S.före pingst 2015

Hjälparen kommer

Mässa i Fågelbergskyrkan
Söndagen före Pingst 2015
Stefan Risenfors
Episteltext Rom 8:16-18
Evangelietext Joh 15:26-16:4
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Sanningens ande – Jesus lovar sina lärjungar att han ska sända dem sanningens ande. Vi befinner oss i årets mest glödheta period både när det gäller växtlighet och när det gäller kyrkoårets berättelser. Runt omkring oss pågår just nu en grön explosion sedan ett par veckor tillbaka – ingen förvandling i våra liv kommer i närheten av den förvandling av hela landskap som våren utgör. Våren är en maktdemonstration utan dess like av skapelsens Gud. När Vladimir Putin för en vecka sedan visade upp sina nya stridsvagnar på Röda torget i Moskva så är den maktdemonstrationen närmast patetisk i jämförelse med det som händer i naturen varje vår! Så mycket energi, så mycket växtkraft som släpps lös under så kort tid!

 Men också i kyrkoåret kokar det just nu för vi befinner oss mitt i de där feberheta tio dagarna mellan Kristi himmelsfärd och Pingst. Då när lärjungarna var församlade i Jerusalem och väntade på den där Sanningens Ande Som Jesus hade utlovat. Det var en tid av kondenserad förväntan men lärjungarna kunde ju inte riktigt veta vad de väntade på. Något skulle hända här i Jerusalem, men vad? De kunde bara vänta och i Apostlagärningarna berät­tas det om att de var församlade i en sal på övre våningen i ett hus i Jerusalem och de höll samman i ständig bön, berättar Lukas.

Försök att föreställa er situationen: 11 män som var förenade av en enda sak – de hade under några år följt Jesus, levt med honom dag och natt. Han var centrum i deras gemenskap och utan honom hade de flesta av dem förmodligen aldrig träffats. Nu var Jesus plötsligt borta, de hade med egna ögon sett hur han hade försvunnit upp i en sky i himlen. Kvar stod de där på himmelsfärdsberget, ensamma! Övergivna. Totalt förvirrade, men när de samlade ihop sig så kom de ihåg att Jesus hade sagt åt dem att bege sig till Jerusalem för att vänta där – vänta på Anden! Men vad då Anden? Vad var Anden? De hade ingen aning men efter det som hänt så kunde de bara vara fulla av förväntan! De senaste 40 dagarna hade lärt dem att för Jesus var ingenting omöjligt – på något sätt hade han höjt taket i deras världsbilder något så oerhört. Först uppståndelsen: alla visste ju att han var avrättad, det var ju en offentlig avrättning så ingen kunde tvivla på att han verkligen var död! Men så var han plötsligt levande igen och de hade ju sett honom med egna ögon! Tomas, som tvivlat, hade ju t o m fått känna såren i hans händer för att bli överbevisad!

Och sedan det som hände i torsdags – himmelsfärden. De hade ju läst i sina heliga skrifter om att profeten Elia försvann upp i skyn på ett liknande sätt, men Elia levde ju 800 år tidigare och kunde man verkligen lita på de där gamla skrifterna. Ja, nu hade det upprepats inför deras egna ögon. Om detta kunde hända så kunde vad som helst hända om Jesus var inblandad. Och om han nu hade utlovat något slags Hjälpare, som han hade kallat den där Anden som skulle komma, ja, då var deras förväntningar enorma.

