Sönd e Alla helgons dag, tredje årg 2020-11-01 

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Vårt evighetshopp

 

GT-text - Josua kapitel 1, vers 10-11 

Josua befallde då folkets förmän att gå runt i lägret och säga till folket: ”Gör i ordningger er och ta det i besittning

 

Epistel - Hebreerbrevet kapitel 11, vers 13-16 

I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem. 

Evangelium - Lukasevangeliet kapitel 20, vers 37-38 

Jesus sade: Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande

Beredelsetal 

I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. Det är Abel, Henok, Noa och Abraham som Hebreerbrevets förfarrare syftar på med de orden i dagens episteltext. Tre mytiska gestalter från det vi kallar urhistorien och så Abraham från den äldsta judiska historien. Alla hade de dött med en tro som inte uppfyllts under deras livstid. Kanske har vi något att lära av den inställningen, det där långsiktiga perspektivet som kanske känns främmande för alla utom skogsägare som åtminstone tvingas planera för någon generation framåt eftersom träd växer så långsamt. De flesta i vår generation är istället präglade av ett uppdrivet samhällstempo med en mikrostress som t ex yttrar sig i otålig frustration över att det tar några sekunder att ladda upp en bild på datorn eller mobiltelefonen. Vi behöver lära oss långsiktighet på så vis att vi placerar våra liv i kontakt med generationerna före och generationerna efter. Då blir döden på något sätt perforerad för jag är en liten del av ett mycket större sammanhang som fortsätter när jag är borta från den här jorden. Så låt oss då i vår bön om förlåtelse be om tålamod – tålamod med oss själva, tålamod med andra och tålamod med Gud. Låt oss be och bekänna… 

Predikan 

På TV sändes i veckan det andra programmet i en serie på två med titeln Sorgen och jag. Det handlar om den mångårige nyhetsuppläsaren Claes Elfsberg och hans sorg efter en dotter som dog 30 år gammal i cancer 2018. Det är två gripande program där han talar med sin terapeut men också med andra som varit med om liknande svåra förluster av familjemedlemmar. Dessutom kommer ytterligare terapeuter, begravningsentreprenörer och en pensionerad sjukhuspräst till tals. Claes Elfsberg liknar sorgen vid ett upprört hav som fortfarande efter två år ständigt är i rörelse – när som helst kan sorgen drabba honom med samma fruktansvärda kraft som den hade när dottern just hade döttDet han söker verkar vara svar på frågan varför sorgen inte släpper sitt tag trots att det gått så lång tid. 

 

Sjukhusprästen Lars Björklund ger svaret att sorg kan bestå av tre förluster: förlust av relation, förlust av identitet och förlust av mening. När det gäller en förälder som sörjer ett förlorat barn så är alla tre förlusterna aktuella. Såväl relationen till en medmänniska som står nära, som identiteten i att vara förälder, men också själva meningen med livet. Lars Björklund ger ett exempel med en gammal prästkollega i 90-årsålderna han besökte och då upptäckte att han på sitt skrivbord hade ett porträtt av en dotter som dog i 4-årsåldern. Den förlusten hade alltså följt den gamle prästen hela livet, kanske 70 år! 

 

Jag tänker mig att den gamle prästen under ett helt yrkesliv regelbundet predikat om den kristna trons förvissning om att det finns ett liv efter det jordiska livet. Rimligen trodde han att hans dotter nu fanns hemma hos Gud i en tillvaro som har allt den här tillvaron saknar – en fullkomlig tillvaro. Så varför sörjer han då i 70 år? Ja, varför sörjer vi kristna precis lika mycket som de människor som tror att allt tar slut vid den biologiska döden

Vän av ordning med en nyttofilosofisk läggning frågar sig då: vad ska vi då ha kristen tro till? Om tron inte ens verkar ge ett tillfredsställande svar på den fråga som borde utgöra grunden till alla religioner? 

 

Just nu läser jag boken Vårt enda liv av filosofen Martin Hägglund och han verkar ställa sig samma fråga. Med sina ateistiska glasögon läser han kristna klassiker som Augustinus Bekännelser, Martin Luthers skrifter och C S Lewis sorgebok ”Anteckningar under dagar av sorg” som han skrev efter sin hustrus död.  Martin Hägglund konstaterar att de alla inte kan förneka sin egen sorg efter människor de förlorat och han hamnar i slutsatsen att troende i själva verket bär på vad han kallar sekulär tro, en tro utan plats för Gud och himmelrike, en tro som förutsätter att döden verkligen är slutgiltig. Alltså en tro som i själva verket avslöjar dem alla – i djupet av sitt hjärta tror de inte på det där eviga livet för då skulle de inte sörja.  

