Vägen till livet

Det finns en väg till himmelen, e väg till Guds Jerusalem, den börjar här, den börjar nu, var än den går den går till Gud
Ps.303:4

4:e söndagen i påsktiden,
första årg 2021-04-25
webbsänd gudstjänst från Stensjökyrkan

 

GT- text Jes 54:7-10

Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren. Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden. Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig. Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren.

 

Epistel Hebr 13:12-16

Jesus led utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket.
Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek.
Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.
Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Evangelium Joh 16:16-22

Jesus sade: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?”
De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.”
Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.

 

Beredelsetal

I dagens GT-text från Jesaja finns ord som dolde, dränka, bergen rubbas och höjderna vacklar. Men de begreppen står i par med ord som kärlek, befriare, trohet och fredsförbund. Samtidigt är temat för idag Vägen till livet. Allt det där säger oss att Jesus inte lovar ett konstant tillstånd av välsignelse men däremot visar Han en väg mot livet. Så låt oss då be om att kunna ta emot också svårigheterna i förvissning om att Gud till sist har något annat i beredskap åt oss – vägen går mot livet! Livet här och nu och det eviga livet. Men en realistisk syn på livet här och nu är alltså att vägen till livet ofta går genom mörker och motgång. Låt oss be och bekänna....

Predikan

När vi föds har vi varit fysiskt sammankopplade med vår mamma i 40 veckor. När navelsträngen klipps av vid förlossningen så påbörjas en separation som för vissa kan pågå hela livet. Så starkt kan det där bandet mellan mor och barn vara och separationen kan försvåras om mamman inte släpper taget om sitt barn. Då skapas osjälvständiga människor som kan stå där helt handfallna när mamman en gång dör. Men betydelsen av den där modersbunden­heten kan ibland överdrivas så att den blir nåt slags univer­salteori som blir svaret på alla psykiska problem i vuxenlivet och då brukar man tala om Blame-the-mother-syndrom, skyll på mamma-syndromet.

 

En lek som för små barn kan vara mycket viktig i separationen från mamman är tittut-leken. Att mamma döljer sitt ansikte för barnet, barnet kanske tystnar eller rent av börjar gråta när det inte längre kan ha ögonkontakt med mamma, men då tar mamma bort sina händer från ansiktet och då kan de få ögonkontakt igen. Efter ett tag kan mamman hålla händerna för ansiktet allt fler sekunder och till slut lär sig barnet att mamma finns där också när jag inte kan se henne.

 

I dagens evangelium låter det som att Jesus beskriver en sån tittut-lek: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen. Vi vet inte när han sa det här för Johannesevangeliet är lite otydligt när det gäller kronologin i Jesu liv men vi kan ändå gissa att det hör samman men det stora avskedstal till lärjungarna som han torde ha hållit lite före den sista påsken. I den här texten förbereder han lärjungarna på vad som ska komma och vi som har facit i hand tycker att han är rätt tydlig så att lärjungarna skulle kunna vara beredda på påskens dramatik. Dessutom har han åtminstone tre gånger talat om för dem att han måste dö. Men inget av det här verkar ha fastnat i lärjungarnas minnen eller också förstod de aldrig från början vad han menade. Det där blir ju tydligt i dagens evangelium när de säger: Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger!

Men trots att Jesus då förklarar allt en gång till fattar de inte för när Långfredagen väl kommer så står de där helt handfallna och på Påskdagen vägrar de först tro på kvinnorna som vittnar om att graven är tom.

