12:e eft tref 2002

Friheten i Kristus
Högmässa i Stensjökyrkan
12:e eft. tref. 2002
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Predikotext
Evangelium Mark 2:23-3:5

Predikan
Fariséerna teg, hörde vi. De visste inte hur de skulle svara Jesus när han hade ställt den där frågan: "Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?" Efteråt retade just detta dem mer än något annat, detta att de hade blivit svarslösa, att de inte hade funnit orden, funnit argumenten - det var ju just det som normalt var deras styrka. De var ju kända för att ha alla svar, de var kända för att aldrig bli svarslösa utan vinna varje argumentation.

Nu i dagarna avgörs SM i friidrott och det nya svenska stjärnskottet, 7-kamparen Carolina Klüft ställde upp i höjdhopp mot världsstjärnan Kajsa Bergqvist. Jag tror att fariséerna kände sig ungefär som Kajsa Bergqvist skulle ha känt sig om hon hade förlorat mot en 19-åring som parallellt höll på med sex andra grenar. Att bli slagen i sin paradgren av någon som inte ens hade gått de fina fariseiska utbildningarna - att tvingas uppleva nederlag i just det sammanhang där man trodde sig vara som starkast, där man trodde sig vara utan blottor. Så var det för fariséerna och kanske var det just detta som gjorde dem så hatiska mot Jesus - han förnedrade dem inför folket som alltid hade respekterat dem för att de hade svar på allt. Som att stå på ett enda ben och få det benet avhugget. Jesus berövade fariséerna deras enda trygghet och de hade inte styrka nog att tillåta sig falla för att söka sin trygghet någon annanstans! Därför detta hat mot Jesus, därför måste han elimineras!

Det retade dem så att de inte hade hittat ett svar i rätt ögonblick, för det fanns ju svar! Sabbatsbudet var och är ju det viktigaste av alla judiska bud. Det är ju just detta bud som hållit ihop judendomen under tusentals år, det är i sabbatsfirandet deras identitet som ett folk inför sin Gud har tydligjorts. Därför är varje kompromiss så farlig, varje ifrågasättande av någon av sabbatsbudets alla detaljregleringar är ju att ställa sig ute på det sluttande planet. Om Lagen inte behöver hållas i den här punkten så är det ju fritt fram - när väl försvarslinjen är bruten hur ska man då kunna försvara sabbaten mot alla som vill ifrågasätta och riva ner det fäderna i vördnad inför Gud har byggt upp??? Och det är ju en konstruerad konflikt han skapar, Jesus, när han ställer sabbatsbudet mot budet om barmhärtighet. Alternativet behövde ju inte vara att mannen med den förtvinade handen skulle behöva leva hela sitt liv med sitt handikapp. Alternativet var ju att han skulle behöva leva en enda dag till med sin förtvinade hand! Hade Jesus uppskjutit botandet en enda dag, så hade det inte varit någon konflikt och det fäderneärvda systemet hade kunnat förbli intakt! Då hade man inte behövt ge sig ut på detta sluttande plan där man inte kan lita på något, där allt kan ifrågasättas!

Ja, ungefär så hade fariséerna kunnat svara om de inte hade blivit så tunghäftade där i synagogan. Och ungefär så hade jag kunnat svara om jag hade fått lite betänketid när jag hade ställts inför en liknande situation med ett bud som var lika viktigt för mig som sabbatsbudet var för fariséerna. Jag tror nämligen att den här texten är riktad till mig och alla andra med fariseiska tendenser. Också jag kan söka mig till de där absoluta sanningarna, till sanningar som inte får ifrågasättas för då rasar hela mitt tankesystem. Men jag tror att vad jag och fariséerna gör för misstag är att vi blandar ihop sanning med tolkning. Vi tror att vi försvarar en gudomlig sanning när vi i själva verket försvarar vår egen eller vår traditions tolkning av samma sanning! För Jesus ifrågasatte aldrig själva sabbatsbudet, men däremot ifrågasatte han gång på gång de fariseiska tolkningarna av sabbatsbudet. En av de stora nyheterna med Jesus som uttolkare av de judiska skrifterna är ju att han ställer alla andra bud under budet om kärlek. Han upphäver inte ett enda bud men han låter alla andra bud övertrumfas av budet om kärlek och barmhärtighet. Om något annat bud, hur centralt det än är, kommer i konflikt med kärleksbudet, så är det kärleksbudet som regerar!

