Uppenbarelsens ljus

Kyndelsmässodagen, 1:a årg 2021-02-07

Gudstjänst i Stensjökyrkan kl.10
Mässa i Fågelbergskyrkan kl.16

 

GT-text 1 Sam 1:21-28

När Elkana och hela hans familj gick upp till Shilo för att förrätta det årliga offret till Herren och frambära sitt löftesoffer, följde Hanna inte med. ”Jag väntar tills pojken har blivit avvand”, sade hon till sin man, ”då skall jag ta med honom och han skall få träda fram inför Herren och stanna där för all framtid.” Elkana svarade: ”Gör som du finner bäst och vänta tills han är avvand. Må Herren låta det bli som du har sagt.”

Hanna stannade hemma och ammade sin son till dess han var avvand. Då följde hon med Elkana, och de hade med sig en treårig tjur, en säck mjöl och en lägel vin. Så fördes pojken till Herrens hus i Shilo, han var med dem när de trädde fram inför Herren. Fadern offrade det slaktoffer som han varje år brukade frambära åt Herren. Sedan förde han fram pojken och offrade tjuren. Hanna, pojkens mor, tog honom med sig till Eli och sade: ”Hör på mig, herre. Så sant du lever, herre, jag är den kvinna som stod här hos dig och bad till Herren. Det var om detta barn jag bad, och Herren har gett mig vad jag bad honom om. Nu vill jag i min tur ge honom tillbaka åt Herren. Så länge han lever skall han tillhöra honom.” Därefter tillbad de Herren i Shilo.

 

EPISTEL – 1 Joh 1:5-7

Detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.​

 

EVANGELIUM – Luk 2: 22-40

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog Josef och Maria Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämli­gen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är

sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

 

Beredelsetal

I dagens GT-liga text möter vi den judiska kvinnan Hanna som länge varit barnlös och som därför i sin förtvivlan bett till Gud i templet. Där hade hon mött prästen Eli som lovat henne att Herren skulle höra hennes bön och ge henne ett barn. I texten möter vi henne ett år senare när hon åter är i templet och då har hon sin nyfödde son Samuel med sig. Vi präster ger idag inte såna löften om konkret bönhörelse utom i ett enda fall och det löftet ger vi varje söndag – löftet om förlåtelse för den som ångrar sin synd. Tänk om du idag skulle göra som Hannah och verkligen bokstavligen tro på det löfte som jag om en liten stund ska förmedla. Låt oss be och bekänna…

Predikan

” … som väntade på Israels tröst” … ”hon talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse” Det finns mycket väntan i luften i dagens evangelium. Symeon väntade på Israels tröst och Hanna talade om Messiasbarnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. Båda var gamla, de hade väntat länge. Så länge så att de flesta av oss förmodligen hade gett upp men de gav inte upp. De var så övertygade om att Gud skulle uppfylla de löften han gett genom profeterna hundratals år tidigare! Så de fortsatte att vänta. Men hur kunde de vara så övertygade? Och framför allt: hur kunde de bevara den övertygelsen under så många år? Kanske var det för att deras väntan rymde så mycket förväntan!

 

Väntan kan ju vara så mycket. Den kan vara ett hotfullt moln som förmörkar varje dag jag lever – väntan på att jag ska få göra undersök­ningen som bekräftar att det verkligen är cancer jag bär i min kropp. Väntan på det tredje och definitiva beslutet om utvisning ur Sverige till ett land jag inte känner men där mina föräldrar råkade växa upp en gång när det var fred. Men väntan kan också vara den där förväntan som Symeon och Hanna gick och bar på – väntan på något eller Någon som har makt att förvandla nuet till något så mycket bättre. Den sortens förväntan smittar av sig på nuet så att nuet blir bärare av en liten ljusstrimma som har förmåga att lysa upp också de mörkaste av dagar. När väntan har föräldlats till förväntan så byter den samtidigt namn till det vi kallar hopp. Och då minns vi kanske att den är en del av den gudomliga treenighet som Paulus benämner Tro, Hopp och Kärlek. Han säger att kärleken är störst men kärleken kan inte leva utan tron och hoppet – de hör alla ihop!

Just nu går vi alla och väntar på Vaccinationen. Ja, hela världen går och väntar på att få en spruta i armen. Och vi tänker oss att när vi fått den så kommer allt att bli som vanligt igen. Och vanligt har gått från att vara grått och alldagligt till att stå för något alldeles underbart. Men vi vet ju att riktigt så är det ju inte. Ja, möjligen några dagar eller några veckor eller månader men sen är det vanliga vanligt igen. Vi vänjer oss vid varje förbättring och när vi har kommit upp på det nya trappsteget så har det på något sätt förlorat sitt värde. Då börjar vi gnälla över det trappsteg där vi befinner oss och det enda intressanta är nästa inbillade trappsteg som ska förändra allt, men vi vet att det där är ett självbedrägeri. Eller som Predikaren i Gamla testamentet beskrev det: Tomhet och ett jagande efter vind. Vi tänker oss kanske att rika människor är lyckligare än fattiga. Vi tänker oss att friska människor ska vara lyckligare än sjuka men riktigt så enkelt verkar det inte vara. Utan det är som i titeln på en 50 år gammal låt av poppoeten Kjell Höglund – Man Vänjer Sig.

