Kampen mot ondskan

3:e söndagen i fastan, första årg 2021-03-07

 

GT-text – 1 Sam 17:40-50

David tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom — det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker.

”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. ”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.” När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.

 

Epistel – Ef 5:1-9

Ta Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller oanstän­digt och tanklöst eller lättsinnigt tal — sådant passar sig inte — utan bara tacksägelse till Gud. Ni vet ju mycket väl att ingen kan få del i Kristi och Guds rike om han är otuktig eller oren eller självisk, alltså avgudadyrkare. Låt ingen lura er med tomma ord, det är sådant som drar Guds vrede över olydnadens människor. Ha därför ingenting med dem att göra.

En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning

 

Evangelium – Luk 11:14-26

En gång drev han ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: ”Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.” Andra ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen. Men han visste vad de hade i tankarna och sade: ”Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kom­mer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.

När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.”

Beredelsetal:

Otukt, själviskhet, oanständigt och tanklöst eller lättsinnigt tal … Paulus ger oss början till en syndakatalog i dagens episteltext. Mångas bild av kyrkan är nog fortfarande att vi är väldigt upptagna med att fokusera synder – allt man inte får göra. Men jag tror inte att den bilden numerastämmer mer än undantagsvis i Svenska kyrkans församlingar. Moralismen är inte särskilt utbredd numera. Kanske är det rent av så att vi nu för tiden är så rädda för att uppfattas som moralister att vi hamnat i det motsatta diket. Diket där ingen vågar tala om moral eftersom allt tal om moral uppfattas som trångsynt och dömande moralism. Men när vi befinner oss i det diket sviker vi vår uppgift som kristna för moralen är alldeles för viktig för att överlämnas åt moralisterna. Moral är ju i grunden kärlek – moral är att vara angelägen om att inte göra andra illa och att dessutom vara angelägen om att andra inte gör varandra illa!

Men samtidigt visar Paulus i episteltexten på ett mer fruktbart sätt att ta moral på allvar, nämligen genom att fokusera ljuset. Så här avslutas nämligen dagens episteltext: En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.

Kristet liv är inte främst att ständigt granska sitt liv utifrån något slags syndakatalog utan det handlar i grunden om en enda sak: att gå ut och ställa sig i ljuset, i Guds kärleks ljus. Och att då exponera inte bara sin putsade fasad utan också de sidor av oss själva som vi skäms för. Det är ju där ljuset behövs allra mest, nådens ljus. Och när vi står där ute i ljuset så kommer de goda gärningarna av sig självt – ljuset har ju egenskapen att det låter sig reflekteras ut mot omgivningen. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Var kommer den ifrån? Denna irrationella, självdestruktiva ondska som mänskligheten aldrig lyckats utrota ur sin egen kollektiva kropp oavsett politiskt system, oavsett kultur, oavsett religion! Jag tror inte att vi har några riktigt tillfredsställande svar på den frågan. Utvecklingsbiologer kanske talar om en felprogrammering i den genetiska koden – om att den för släktets överlevnad nödvändiga självbevarelsedriften också bär på fröet till sin egen undergång. Kanske hänger det ihop med den kognitiva revo­lutionen för sådär 50 000 år sedan, den som enligt den israeliske historikern Yuval Noah Harari gjorde att Homo Sapiens skaffade sig ett övertag i arternas kamp för överlevnad och världsherra­välde. Men hans teorier är omtvistade och kanske har detta med ondskan inte alls att göra med den kognitiva revolutionen. Men ondskan verkar ju ändå på något sätt vara artspecifik för oss människor. Eller tror någon att djur kan vara onda på samma sätt som människor?

Ondskans ursprung är och förblir en gåta och då kan vi kanske nöja oss med bilder som den bibliska bilden av en fallen ängel, en ängel som på nåt sätt deserterade och gjorde uppror mot Gud. En ängel som då förvandlades till en djävul som blev nerkastad till jorden och går omkring här fylld av raseri i väntan på den slutliga uppgörelsen på Domens dag. Ja, den mustiga bilden från Uppenbarelseboken får vi oss till dels varje år på den helige Mikaels dag och kanske kommer vi inte längre än till gåtfulla bilder som den bilden och den ännu mer berömda bilden av syndafallet i skapelse­berättelsen. Kanske kommer vi inte längre än så när det gäller frågan om ondskans ursprung. Och kanske behöver vi inte komma längre än så – och det viktigaste med de bilderna är då konstaterandet att ondskan är verklig och den kommer aldrig att kunna opereras bort ur den kollektiva människo­kroppen. Vi måste helt enkelt dras med denna vår självdestruktivitet så länge vi finns här på jorden. Vi bär vår skugga med oss!

En annan bild för ondska möter vi i dagens evangelium och det är detta med demoner, onda andar. Det låter primitivt i våra öron och vi väljer kanske att tala om fysiska och psykiska sjukdomar där Bibeln talar om demoner. Men sam­tidigt talar många kyrkor också idag om exorcism, alltså demonutdriv­ning, och också i Svenska kyrkan har vi kvar om inte begrep­pet exorcism så ändå före­teelsen i den sk  Befrielsebönen i våra dopguds­tjänster.

