Anden kommer

Grip du mig heliga Ande
drabba mig låga klar.
Vis vägens riktning
ge mina frågor svar.
Ps.646:s

Pingstdagen, första årg 2021-05-23

 

GT-text – 1 Mos 11:1-9

Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. ”Nu skall vi slå tegel och bränna det”, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som  murbruk använde de beck. De sade: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.” Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.

 

Episteltext – Apg 2:1-11

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”

Evangelium – Joh 14:25-29

Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett.

 

Beredelsetal

Helige Ande låt nu ske... så började psalmen vi sjöng. Jag tror inte att vi egentligen behöver uppmana den helige Ande att utföra sitt goda verk hos oss utan jag tror att det där ”låta ske” mest är riktat till oss själva. Det är vi som behöver låta ske, det är vi som behöver släppa kontrollen och helt överlämna oss i den trygghet som heter Gud. Så låt oss då i vår bön om förlåtelse bära fram alla synders urmoder – rädslan. Denna förbannade rädsla som håller oss tillbaka, som får oss att krampaktigt klamra oss fast vid tryggheter som långsamt tar våra liv ifrån oss. Det finns så mycket olevt liv i var och en av oss oavsett hur gamla och trötta vi är, så mycket liv som vill ut. Men vi står där som hängglidare högst upp på berget, vi står och väntar på den perfekta vinden som aldrig kommer. Men Pingstdagen förkunnar att den helige Andes vind finns där hela tiden men vi märker den inte förrän vi besegrat vår rädsla och vågat kasta oss ut. Så låt oss då göra  det – kasta oss i armarna på honom som vill och orkar bära oss hela vägen hem! Låt oss be och lämna ifrån oss vår rädsla i Guds händer...

Predikan

Vi har tre stora högtider under kyrkoåret – Jul, Påsk och Pingst. Inför jul vallfärdar folk till kyrkan i hundratusental. Budskapet om den nyfödde är närmast oemotståndligt, särskilt som det ackompanjeras av så många underbara psalmer. Och Jesusbarnet ligger där så sött och låter oss projicera nästan vad som helst på honom, han är för liten för att göra motstånd – han är BARA gullig!

När vi kommer till Påsk blir det annorlunda – då har vi en fullvuxen Jesus framför oss och en Jesus som sannerligen gör motstånd mot alla våra projektioner. Han låter sig inte fyllas med vad som helst utan är besvärande konsekvent i sin tydliga linje av provokation mot makten och kärlek till folket. Då är det också tommare i kyrkorna, inte bara under pandemier!

Och nu är vi framme vid den tredje stora högtiden, Pingst. Pingsthelgen som i motsats till de båda andra storhelgerna bara får en ynka vecka på sig att landa innan det är dags att byta tema på Heliga Trefaldighets dag. Det är sällan mycket folk i kyrkorna under Pingst, kanske beror det på att naturen är som allra vackrast och folk hellre går ut i skogen, kanske beror det på att många har fullt upp med att fira studenter. Annars finns det ju goda möjligheter att projicera sina egna önskningar och föreställningar på den helige Ande eftersom Anden i likhet med julens Jesusbarn inte gör mycket motstånd i sin diffusa oformlighet.

Men kanske finns det då ett annat problem med Pingsten, ett problem som inte kommer utifrån, från en sekulariserad omvärld, utan inifrån kyrkorna själva. Kanske är det vi som passar på att utnyttja Andens brist på tydliga konturer? Kanske är det vi som tar tillfället i akt att knåda till en ande som passar vår förförståelse och våra syften? Ja, jag tycker att det alltför ofta är på det viset – delvis inom de etablerade kyrkorna men kanske ännu mer i den stora floran av mer vildvuxen andlighet utanför samfunden.

Problemet är att man lösgör den helige Ande från Jesus och då blir Anden möjlig att förfoga över, då blir anden inte längre den Helige Ande utan ett lydigt redskap i varje folkförförares händer. När Anden är frikopplad från Jesus blir den farlig, som i det extrema fallet i Knutby, som i det något mindre extrema fallet i samma trakter när Livets Ord-församlingen under sin mest extrema period var väldigt mycket Ulf Ekman och väldigt lite Jesus.

Men det finns ett sätt att avslöja det här missbruket av den helige Ande och det är att när det sker så är det nästan alltid förenat med ett mycket tydligt och auktoritärt ledarskap. Den sortens ledarskap som vi brukar förknippa med sekter. Det är ett ledarskap som kan utövas av enskilda individer som Ulf Ekman i Livets Ord eller Åsa Waldau i Knutbysekten men det kan också vara mer subtilt genom att ledaren verkar mer tillbakadraget fast precis lika auktoritärt genom ett kollektiv som inte får ifrågasättas. På senare tid har vi mött det genom begrepp som ”apostoliskt ledarskap” eller liknande begrepp som antyder att vi är några som vet mer än ni och därför ska ni lyda oss även om ni inte håller med!

