Annandag påsk 2002

Möte med den uppståndne

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Annandag påsk 2002 
Stefan Risenfors
Texter
Hes 37:1-10
Epistel Apg 10:34-43
Evangelium: Luk 24:13-35

<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Tänk om det inte bara var den gången! Tänk om det är så varje gång två människor samtalar, på allvar, om Jesus! Tänk om det är så varje gång att Jesus lägger sig i samtalet! Som en okänd tredje part som kanske först långt senare blir igenkänd, inte som en gestalt utan som en insikt, en vag aning om att det där samtalet kanske var viktigare än jag först förstod. Om han nu någonsin blir igenkänd.

Tänk dig en sån där fest med för lite stolar, där tanken är att folk ska stå med sitt glas och sitt tilltugg. Man står och pratar i grupper och ibland rör sig några mellan grupperna. Låt mig introducera en deltagare i en sån fest - den beiga kunden från TV-serien Macken på 80-talet. Han som ingen la märke till, han som gick omkring på verkstaden och frågade efter sin bil som aldrig var klar. Han gick omkring där i sin beigefärgade överrock och var en symbol för alla dessa människor som aldrig lyckas göra sin röst hörd, som är så försynta att ingen märker dem när de försöker göra ett inpass i ett samtal. För de mer bullrande medmänniskorna är de som luft, de är så vanliga och färglösa att de liksom försvinner mot bakgrunden.

Nu tänker vi oss att den beiga kunden deltar i en sån där fest utan stolar. Han rör sig hela tiden mellan grupperna av gäster, han gör då och då små inpass i diskussionerna men han blir aldrig insläppt i något av samtalen. Ingen verkar höra vad han säger, åtminstone är det ingen som bryr sig, de verkar bara ha ögon och öron för varandra. Ingen tar notis om honom, det spelar ingen roll vad han säger - hans kulle kunna säga precis vad som helst, ingen skulle ändå märka det. Tänk om det är så att Jesus vill vara med i varje samtal vi för, inte bara i de fromma samtalen utan också i alla de vardagliga som kan handla om vad som helst. Men tänk om vi aldrig släpper in honom, tänk om vi behandlar honom som den beiga kunden som aldrig blir insläppt i något samtal. Vi är så uppfyllda av allt vårt eget i samtalet, så det uppstår något slags verbalt och tankemässigt övertryck där inget utifrån förmår tränga igenom.

Jag tror nämligen att Jesus verkligen vill vara med i varje samtal vi för och kanske är första steget till att släppa in honom att börja lyssna till den man talar med. För om vi återgår till den där festen där alla står och pratar med varandra i små grupper så är det kanske bara en massa monologer. Ingen lyssnar egentligen till vad någon annan säger, mer än på ett ytplan. Ingen ger sig tid till att försöka lyssna till vad som finns bakom den andres ord. Istället blir samtalet en serie monologer som visserligen låter som dialoger men varje gång den andre talar är man mest upptagen med att i tanken förbereda sitt eget nästa inlägg, så man hör egentligen inte vad den andre säger, åtminstone hör man inte vad som döljer sig bakom orden.

Nu är jag medveten om att jag överdriver, för visst finns det en massa små vardagliga samtal där vi lyssnar till varandra precis så mycket som vi behöver lyssna eftersom samtalet bara berör ett ytplan, det är inte så att varje yttrad mening gömmer en ocean av underförstådda budskap. Men ofta nog tror jag att skenbart ytliga samtal verkligen rymmer djup som kanske både avsändare och lyssnare är omedvetna om. Och kardinalfelet är väl att vi har för bråttom - först långt efteråt börjar vi fundera på vad han eller hon egentligen menade med något som yttrades.

Jag vill peka på ett tecken som tyder på att det goda, fördjupade samtalet verkligen är utrotningshotat. Jag tänker på något som kallas VuxenDialog som Stensjöns församling i samarbete med kommunens hälsoråd försöker plantera här i Mölndal. Det handlar om en teknik för sk livsnära gruppsamtal där människor delar med sig av sina innersta tankar och bekymmer. Det viktigaste i den här metoden är att man inte får avbryta den som talar och man får ö.h.t. inte kommentera vad den andra har sagt om han inte uttryckligen begär det.

Det kan låta som ett väldigt krystat sätt att föra samtal på men många deltagare har vittnat om hur mycket de här samtalen har betytt för dem. Givetvis är det givande att höra andra människor berätta om sina djupaste känslor eftersom vi kan känna igen så mycket, men det paradoxala är att det verkar ge lika mycket att få lyssna till sig själv. Som en deltagare uttryckte det: "Hur ska jag veta vad jag känner innan jag har hört vad jag säger" - när man får tid att ge ord åt sina känslor så blir de mer möjliga att hantera.

Den uppskattning som VuxenDialog har mött är, menar jag, ett bristsymptom - ett tecken på att vi skapat ett höghastighetssamhälle där verkliga, fördjupade dialoger är sällsynta - där ytan blir vår enda mötesplats. När människor då erbjuds en teknik för att föra samtal på en djupare nivå så blir gensvaret starkt, efter den inledande tveksamheten. Man rör sig plötsligt på jungfrulig, outforskad mark i sitt eget inre och det känns ovant och oerhört spännande.