 

Anledningen till detta är förmodligen det grundläggande livsvillkor som författaren Göran Tunström beskrivit med några ord som låter platta men som rymmer en grundläggande sanning om livet: Vi har en bild men vi får en verklighet. Vi människor är mönsterskapande varelser – vi har lätt för att se mönster och också lätt för att skapa mönster också där inga mönster finns. Lärjungarna hade ett mönster med sig från den judiska kultur som hade format dem – det mönstret talade bl a om Messias, en mytisk frälsargestalt som en gång skulle befria folket från alla dess plågoandar. Vid den här tiden var dessa Messiasförväntningar i hög grad präglade av den rådande politiska situationen med romersk ockupation och ständiga övergrepp mot det judiska folket. Bilden av Messias blev då den politiske och revolutionäre befrielsehjälten – en sin tids Che Guevara som med våld skulle bekämpa romarna på deras egen militära planhalva. Det var förmod­ligen den bilden som lärjungarna bar med sig av Messias och uppenbarli­gen hade tre års omprogrammering tillsammans med Jesus inte hjälpt – de var fortfarande fast i den bilden och därför fattar de ingenting när han frivilligt går i döden och de är totalt oförberedda på hans uppståndelse.

 

Det finns bibelforskare som beskriver lärjungarnas möten med den uppståndne Jesus som drömsyner, hallucinationer. De ser vad de så gärna vill se och skapar i sitt inre dessa bilder av en uppstånden Jesus. Men i mina öron låter de spekulationerna väldigt osannolika eftersom lärjungarna inte alls hade väntat sig att Jesus skulle vare sig dö eller uppstå och eftersom vi har en tendens att se det vi väntar oss att se så gick ju deras subjektiva tolkning av verkligheten i rakt motsatt riktning: De kände inte ens igen Jesus när han verkligen stod framför dem som på vägen till Emmaus!

 

Nej, i mina ögon är de 40 dagarna mellan Påsk och Kristi Himmelsfärd en mycket genomtänkt och pedagogisk tittut-lek från Jesu sida. Precis som den nyblivna mamman gradvis förlänger tiden då hon är dold bakom sina händer förlänger Jesus också gradvis sin bortovaro från lärjungarna. Han dyker upp och försvinner, dyker upp och försvinner så att de mer och mer blir redo för det mer definitiva avskedet på himmelsfärdsberget. Men på samma sätt som mamma finns kvar också sedan hon slutat leka tittut med sitt barn så finns Jesus kvar också efter himmelsfärden men nu i gestalt av den helige Ande som efter tio dagar uppenbarar sig på den första Pingstdagen. Han har inte lämnat dem, han har inte övergivit oss!

 

Men vad betyder då allt detta för oss? Ja, också vi kan ju uppleva Gud som frånvarande men för en nyfrälst kan Jesus vara lika närvarande som mamman är närvarande för ett nyfött barn. Att vara nyfrälst kan ju verkligen vara som att vara nyförälskad – den andres närvaro är så självklar, så påtaglig. Men på samma sätt som en förälskelse svalnar så svalnar också tron – vi kan helt enkelt inte leva uppe på Förklaringsberget någon längre tid. Vi måste ner i vardagen, det är där tron ska överleva. Men där kan Gud emellanåt upplevas som totalt frånvarande. Men den frånvaron är inte en verklig frånvaro utan det handlar om att våra ögon är förblindade precis som det var för de båda lärjungarna på väg till Emmaus. Jesus är kanske aldrig närmare oss än just i de mörkaste perioderna av våra liv men vi ser honom inte.

 

I det läget kan vi återvända till tittut-leken som mamma förmodligen lekte med oss – den som vill få oss att förstå att någon kan vara närvarande också när vi inte ser henne eller honom. Man skulle rent av kunna tänka sig att upplevelsen av Guds frånvaro på det sättet är nyttig för oss. Den övar oss i en tillit som är större än alla känslor, den gör oss mindre beroende av ständiga känslomässiga kickar som bekräftelse på att Jesus finns där.

 

Och till slut kan vi kanske nå dit som Moder Teresa i Calcutta verkar ha nått. Hon som enligt efterlämnade vittnesmål aldrig upplevde någon nära kontakt med Gud efter sina första år som missionär. Ändå arbetade hon troget på, dag efter dag, år efter år, decennium efter decennium i tjänst för de fattiga, i tjänst för Guds rike. Omgiven av Guds tystnad men i full förtröstan på att Pappa finns där också när han döljer ansiktet bakom händerna. AMEN