Det offer vi tvingas göra när Jesus inför denna övertrumfande kärleksprincip, det är att vi måste lära oss leva på sluttande plan. Vi måste besegra vår rädsla för sluttande plan, för det är just vår rädsla som är problemet. Alla de absoluter, alla de självklara grundläggande kristna principer som kan tänkas komma i konflikt med kärleksbudet, rycks upp ur sina cementerade fundament och blir på nåt sätt töjbara, förhandlingsbara. Och på ett sätt blir livet lite svårare att leva då - det är trots allt bekvämt att kunna luta sig mot något som är absolut stenfast stillastående, något som aldrig ger vika. Framför allt är det svårt att göra sig av med sådana fundament i tider och kulturer när vilsenheten och förvirringen är så utbredd. Just vår tid är ju en sådan tid när längtan efter fasthet och entydighet göder den lille trygghetslängtande taliban som vi alla har inom oss. Jag kan själv känna en viss ömhet och sympati med denne min inre taliban, för jag vet hur utsatt han är. Jag vet att när han pumpar upp sig och gör sig stor så är det bara för att dölja hur liten han är, hur förvirrad och ängslig han är. Han har i sin utsatt het gjort sig så beroende av dessa cementerade ledmarkeringar, de är hans enda trygghet och det är därför han ibland kan låta så hätsk när han försvarar dem.

För denne min inre taliban är det viktigt att alltid göra rätt, moral är hans paradgren, inte nåd. Därför har han svårt att samsas med Jesus i mitt inre. För även om Jesus är mycket moral så är han ännu mycket mer nåd, och på nåt sätt punkterar nåden moralen. Åtminstone upplever min inre taliban det så och därför ska han få lyssna till det svar som Jesus kanske hade gett fariséerna om de inte hade blivit så svarslösa den gången utan sagt ungefär det där om att han hade kunnat vänta till dagen efter sabbaten innan han botade mannen med den förtvinade handen.

Kanske hade Jesus sagt ungefär så här om dialogen hade fortsatt och nu är det fariséen Stefan han riktar sig till eftersom det var han som formulerade det senaste fariseiska inlägget:
Visst Stefan, visst hade jag kunnat vänta med att bota den här mannen till dagen efter sabbaten. Då hade ingen konflikt uppstått mellan oss och jag vet ju att också du vill se honom botad, bara inte på sabbaten. Men hela min poäng var att åstadkomma den här konflikten mellan oss, nej inte hela poängen förresten - viktigast för mig var faktiskt mannen jag hade framför mig och hans lidande. Men konflikten som jag visste skulle uppstå var också en viktig del av det jag ville säga. Jag ville ju tvinga dig, Stefan, att se att man ibland måste välja mellan kärlek och goda principer. Jag ville försöka få dig att se att kärleken ibland tvingar dig att handla mot dina principer. Inte för att dina principer är dåliga men för att det alltid finns något som är viktigare, nämligen kärleken. Jag vet att du är rädd för att allt ska rasa om du börjar ifrågasätta dina principer, jag ser din ängslan också när du döljer den bakom en massa ord och argument. Du tror att dina regler och principer är den livboj som håller dig uppe, det är därför ditt grepp är så krampaktigt. Du är så rädd för att sjunka, därför vägrar du släppa taget. Men du vet hur det var när du skulle lära dig simma, när du stod där på det hårda kakelgolvet i simhallen och tittade ner i det djupa vattnet. Du kände hela din tyngd mot det fasta hårda kakelgolvet och du hade svårt att tro att något som är så mjukt som vatten kan bära dig. Och nu har du på samma sätt svårt att våga tro att något som är så mjukt som kärlek kan hålla hela din existens uppe. Den där gången i simhallen var det väl något slags tillit som fick dig att våga. Kan du inte känna samma tillit till mig och till den kärlek som jag vill ska bära dig hela vägen hem till mig.

AMEN