Men om vi då återvänder till det stilla liv som Symeon och Hanna levde så kan det te sig torftigt. Ungefär lika torftigt som i Samuel Beckets teaterpjäs I väntan på Godot där två tragiska figurer vid namn Vladimir och Estragon sitter och väntar på en Godot. En man som aldrig dyker upp. En man som vi inte ens vet om han existerar. Ungefär så skulle kanske en utomstående betraktare ha sett på Hanna, Fanuels dotter – som en tragisk figur som aldrig gifte om sig efter att mannen dött utan som levt som ensamstående änka i kanske 60 år. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. För en utomstående kan det te sig som ett liv i ett självvalt fängelse men vi får en helt annan bild i Lukasevangeliet som är det enda av evangelierna som berättar om Symeon och Hanna. Vi får bilden av en gammal kvinna som tackar och prisar Gud, som i sin yttre instängd­het ändå verkar friare än någon av oss! Och hemligheten tror jag är just detta med hoppet – Hanna bars av hoppet. Hoppet som hon nu ser förverkligat i det lilla Jesusbarnet har burit upp hela hennes liv. Hon ser inga andra trappsteg i livet framför sig för hon är där hon ska vara och det verkar som att hon har varit där under alla de där 60 åren i templet. Jesus har på något sätt varit hos henne hela tiden, långt innan hon mötte honom i verkligheten.

Skulle det kunna vara på samma sätt med oss? Att Jesus blir så närvarande i våra liv att allt anat bara blir krusningar på ytan i ett glas som redan är bräddfyllt av det där hoppet som inte bara är framtid utan som också är nu! Det finns ett begrepp för det där inom bibelvetenskapen – realiserad eskatologi – och det syftar på att genom Jesusbarnets ankomst till jorden så har Guds rike redan anlänt. Redan nu men ännu inte helt – tanken att vi inte behöver vänta till efter döden utan redan här och nu kan få en försmak av Guds rike. På något sätt verkar det som att både Symeon och Hanna lever i denna realiserade eskatologi, redan innan de hade mött Jesus. Om nu Jesus är försmaken av Guds rike så har de under många år känt en försmak av försmaken.

Det finns ett annat sätt att beskriva det här och det möter vi också i evangeliet. Det talas nämligen i samband med Symeon om Guds heliga Ande och det står: Ledd av Anden gick han till templet.

Det kan låta lite förvirrande det här för oftast hör vi om den helige Ande i samband med den första Pingstdagen, alltså efter Jesu död, som en uppfyllelse av Jesu löfte om att han ska komma tillbaka på ett nytt sätt. Men den heliga Ande finns med redan i Bibelns skapelseberättelse även om Anden där beskrivs som en Gudsvind. Men vi möter den heliga Ande också i många andra sammanhang genom hela Bibeln.

Den helige Ande kan också se som realiserad eskatologi, som en försmak, som ett stråk av himmel som alltid funnits här på jorden. Och denna heliga Ande leder alltså Symeon till templet just när Josef och Maria kommit dit. Ibland talar vi om varsel och föraningar och det finns människor som verkar ha en alldeles särskild känslighet för en verklighet bortom den synliga verkligheten. Kyrkan har ibland varit skeptisk till dessa människor för de står för en andlighet utanför kyrkans kontroll. Men vi måste en gång för alla konstatera att Ande och Kontroll är två helt oförenliga begrepp, åtminstone om det handlar om människors kontroll. Att ta emot Anden

är att överlämna kontrollen till Gud och där har ingen kyrka någon vetorätt.

Men om vi vill ha del av denna förväntan som är ett hopp som är realiserad eskatologi som är Guds helige Ande. Hur ska vi då bete oss? Hur kan vi öppna upp våra liv för Anden? Jag vill ge ett svar som kanske inte är det mest förhandstippade, nämligen: Bordsbön! Något så litet och enkelt som att stanna till inför varje måltid och påminna oss själva om att det är Gud som är alla goda gåvors givare. Något så enkelt kan vara första steget, för då släpper du in medvetenheten om Guds närvaro i ditt alldeles vanliga liv. Därifrån är inte steget långt till att börja lyssna till små nästan omärkliga känsloyttringar i ditt inre. Det vi känner på oss, varsel och föraningar men också ännu mer subtila känsloyttringar. Jag tror nämligen att Gud varje dag försöker leda oss genom sin heliga Ande men Anden överröstas ständigt av högtemposamhällets ständigt närvarande brus och ännu mer högröstade signaler. Våga pröva de lågmälda känslorna, kanske finns Guds Ande där, mitt i livet! Amen