Nu kan man ju invända att själva ämbetsbegreppet i kyrkan har ju samma tendens. Några som avgett prästlöften och blivit avskilda genom vigning påstås ha en särskilt auktoritet gentemot folket. Och visst finns det draget i varje ämbetsteologi men den auktoriteten avser i grunden bara en enda sak och det är tillsägandet av förlåtelse – där har vi präster enligt kyrkans lära fått låna auktoritet från Jesus själv med det enda syftet att ingen ska behöva tvivla på förlåtelsens giltighet!

När det gäller alla övriga frågor så tror jag att ni aldrig från den här predik­stolen hör några tvingande auktoritära formuleringar utan snarare förslag, tankar och påståenden som ni själva uppmanas pröva.

Men nu kan man fråga sig varför jag på själva Pingstdagen så våldsamt problematiserar budskapet om den helige Ande. Varför hänger jag upp mig på missbruket när vi nu bara har en ynka vecka på oss att uppmärksamma den helige Ande? Jo, för att jag anar att detta frikopplande av Anden från Jesus är så pass allvarligt att det förmörkar bilden av något av det allra mest underbara i de löften som Jesus har gett oss. Han har lovat att alltid vara nära oss genom den helige Ande! Det är ett fantastiskt budskap och därför är det så allvarligt när anden kidnappas av förkunnare med dolda motiv. Och därför behöver vi påminnas om att Anden inte är någon annan än Jesus – det är samme Jesus vi möter men i en ny form utanför vår fattningsför­måga. Och kopplingen dem emellan är så tydlig att vi inte borde kunna missa den! Som i dagens evangelium när Jesus säger: Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.

Men kanske har kyrkan själv bidragit till de här kidnappningsförsöken. Det kan ju räcka med att påminna om att redan nästa söndag firar vi treenig­heten i kyrkoåret. Anden är en av de tre personerna i den gudomliga treenigheten och då finns där från början en risk att vi betonar tretalet mer än enigheten och att Anden på det sättet frigörs till att bli en egen satellit.

Men också på ett annat sätt har vi i den etablerade kyrkan bidragit till att anden kopplats loss till att bli fri att förfoga över och det är genom att vi tonat ner den helige Ande. I kyrkans ständiga frestelse till kontroll är ju Anden som en otämjd tonåring i familjegemenskapen. Anden går inte att mura in i några kyrkliga dogmbyggen, Anden sipprar ut ur varje fängelse vi bygger åt henne – ja, Anden är ju femininum när hon först dyker upp under begreppet gudsvind i Bibelns andra vers, redan innan Gud sagt sitt Varde ljus!

Och denna okontrollerbarhet hos Anden är på något sätt ett hot mot varje kyrklig institution – hon är en fri radikal. Eller kan åtminstone uppfattas som en fri radikal om man bortser från den där livsviktiga kopplingen till Jesus. Och därför har kyrkan, präglad av den där rädslan jag talade om i början av gudstjänsten, i sin strävan efter kontroll alltför ofta tonat ner Bibelns budskap om den helige Ande. Och då har det hänt gång på gång – Pingstväckelsen på 1800-talet, Jesusrörelsen på 1970-talet, Livets Ord på 1980-talet och liknande karismatiska rörelser runt om i hela världen ständigt på nytt, på senare år inte minst i Sydamerika. Jag tänker på Jesusorden efter hans intåg i Jerusalem: Om de tiger kommer stenarna att ropa! Det är som med en uppdämd flod – till slut hittar vattnet nya vägar och bryter fram i nya fåror om fördämningen vägrar ge vika. Vattnet hittar alltid nya vägar, precis som den helige Ande.

Men hur gör då en fungerande familj med en otämjd tonåring som gör revolt på alla möjliga sätt? Kan vi som kyrka lära oss något av det? Ja, kanske. Föräldrarna försöker inte låsa in tonåringen utan ger henne det utrymme hon behöver. De ger råd men tar aldrig avstånd. De varnar men på ett kärleksfullt sätt. Föräldrarna lyssnar och låter sig ibland rent av påver­kas av tonåringen – hon kan ju ha hittat nåt värdefullt i sin revolt! Men framförallt står de kvar, står kvar i sin kärlek, står kvar i sin omsorg.

Vad av detta har kyrkan lyckats med och vad har hon misslyckats med när det gäller den mer vilda och frihetssökande karismatiken bland sina egna? Vad kan vi göra för att skapa balans mellan kontroll och frihet, mellan fasthet och sökande? Ja, jag låter de frågorna står kvar obesvarade. Fram­förallt för att det är svårt att svara på dem rent generellt – det är ju unika individer och situationer det handlar om! Men kanske skulle vi helt enkelt söka upp de där individerna som bröt sig ut och fråga dem om vad de sökte och inte fann i sin egen kyrka. Vad var det för längtan som inte fick plats i deras ursprungliga församling? Och kanske ska vi också bli lite mer uppmärksamma på att samme Jesu Ande kan möta oss i helt nya kläder, med helt nya ord. AMEN