Jesu dop

Mässa i Fågelbergskyrkan
10 jan.2021

EPISTEL – Apg 18:24-25, 19:6

Till Efesos hade det kommit en jude vid namn Apollos. Han stammade från Alexandria och var en bildad man, väl insatt i skrifterna. Han hade fått kunskap om Herrens väg, och han predikade med glöd och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes-dopet. Denne man uppträdde nu i synagogan och talade frimodigt. När Priscilla och Aquila hade hört honom tog de sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg. När han sedan ville fara över till Achaia uppmuntrade bröderna honom och skrev till lärjungarna där att de skulle ta väl emot honom. I Achaia blev han genom Guds nåd till stor hjälp för de troende, ty han vederlade judarna energiskt, och med stöd av skrifterna bevisade han inför allt folket att Jesus är Messias. Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” — ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

 

EVANGELIUM – Matt 3:13-17

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Beredelsetal

”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.”

Så svarar några i församlingen i Efesos när Paulus frågar dem om de fått ta emot helig Ande när de kom till tro. ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.”

Någon formulerade att ett problem med Svenska kyrkan är att det är höga murar om man vill ta sig in i kyrkan och församlingsgemenskapen. Krånglig liturgi och en massa uppförandekoder om hur man ska bete sig. Men när man väl är inne så är det slut på utmaningarna. Man förutsätts inte gå vidare utan alla förväntas vara på samma kyrkliga dagisnivå som när man kom in.

Det är en tillspetsad formulering men ligger det ändå inte något i den? När Paulus kom till Efesos förutsatte han att de kristna hade utvecklats i sin tro genom undervisning och genom att ta emot den helige Ande. Vi kan jämföra med att börja skolan. Efter några år i skolan förutsätts man ju veta mer än man visste på första skoldagen. Men ibland kan man få intrycket att kyrkans enda budskap är att du är bra som du är. En extremt kravlös gemenskap och det kanske är bra men om det inte ens finns några utmaningar? Om man inte utmanas att växa och lära sig mer! Då har något gått fel. Det borde ju vara så att trösklarna in i kyrkan är extremt låga, man ska nästan kunna ramla in i kyrkan av gravitationen om man kommer i närheten. Där ska vi inte ha några murar. Men när man väl är inne så skulle det vara början på en upptäcktsfärd som leder till upptäckten av allt fler av kyrkans många rikedomar. Man ska kunna växa i kyrkan. Man ska utmanas till att växa i kyrkan, växa i tro och växa i det vi kallar helgelse, alltså i förmåga att leva mer och mer i enlighet med Guds vilja. Så låt oss då i vår syndabekännelse bära fram att vi kanske inte alltid velat gå vidare, att vi nöjt oss med mindre än det Gud velat ge oss. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.”

Det är som att Johannes säger: Som om jag skulle kunna ge dig något du behöver! Men Jesus övertalar honom och Johannes ställer upp på att ge Jesus det dop som han efterfrågar.

 

Den där händelsen ställer oss inför frågan om vem det är som ger och vem det är som tar emot när det gäller människa och Gud. Utgångspunkten är rimligen att Gud är den givande och vi är de mottagande. Gud har ju skapat oss, Gud har gett oss livet och en fantastisk skapelse att njuta av. Ja, allt vi har är gåvor från Gud. Men när Gud blir människa i det lilla Jesusbarnet i krubban så är det uttryck för att Gud gör sig beroende av människor. Som varje nyfött människobarn är Jesus totalt utlämnad åt sina jordiska föräldrar. Det är Maria som ger honom modersmjölk och värme. Det är hon och Josef som i likhet med alla föräldrar söker sitt barns blick och bekräftar barnet genom leenden och beröring. Jesus blir till som social varelse i detta samspel med sina föräldrar på samma sätt som för alla oss andra som varit nyfödda människobarn. Men Jesus fortsätter också i vuxen ålder att ta människors tjänster i anspråk. Han låter Johannes Döparen bereda vägen för hans eget offentliga framträdande, han tar t o m emot dopet av Johannes trots att han protesterar. Man kan fundera på varför eftersom Johannesdopet var ett dop som markerade en människas vilja till bättring, till att lämna sitt gamla syndiga liv bakom sig och Jesus var ju utan synd. Jag uppfattar det som att Jesus låter döpa sig av en annan anledning. Han tar emot dopet som en bekräftelse på att han både representerar något helt nytt och samtidigt står i en obruten kontinuitet med de gammaltestamentliga profeterna av vilka Johannes kan sägas vara den siste även om han dyker upp först i Nya testamentet. Genom att ta emot dopet av profeten Johannes så ger Jesus legitimitet inte bara åt Johannes utan också åt den långa rad av profeter före honom som uppmanat folket till att göra bättring.

 

Jesus introducerar ett nytt förbund mellan Gud och människor, ett förbund, en gemenskap som inte bygger på lag utan på evangelium, nåd, förlåtelse, tro och tillit till att Jesus öppnat en ny väg hem till Gud. Men detta betyder alltså inte att Gamla testamentet plötsligt är obsolet, föråldrat, utgånget. Nej, sista förbrukningsdag för Gamla testamentet är inte passerat genom Jesu ankomst till jorden för Jesus ställer sig själv i raden av de profeter som förebådat hans ankomst. Det är samme Gud som talar och som fortsätter att tala inte bara genom den senast anlände profeten utan det handlar om en kör av röster som måste få klinga tillsammans in i varje ny tid.

