Hel.tref 2007

Hel. Tref. 2007 NÄSTA>
Söndagsgudstjänst i Fågelbergskyrkan
Stefan Risenfors

GT-text 2 Mos 3:1-15                         
En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: "Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp." Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!" Han svarade: "Ja, här är jag." Herren sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark." Och han fortsatte: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud.

Herren sade: "Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare - ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." Mose invände: "Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?" Gud svarade: "Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg." Då sade Mose till Gud: "Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?" Gud sade: "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter 'Jag är' har sänt dig till dem." Och Gud fortsatte: "Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte."

Epistel Rom 11:33-36
Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.

Evangelium Matt 28:16-20
De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

Predikan
Dagen predikan ska utgår från den GT-liga texten vi hörde från 2 Mos 3:e kapitel. Alltså den berömda texten om när Mose möte Gud i en brinnande buske när han var ute och vaktade får på Sinaiberget. När Mose gick fram emot busken hörde han plötsligt Guds röst som sa: "TA AV DIG DINA SKOR, DU STÅR PÅ HELIG MARK!"

Men varför skulle då Mose dra av sig skorna? Ja, varför tar muslimerna av sig skorna när dom går in i en moské? Och varför måste man ta av sig skorna när man besöker ett indiskt hindutempel? Måste man verkligen möta sin Gud barfota?

Ja, på ett sätt tror jag faktisk att vi behöver vara "barfota" för att kunna upptäcka Gud mitt i den brusande vardagen! Vi behöver leva "barfota" för att ständigt påminnas om att livet har andra djup än bil, båt och pensionsförsäkring!

För när Mose snörde av sig sandalerna inför den brinnande busken, så kom han ju faktiskt närmare den mark som Gud hade sagt var helig! Han kände plötsligt det torra gräset och dom vassa stenarna under fotsulorna - han blev hudnära med heligheten!

Jag tror att detta med att vara barfota kan vara en symbol för ett annat sorts liv, ett liv som faktiskt för oss närmare det heliga i tillvaron. Att gå barfota är ju att vara sårbar. Det här kommer somliga av oss att påminnas om nu i sommar - det känns verkligen att gå barfota över vassa stenar ner till stranden när man ska bada. Man kan inte rusa fram när man är barfota, man får ta god tid på sig, men i gengäld upptäcker man desto mer på vägen! Och den som är barfota, den som är sårbar, upptäcker också att allt liv är sårbart, och då blir man kanske mer varsam med Guds skapelse! Eller som Povel Ramel sjöng en gång i världen: "Tog soldaterna av sig skorna, så blev det inga mord!" .

Mer varsam med Guds skapelse… Så här i försommartid är vi svenskar ännu mer naturromantiker än vanligt. De ljusa försommarnätterna, den där skimrande spröda försommargrönskan med så många nyanser av grönt och detta land som fortfarande rymmer så mycket oexploaterad skönhet! Ja, det är lätt att vara naturromantiker i juni, framför allt en så underbar försommardag som den här! Och jag tror att denna förundran inför det sköna i Guds skapelse är en del av barfotatänkandet. Efter det senaste årets många larmrapporter angående klimat och mycket annat vet vi att vi är sårbara. Som Al Gore visar i sin film om klimathotet så är vi en del av en liten tunn hinna av liv mellan planetens livlösa inre och en oändlig kall och livsfientlig rymd ovanför oss. Här i denna tunna hinna av biologiskt liv, bara några kilometer tjock, här utspelas hela det mänskliga dramat och just här upplever vi livet som det självklara normaltillståndet. Men i själva verket är ju detta vi kallar biologiskt liv ett extremt undantagstillstånd i universum. Vi människor är det osannolika undantaget, vi som de enda kända reflekterande varelserna i universum – vi är unika, enastående och vårt kilometertjocka livsrum är verkligen ett slags universums skyddade verkstad. Här och ingen annanstans råder de unika men sårbara förutsättningarna för det där som vi just nu upplever, det där som vi kallar liv men som ingen av oss egentligen kan förstå!

Jag sade förut att man inte kan ha bråttom när man går barfota men att man då i gengäld upptäcker desto mer på vägen. Man blir mer som ett litet barn som har ögon för varje liten myra och varje konstig sten som finns längs vägkanten. Små barn vet ju inte vad en transportsträcka är – för dem är varje meter lika mycket värd, för dem har varje meter lika mycket spännande upptäcker att bjuda på. För oss vuxna är det ju inte så – vi är ju alltid på väg någonstans, både geografiskt och tidsmässigt. Och därför sätter vi parentestecken kring större delen av våra liv. Vi förvandlar tiden till oviktiga transportsträckor som inte har något värde i sig utan som bara får sitt värde genom målet som väntar därframme. På det viset skjuter vi ständigt upp livet till morgondagen – tills det att man äntligen slutat skolan och kan börja jobba, till efter jobbet när man är ledig, till när det där TV-programmet börjar, till barnen kommer på besök, till veckoslutet, till avlöningsdagen, till när barnen flyttat hemifrån och man äntligen får lite egen tid – då börjar det verkliga livet! Och när man är där, ja då skjuter man kanske upp livet till dess man hunnit skaffa den där bilen, båten eller huset som just då känns som en nödvändig förutsättning för ett fullvärdigt liv. Och så får vi nya transportsträckor då livet bara handlar om att samla ihop tillräckligt med pengar till den där nödvändiga investeringen. Och så börjar man vänta på pensionen då man äntligen ska få tid att börja leva. Och för dom som haft tur och har både tiden och pengarna och redan kunnat köpa alla förutsättningarna – för dom återstår bara att sitta där i sitt väldesignade lyxkök och fundera på varför det känns så tomt när alla konsumentdrömmarna är uppfyllda!

Men då har vi lämnat det sårbara barfotalivet långt bakom oss. Då har vi dragit på oss skor med tjocka sulor som gör att vi kan springa fram genom alla dessa transportsträckor på jakt efter en hägring som upplöses så snart vi är framme vid den. Och vi vet ju att det är på det viset. När vi står där i våra tjocka skor som gör oss mindre sårbara men som samtidigt distanserar oss från allt det heliga i livet så vet vi ju redan detta. Vi vet att vi springer efter en hägring. Vi vet att den där prylen eller upplevelsen egentligen inte gör oss lyckligare. Vi har ju hört alla de där sanningarna om att livet är det som händer medan vi har fullt upp med att planera för framtiden. Vi har hört den där aforismen om att "alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet". Vi har hört sanningarna på både svenska och latin – fånga dagen och carpe diem. Men ändå låter vi lura oss, ändå fortsätter vi att rusa rakt fram över heliga marker utan att ens märka dem! För så länge vi går i "vadderade skor", så länge vi lever i en vadderad, materiellt ombonad tillvaro med marginaler åt alla håll; så länge vi lever med förbehåll. Så länge vi fortsätter att uppskjuta. Så länge vi lever utan tillit och vägrar att satsa helhjärtat i våra liv, så länge vi inte vågar leva hudnära mot verkligheten och så länge vi inte vågar erkänna också vår sårbarhet och litenhet, SÅ LÄNGE KOMMER VI OCKSÅ ATT RUSA RAKT ÖVER HELIGA MARKER UTAN ATT ENS MÄRKA DOM!