Vad ska vi kalla de här tio dagarna i kyrkoåret, dagarna mellan himmels­färd och Pingst? De borde ju ha ett namn – kanske Glappet eller Mellan­rummet – det handlar ju om glappet i Jesu närvaro. Mellanrummet mellan hans fysiska närvaro och hans nya gåtfulla närvaro här på jorden i form av den helige Ande. Mellanrummet präglas av en blandad känsla av både frånvaro och förväntan och därmed skulle de här dagarna kanske kunna vara en symbol för det liv som många av oss lever. Det kan vara så att vi inte upplever Jesu närvaro i våra liv. Det kan vara så att vi aldrig på något påtagligt sätt upplevt Jesu närvaro i våra liv, och det där fromma pratet är för oss just bara prat. Vi kanske t o m har bestämt oss för att allt det där bara är inbillning – hela religionsbranschen är kanske i våra ögon en enda stor livslögn – en verklighetsflykt för de som inte orkar med tanken på att de en gång ska dö! Om vi känner det på det viset så lever vi i en känsla av frånvaro. Vi erkänner det givetvis inte för en frånvaro av något som inte existerar är ju ingen riktig frånvaro. Men någonstans inom oss finns ett tomrum som ekar så … tomt. Vi kan ha försökt fylla det där existentiella tomrummet inom oss med allt möjligt, men inget hjälper mer än för stunden. Vi kan bara hålla den där ekande tomheten ifrån oss genom ständiga distraktioner, genom att ständigt hålla våra tankar sysselsatta på annat. Men då och då nås vi ändå av den där isande känslan av att Något eller Någon saknas i vår tillvaro.

Vägen ut ur det där tillståndet kan börja med att erkänna att det faktiskt är en frånvaro – det är något som saknas. Nästa steg kan vara att öppna ögonen så här i maj månad. Se det pågående Undret på varje liten trädgren! Då kan det födas en Förundran inom oss och Förundran är förstadiet till en Förväntan. En Förväntan om att om detta är möjligt så är vad som helst möjligt! Och då kan vi börja närma oss den sinnesstämning som lärjungar­na befann sig i, i den där salen på övre våningen.  Först Förundran och sedan Förväntan.

När vi i vanliga fall hyser en förväntan så väntar vi oftast på något speciellt, vi har en klar bild av vad vi väntar på. Men i det här fallet så är det helt annorlunda – om vi har låst vår förväntan till något alldeles särskilt så kommer vi förmodligen att missa svaret på vår förväntan. För när Gud gör entré i en människas liv så kommer Han nästan alltid och knackar på en bakdörr. Och vi märker det inte för vi hade vår uppmärksamhet riktad på stora entrédörren. Vi gör oss bilder av hur det skulle vara att möta Gud men de bilderna stämmer nästan aldrig. En som har beskrivit det här, hur våra bilder kommer på skam, är Ylva Eggehorn i psalmen 717 där den första versen lyder så här:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner. 

Bortom bilderna alltså. Jesus kommer bortom bilderna. Och därför missar vi honom så ofta – för våra förväntningar stämmer inte. Så var det också för lärjungarna – när väl Anden visade sig tio dagar efter himmelsfärden så var det i form av eldslågor ovanför deras huvuden och genom en mirakulös förmåga att plötsligt kunna tala främmande språk. Men Pingstdagens mirakel var något tillfälligt – det där som i Pingstkyrkan kallas Andedop, som somliga får uppleva, och som kan vara något mycket omstörtande. Men mycket vanligare, tror jag, är att Anden kommer oss till mötes i något mycket vardagligt. Ungefär som det var just för profeten Elia som vi tidigare talade om. Så här var det när han mötte Gud på berget Horeb:

                       Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. (1 Kung 19:11-12)

Och där var Herren – i en stilla susning, i något nästan omärkligt – en aning, en vag känsla. Jag tror att vi i vår förväntan behöver vara både väldigt öppna och väldigt lyhörda. Framförallt behöver vi vara väldigt sanna mot oss själva. Det var ju så Jesus kallade honom – Sanningens ande. Gud finns aldrig i lögnen, Gud finns aldrig i den tillkämpade låtsasöverty­gelsen. Nej, Gud finns alltid i sanningen om oss själva. Så för att förundran och förväntan verkligen ska kunna landa i att vi får uppleva ett möte med Gud så måste vi vara sanna mot oss själva. Tillåta oss att känna det vi faktiskt känner! Inte förtränga frågor och tvivel, inte förtränga oväntade eller otillåtna känslor utan släppa fram dem – framförallt släppa fram dem i bön inför Gud.

Att helt enkelt nollställa sig själv och försöka vara helt öppen för vad livet vill säga mig. Så förenas Förundran, Förväntan och Sanning i en livshåll­ning som kan leda oss fram till lika starka möten med Sanningens Ande som det möte som lärjungarna fick uppleva på andra sidan Mellanrummet. Amen