På samma sätt som Jesus la sig i samtalet som de båda lärjungarna förde på vägen till Emmaus, så tror jag alltså att Jesus verkligen vill lägga sig i våra samtal. Och jag tror att vi släpper in honom i samtalet bäst genom att börja lyssna, verkligen lyssna, till den vi pratar med. För vanligen är det ju så att Jesus möter oss genom alldeles vanliga människor som vi kanske dagligen har i vår egen närhet. Allra tydligast möter Han oss i de som behöver oss - allt vad ni gjort för dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig, för att citera Matt 25. Men Han finns där också som en tredje röst, en tredje röst som för att uppfattas kräver minst lika stor uppmärksamhet och närvaro som vi skulle behöva för att uppfatta den där beiga kunden där han står och på sitt försynta sätt pockar på vår uppmärksamhet.

Men vad är det då som händer när vi släpper in Jesus i våra samtal? Jo, kanske precis just det som hände de båda lärjungarna på väg till Emmaus:

  • uppgivenhet förbyts i hoppfullhet
  • stängda dörrar byts ut mot gluggar på glänt
  • tyngande frågor får befriande svar
  • cementerade svar förses med nya frågor som tvingar oss bort från våra dogmatiska bunkrar

Men om vi då till sist granskar det där samtalet mellan Jesus och de båda lärjungarna - vad kan vi lära oss av just det samtalet?

För det första börjar Jesus med en fråga: "Vad är det ni går här och talar med varandra om?" Jesus hade säkert gått bredvid en stund och fått en ganska klar bild av de båda lärjungarnas samtal. Om inte annat kände Han ju genom sin gudomliga natur varje tanke de hade. Ändå börjar Han med en fråga och ger dem chansen att formulera sin förvirring. Hur ofta är det inte som vi hoppar över den där inledande frågan bara för att vi är så säkra på att vi redan har förstått - vi börjar istället med svar, påståenden eller motfrågor innan vi kanske har förstått själva grundfrågan. Men även om vi verkligen skulle ha förstått så fyller den här inledande frågan en funktion i att den ger den andre möjlighet att för sig själv formulera sitt problem.

Det andra vi kan lära oss av det här samtalet är ärlighet. De båda lärjungarna är på något sätt trogna sin förvirring. De låtsas inte vara mer säkra än vad de faktiskt är. I deras fall berodde det möjligen på att de var i något slags chockfas efter Jesu död, där de var mer ohämmade och spontana än de annars brukade vara. I såna lägen kanske också vi kostar på oss att vara lite mindre kontrollerade än vanligt. Men hur ofta är det inte så att vi försöker dölja vår förvirring och låtsas vara mer säkra än vi är. I grunden handlar det här om hur trygga vi är i den miljö där vi befinner oss och hur trygga vi är i vår grundidentitet. En människa som ständigt upplever sig ifrågasatt bygger ofta en mur av uppblåst tvärsäkerhet omkring sig. Men den människa som upplever en verklig grundtrygghet i tillvaron, en trygghet som ingen kan ta ifrån henne, den människan har råd att erkänna sin förvirring i enskilda frågor. En förutsättning för ett fördjupat samtal är att båda parter upplever en trygghet gentemot varandra - först då får saker nämnas vid sitt rätta namn - frågor får vara frågor, osäkerhet får vara osäkerhet, ilska får vara ilska och sorg får vara sorg.

Vad man mer kan lära sig av det här samtalet på vägen till Emmaus är kanske att just promenader är lämpliga för samtal, eftertänksam tystnad upplevs inte lika krystad och konstlad när man går som när man sitter stilla.

Vidare kan vi slås av att samtalet verkar föras i en mycket rak och uppriktig ton: Enligt Lukas börjar Jesus med att säga: "Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?" För ett 20-tal år sen arbetade jag i några olika sjömanskyrkor och bland det jag upplevde som mest befriande i den miljön var just det raka språket. Sjömännen sa vad de tyckte, även om det kanske var obekvämt i kyrkans öron. Man lindade inte in sina sanningar utan gick rakt på sak. Visst kan också såna samtal spåra ur för att man blir alltför provocerad men det är ändå bättre med samtal som spårar ur på ett tydligt sätt än med samtal som ger sken av något som de inte är.

För att sammanfatta: Om du inte lyckats finna Jesus någon annanstans så sök honom i samtalet, det goda, eftertänksamma samtalet. Han finns där men du måste lyssna mycket noga på tre röster:

  • din egen röst - vad är det egentligen du vill ha sagt?
  • din samtalspartners röst - vad säger han eller hon och vad kan dölja sig bakom orden?
  • vad får du för bilder, tankar och associationer i ert samtal - kanske är det verkligen Jesus som talar i den där snabbt förbiilande infallet, så vagt och försynt som en beige kund på en bullrig fest?