 

Så hur är det då? Är alla vi sörjande kristna nåt slags fake-troende som egentligen inte tror på det vi bekänner? Nej, så är det inte – sorgen är tillåten också för oss kristna! Och jag ska försöka förklara varför. När det gäller Martin Hägglunds resonemang så associerar jag till en diskussion vi hade i församlingens mansgrupp som till drygt hälften utgörs av ingenjörer, vilket vi ibland skämtar om. I onsdags fick jag frågan från en av ingenjörerna – tycker vi att de försöker tränga in verkligheten i något slags naturvetenskapligt slutet utrymme där allt ska vara tillgängligt för rationellt logiskt tänkande. Ja, frågan ställdes inte precis så men det var ungefär så jag uppfattade frågan. Och på den frågan är mitt svar att ungefär så är det, men det är inget problem i mansgruppen för där talar vi mest om livsnära känslor och där visar det sig att inte heller ingenjörerna är särskilt ingenjörsmässiga utan precis så irrationellt oförutsägbara som vi människor alla är.   

 

Jag tycker alltså att Martin Hägglund resonerar lite ingenjörsmässigt trots att han är filosof. Tidigt i livet bestämmer han sig i samband med sin morfars begravning för att det inte finns något evigt liv. Det redovisade han i sitt sommarprogram i somras. Och jag anar att redan där, i barndomen, skapas rummet där hela hans fortsatta tänkande äger rum, t o m som filosofiprofessor finns de där osynliga väggarna kvar. Allt han möter tvingas omedvetet in mellan de väggarna. På samma sätt har du och jag kanske tidigt i livet gjort upplevelser som begränsar eller utvidgar ditt tankemässiga universum. Problemet är att vi inte är medvetna om det mer än i bästa fall på ett teoretiskt plan.  

 

Det är ungefär som att bygga ett hus men själva grunden lades i en tid då du ännu inte var medveten om några alternativa tomter. Sen bygger du hela livet på det där huset och det kan bli ett oerhört imponerande livsbygge. Men utsikten, det du ser när du tittar ut genom fönstren, det bestämdes redan när du var barn och det låg utanför ditt inflytande. 

Möjligen är det nu dags att återvända till dagens evangelium där Jesus för att positionera sig i diskussionen om evigt liv hänvisar en av det judiska folkets allra största auktoriteter, nämligen Mose. Han pekar på att Mose talat om Abrahams, Jakobs och Isaks GudOch eftersom de sedan länge var döda när Mose levde så betyder det att de måste varit levande i en annan tillvaro när Mose yttrade de där orden. Och Jesu slutsats blir: Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. 

 

Sammanhanget som den här berättelsen står i är att några sadducéer kom och försökte sätta Jesus på prov. Och sadducéerna var den grupp som inte trodde på uppståndelsen i motsats till fariséerna. Så här tar Jesus ställning för fariséernas uppfattning och mot sadducéerna – han menar alltså att det finns ett evigt liv. Inom judendomen segrade fariséernas uppfattning så småningom men i praktiken kan man nog säga att det slutade med något slags kompromiss för inom dagens judendom är man påtagligt ointresserad av att tala om ett liv efter detta, allt fokus ligger på jordelivet. 

 

Men för oss som har Jesus som ledstjärna så är det svårt att blunda för att han i många sammanhang talar om ett kommande liv. Men det han säger i de sammanhangen är ofta att det finns ett samband mellan det kommande livet och hur vi lever här på jorden. Och det är det som Martin Hägglund inte verkar ta in i sitt resonemang för det bygger på att en konsekvent evighetstro borde innebära att jordelivet blir ointressant. Men i själva verket är det ju precis tvärtom – hur jag lever här och nu är inte bara uttryck för en kort blinkning i universums slumpmässiga historia utan det hänger samman med något så oerhört mycket större. I den kristna tron blir mitt liv något av evig betydelse och då har jag inte rätt att kasta bort en enda av de dagar som Gud ger mig här på jorden – alla är de en del av evigheten. Men det oerhörda ansvar som du uppstår balanseras tack och lov av det som är Jesus allra största gåva till mänskligheten, nämligen nåd! Du får misslyckas, du får svika, det finns förlåtelse – en förlåtelse som också räcker ända in i evigheten.

Till sist vill jag återvända till Claes Elfsberg och alla andra som bär på stor och tung sorg. Och precis som han påpekar i det där TV-programmet så vet vi egentligen bara en sak och det är att vi alla ska dö, men vi kan vara nästan lika säkra på att vi innan vi dör kommer att drabbas av en svår sorg någon gång i framtiden. Sorgen och gråten tillhör människans grundvillkor och ingen av oss rår på den övermäktige fiende vi kallar död. Men vanmakt kan övergå i tillit. En tillit som grundar sig på att döden behövs för att ge plats för ett ännu större liv. Bilden av detta har vi på vartenda lövträd utanför kyrkan – det som gör att höstlöven faller är nämligen de nya knopparna! Det är de som tvingar de gamla löven att falla, liksom knuffar dem över kanten. Så låt oss i full tillförsikt om att t o m döden ryms inom Guds famn skaka av oss fiendebilden av döden och med den helige Franciskus lära oss tala om döden som Syster Död. Vi sjunger psalm 23:6-7