Den här söndagen med berättelsen om Jesu dop kan vi därmed se som den förenande länken mellan Gamla testamentet och Nya testamentet och för att förklara hur den här förenande länken ser ut skulle jag vilja jämföra med hur vi gör när vi skarvar rör. Ett rör är till för att låta något strömma igenom det – ett dammsugarrör är till för att luft med dammpartiklar ska strömma igenom det och ett stuprännerör är till för att vatten ska strömma igenom. När man skarvar sådana rör måste man tänka på vilken riktning strömmen har. Det viktiga är att det nya röret träs över det gamla så att man sticker in det gamla röret en bit in i det nya röret. Ja, det här är helt självklart och vi fattar alla att om man hade gjort tvärtom så att förlängningen av t ex dammsugarröret haft en mindre diameter så skulle det uppstått en skarv där en massa skräp hade fastnat. Och på samma sätt med stupröret – om röret längst ner hade stuckits in i röret ovanför så skulle en del vatten från taket trängt ut i skarven mellan rören.

 

Hur långsökt den här bilden än låter så är den ändå för mig en bild för mötet mellan Jesus och Johannes. Jag ska visa fyra bilder för att förklara vad jag menar
Tänk er en tidslinje från vänster till höger där budskapet om frälsning förs vidare från profet till profet och där Johannes är den siste i raden

Så kommer Jesus

och han lägger sig medvetet under Johannes i dopet genom att bli den mottagande i dopet. Inga hinder uppstår utan budskapet förs obehindrat vidare.

Hade Jesus istället gjort tvärtom så hade Johannes lärjungar stött på något för dem helt nytt och det kunde medfört att de krockat med Jesu budskap.

Men nu la sig alltså Jesus under Johannes, han ödmjukade sig och bekräftade därigenom att hans budskap i grunden bara var en fortsättning av det profeterna och Johannes sagt tidigare. Det var samme Gud som talade…

Det vi därmed har konstaterat är att Jesus poängterar att han står på en grund som redan är lagd av generationer av tidigare budbärare från Gud. Det här bekräftas sedan från Johannes i det vittnesbörd som enligt Johannesevangeliet är hans allra sista budskap.  Han säger så här om Jesus från sitt fängelse innan han avrättas::

                      Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom. Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt.  Han skall bli större och jag bli mindre.« (Joh 3:28-30)

Den här kontinuiteten bekräftas också av Jesus som beskriver Johannes så här: Jag säger er: ingen av kvinna född är större än Johannes (Luk 7:28)

En slutsats av det här är att vi kristna inte på något sätt kan kassera Gamla testamentet – även om det ibland kan tyckas tala rakt emot Jesus så finns det ändå ett samband och en kontinuitet – det är samme Gud som talar även om tilltalet är allra tydligast genom Jesus.

Men det här överlämnandet mellan Johannes Döparen och Jesus kan också säga något mer allmänt rakt in i våra liv. I en del samtalsanalys som söker skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att tala så sägs det ibland att män i t ex en sammanträdessituation ofta är särskilt duktiga på att bekräfta varandra. Man förstärker och bejakar varandra när man t ex börjar ett inlägg med att säga: Precis som Per sa tidigare så känner också jag att… det kanske slutar med att man säger nåt som går emot Per på någon punkt men man anknyter ändå till varandra på ett förstärkande sätt. Det där sättet att tala skulle kunna tolkas som manipulativt men det behöver det inte vara. Det kan också vara något som vi alla behöver tänka på: att visa att vi hört vad den andre har sagt och att vi genom att bekräfta detta visar en vilja till samförstånd, visa att vi står på samma sida även om vi ha lite olika åsikter.

Om vi i lite högre utsträckning på det här sättet skulle försöka anknyta till andra och också till tidigare generationer så tror jag att vi kan ha möjlighet att komma bort ifrån den där samhällsutvecklingen där vi ofta går från ett dike till det motsatta diket. Det är ju det här vi kallar dialektik, att en tes ofta följs av en antites där något motsatt betonas. Idealet är ju att man därefter hamnar i en syntes som förenar de båda motsatta ståndpunkterna på något sätt förenas, men ofta följs antitesen istället av en motsatt antites och så fortsätter man att röra sig mellan dikena istället för at komma upp på den mer framkomliga vägen däremellan

 

Vi ser det här också i kyrkan: en tradition som betonat allvar och moral och som uppfattats som sträng följs inte sällan av en motsatt tradition där allvaret är som bortblåst och moralen liberal intill utplåningens gräns. Och på den följer kanske senare en motreaktion som blir strängt moralistisk o s v – från ett dike till det motsatta! Så låt oss då lära av Jesu möte med Johannes också i detta avseende. Låt oss lära oss att se det värdefulla både i det gamla och i det nya så att det blir slut på alla polariserande dikeskörningar. AMEN