maximilian Kolbe men ändå är det inte ditåt vi ska titta när vi söker efter den sanna kärleken, menar Johannes, utan mot Guds kärlek – där och bara där möter vi den fullkomligt rena kärleken.

När vi betraktar våra försök att älska så är kärleken alltid uppblandad med en massa mer eller mindre dolda motiv och egenintressen. Men det finns en massa viktiga kärleksgärningar som behöver göras oavsett vilka motiven är. Så låt inte den här söndagens tal om den fullkomliga kärleken passivisera dig utan gör allt du förmår göra – om den hungrige blir mättad, om den sorgsne blir tröstad och den övergivne blir besökt så ler Gud i sin himmel. Gud gläds över det goda som trots allt blir gjort. Om dina motiv var orena så kan Gud förlåta dig och själva kärleksgärningen har ett egenvärde, du behöver alltså inte invänta dina rena motiv. Låt oss bekänna..

Predikan

Sommarnumret av vårt församlingsblad hade en bild på framsidan som visade Stensjökyrkan draperad i en massa banderoller inför Aktivistkonfirmandernas konfirmation den 29 maj. Rubriken var: Vem stal banderollen? och det syftade på att en av de där banderollerna försvann under natten före konfirmationen. Under den rubriken hade jag ett resonemang om att det kanske inte var en slump att det var just banderollen med den mest konkreta texten som försvann medan den med allmänna bibelord eller banderollen med det ännu mer allmänna ”En bättre värld är möjlig! fick hänga kvar orörda. Den konkreta texten som försvann tog dessutom upp delvis kontroversiella frågor som feminism, klimat och hbtq. Resonemanget jag hade där på framsidan av Kyrkklockan gick ut på att kyrkan är uppskattad eller åtminstone tolererad när vi talar vackert om kärlek och barmhärtighet men när vi blir konkreta så bränner det till.

Det Jesus gör i dagens evangelium är att han blir just konkret och dessutom provokativ. Han berättar nämligen en liknelse som beskriver en mycket konkret situation som skulle kunna uppstå i åhörarnas egen vardag. Och rollerna besätter han med tre ytterlighetspersoner. Liknelsen var ju ett svar på en fråga från en laglärd och de kategorier som kunde tänkas stå honom närmast var prästerna och leviterna – det var ju de som upprätthöll respekten för den religiösa lag han ägnat sitt liv åt som laglärd. Prästen och leviten i liknelsen var alltså den laglärdes bundsförvanter och de presenteras som kärlekslösa svikare. Den kategori människor som den laglärde kunde tänkas avsky allra mest var samarierna, de predikade ju en annan avvikande lag mot den judiska. I hans ögon var de avskyvärda kättare som satte sig upp mot den lag han höll helig. Och denne samarier presenteras i liknelsen som hjälten i berättelsen, den barmhärtige kärleksfulle som verkligen gjorde det som lagen djupast sett predikade, nämligen kärlek.

Vill du ha en modern version av dagens evangelium, tillverkad just för dig, så ska du besätta de tre huvudrollerna med två personer som du verkligen beundrar och en tredje som du avskyr. Då hade du fått samma slag i magen som den stackars laglärde fick som svar på en ganska oskyldig fråga. Jesus var alltså inte främmande för att själv provocera när han mötte en orättfärdighet som provocerade honom.

Jag vet inte om det någonsin har funnits så mycket tal om kärlek som det gör idag. Vackra uppbyggliga bibelord och aforismer som förr broderades på väggbonader prånglas numera ut i miljonupplagor på vykort med softade naturbilder i motljus. Och i sociala medier översvämmas vart och vartannat inlägg med långa rader av hjärtan. När jag i morse gjorde en google-sökning på ordet LOVE fick jag drygt 11 miljarder träffar och idag på Diakonins söndag står tusentals präster och predikar om kärlek och barmhärtighet. Men orden verkar inte åstadkomma så mycket när vi ser hur samhället blir allt hårdare och ojämlikheten allt större för varje år som går.
Det är alltså inte fler ord som behövs utan det som behövs är praktisk handling. Mindre snack och mer verkstad, alltså!
Den slagne där i diket behöver inte fler vackra ord utan han behöver att någon ser honom, böjer sig ner, riskerar att bloda ner sina egna kläder, offrar av sin tid, bekvämlighet och pengar så att han får vård. Precis det som samariern gjorde i evangeliet – det är vad som behövs. Det är vad den här söndagen begär av oss och vi skruvar på oss för nu börjar det kännas obekvämt här i kyrkbänken. Skulle det då inte räcka att rösta på ett parti som både vill höja biståndet och skatterna? Skulle det inte räcka att swisha tresiffriga belopp till kollekten? Vad begär han egentligen av mig, Jesus?