Men jag vill inte tala om demoner i den här predikan utan jag vill tala om det som Jesus beskriver med hjälp av bilden demoner i slutet av evangeliet:

När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.”

Jag ser det här som en beskrivning av den farliga aningslösheten i den slumrande bekväma tron. Vi som tror oss ha utrotat ondskan ur vår församling och ur oss själva. Vi som har definierat det onda och tagit itu med det och då slår vi oss till ro och njuter av segern, njuter av att befinna oss i den vunna saligheten på den segrande sidan. Nu när äntligen rasisterna, homofoberna, kvinnoprästmotståndarna och antifeministerna kättarförklarats av Kyrkomötet. Städat och klart. Nu kan vi äntligen få ägna oss åt väsentligheter som Svenska kyrkans nya kommu­nikationsplattform eller vad det nu är som står på Kyrkomötets agenda efter att kriget är vunnet.

Och hade vi varit katolska kyrkan i Polen så hade det kanske varit på samma sätt men precis tvärtom: då hade de homosexuella, feministerna och andra liberala varit de som rensats ut i den kyrkliga storstädningen.

I varje kyrka och kanske också i varje församling har det funnits liknande storstädningar efter att man definierat hotet och demoniserat motståndarna. Och just där har vi alltså kvar begreppet demon i det moderna svenska språket, i begreppet demonisering. Det betyder att man svartmålar sina motståndare, man beskriver dem med hjälp av en karikatyr som man själv har tillverkat. Vi möter det i stort sett dagligen i politiska Tv-debatter på bästa sändningstid och det är mycket lämpligt att använda just begreppet demonisering just där för då synliggör vi ondskan på precis det brutala sätt som den behöver avslöjas. Djävulen går ju inte omkring och ryter med eldgaffel och svans utan är vanligen välklädd, välinformerad och välformulerad. Han kan t o m vara förklädd till den mest respekterade av oss alla som när Jesus i Matt 16 vänder sig till den främste av lärjungarna, Petrus, och säger: Gå bort ifrån mig, Satan!

Men låt oss återvända till de kyrkliga storstädningarna som när vi i Sverige rensar ut konservativa och i Polen rensar ut liberala. Det som händer efter de där utrensningarna, som kan vara mer eller mindre subtila, det är att den demon som vi släppte in när vi demoniserade de andra. Den demonen har nu förökat sig i tomrummet efter de utrensade. Nu är de åtta enligt den bild Jesus ger oss och de har fritt spelrum för ingen är längre på sin vakt. Det onda är ju borta! Den elakartade tumören är bortopererad och nu behöver vi inte längre vara vaksamma! Trodde vi! Men i själva verket är det nu det verk­liga helvetet börjar. Den smygande intoleransen, den smalnande åsikts­korridoren, de absoluta sanningarna som inte får ifrågasättas. Vi kan se det hos andra. Vi kan läsa om de onda demonernas vilda dans i Pingst­försam­lingen i Knutby. Vi kan läsa om den i haveri­utredningen efter morden där. Men vi ser det inte hos oss själva. Vi ser inte hur vi har baktalat, utdefinie­rat och demoniserat andra människor, andra åsikter, andra grupper.

Just där bränner det till när vi läser dagens evangelium och vänder det mot oss själva. För kampen mot det onda börjar i vårt eget hjärta. Börjar med att erkänna och avslöja demonerna som finns där. Den där spontana oviljan att se något som helst gott hos den människa jag betraktar som min motstånd­are. Den lika spontana oviljan att ifrågasätta mina egna perspektiv och min egen förförståelse. Kärlekslösheten, obarmhärtigheten, rädslan och själv­upptagenheten. Allt det där som Bo Giertz 1941 beskrev i en boktitel: Stengrunden.  Den finns i oss alla – det hårda obevekliga längst där nere som inte vill förändras, som inte vill mjukna och bli formbart i Guds händer. Det är där de onda andarna bor, de onda andar som du och jag främst har att bekämpa – de vi själva bär på! Visst ska vi bekämpa alla vår tids Goliat men vi måste börja i vårt eget hjärta. Där börjar kampen, den dagliga kamp som vi bör ägna oss åt inte minst under fastetiden. Men det är ingen krampfylld prestation det handlar om utan i grunden handlar det om en enda sak: att öppna fönstret och släppa in ljuset. Släppa in Guds kärleks ljus! För hur många demonerna än är och hur olika de än är så finns det en sak de har gemensamt: de tål inte ljus! Ljuset från korset kan de inte överleva. Det ljuset är vårt enda vapen mot våra inre demoner,  och  det behöver användas varje dag och allra mest efter våra försök till storstädningar, då när vi inte längre är på vår vakt.

Så vad den här söndagen handlar om är alltså att erkänna ondskans existens också i våra egna liv. Eller som Jesus uttrycker det i Bergspredikan i Matt 7: att inte ständigt fokusera flisan i vår broders öga utan istället ägna mer uppmärksamhet åt bjälken i vårt eget öga.

När vi upptäckt vårt eget mörker kan förtvivlan och uppgivenhet ligga nära men minns då citatet ur fastepsalmen 140: Det intet finns som icke vinns av kärleken som lider. AMEN