Nej, Jesus är ingen kravmaskin som föreskriver exakt vad du ska göra för att uppfylla kärlekens lag. Det var ju det som skilde honom från fariséernas långa list på 613 bud och förbud. Hans metod var den rakt motsatta – att själv vara ett exempel på kärlek och barmhärtighet. Det var ju de konkreta praktiska kärleksgärningarna som var hans allra starkaste predikan, när han trots alla rigorösa tabun och renhetsföreskrifter vågade närma sig spetälska, fattiga, prostituerade och utstötta. Hur skulle våra liv se ut om vi helt enkelt översatte hans gärningar till praktisk handling år 2021?

 

Den laglärde i evangeliet ställer en oerhört viktig fråga. Nämligen frågan: Vem är min nästa? Den frågan ställs i en miljö som rätt mycket motsvarar de klansamhällen vi fortfarande har på många håll i världen och också på sina håll också i Sverige i invandrartäta förorter. Där är det familjen och släkten som är de jag behöver ställa upp för. Gränsen går där släkten slutar. Men när Jesus svarar på frågan genom sin liknelse så säger han i praktiken att din nästa är varenda människa. Han utplånar alla gränser för solidarite­ten för det var ju det samariern i liknelsen gjorde när han hjälpte den som låg skadad vid vägkanten och förmodligen var jude, alltså fiende till samarierna.
Slutsatsen blir att de som nu flyr från Afghanistan – de är vår nästa. T o m talibanerna är vår nästa. Klimatflyktingarna är vår nästa. De gängkriminella i förorterna är vår nästa. Ja, varenda människa som trampar på den här jorden är min medmänniska som jag har något slags ansvar för. Det betyder inte att öppna gränser och permanent uppehållstillstånd är de enda möjliga svaren på nya flyktingströmmar men något slags ansvar måste vi i den rika världen ta för de mest utsatta. Vi kan inte vända bort vår blick om vi vill kunna möta Jesu blick när Han en gång frågar oss var vi var när han var hungrig, törstig, fattig och desperat. Allt vad ni gjort för dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig – det är ju budskapet om den yttersta domen i Matt 25.

 

Och om min nästa i alldeles särskilt hög utsträckning är de som Jesus kallar dessa minsta – vilka är då dom? Ja, förutom flyktingarna jag nämnde så finns det en kategori som rent bokstavligen uppfyller kriterierna för att vara dessa minsta och det är barnen. Allra minst är de ofödda barnen och vi är några som menar att redan där börjar vårt ansvar för vår nästa. Men när man börjar ifrågasätta aborter då är man inne på den kanske allra mest minerade marken i vårt nuvarande debattklimat – det märkte jag om inte annat i samtalen med aktivistkonfirmanderna i våras.

Men vi kan ju börja med de nyfödda för jag har fått två nya barnbarn i år och då får man en påminnelse om att de beslut vi tar idag och ännu mer de praktiska åtgärder vi gör idag kommer att påverka dessa nyfödda i mycket hög utsträckning. FN:s klimatrapport härom veckan visar med all önskvärd tydlighet att vi inte kan fortsätta leva som vi hittills gjort i det moderna konsumtionssamhället. Vi äldre kommer att hinna undan men när effekter­na av ökade koldioxidnivåer i atmosfären slår till med full kraft om 30 eller 50 år då är det våra barn och barnbarn som kommer att tvingas skörda de förgiftade frukterna av vårt sätt att leva. Då handlar det inte om vattenfyllda källare i Gävle utan då kommer stora delar av vår planet att bli omöjliga att bo på och risken är att klimatflyktingarna då kommer att kunna räknas i miljarder istället för som nu i miljoner.

Förut visste vi inte men nu vet vi att det finns gränser för hur mycket den här planeten tål när det gäller utsläpp, energikonsumtion och nedskräpning. Med kunskap kommer ansvar och när det gäller globala frågor handlar det delvis om våra privata konsumtionsmönster men också om politik. Den som somliga menar kyrkan inte ska lägga sig i men om vi struntar i politiken så struntar vi i en stor del av Jesu budskap och framförallt struntar vi i de där nyfödda som ska leva i den värld vi lämnar efter oss. Att kyrkan engagerar sig i politiska frågor betyder inte att vi ska liera oss med vissa politiska partier för då sviker vi vårt uppdrag. Nej, det är i den konkreta sakpolitiken som kyrkan har en del av sitt uppdrag. T ex i skattepolitiken för om vi inte är beredda att själva plocka upp den misshandlade i diket så måste vi åtminstone vara beredda att betala skatter som räcker till såväl ambulanshelikoptrar, som vårdpersonal och sjukhus!

Blev det då en moraliserande predikan den här söndagen? Blev det bara lag eller fanns där också ett evangelium? Ja, bortsett från att det finns nåd för den som försöker men misslyckas så finns där också ett alldeles uppenbart evangelium den dag du är den som ligger i diket eller på långvården utlämnad åt vårdapparaten i det samhälle du var beredd att bidra till. AMEN