Midfastosöndagen 2002  NÄSTA> 

Evangelium Lukas 11:14-26 
En gång drev Jesus ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: "Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna." Andra ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen. 
Men han visste vad de hade i tankarna och sade: "Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kommer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början."
 

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Evangelium Joh 6:51-65
Jesus sade: Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva." Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet." Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum. Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: "Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?" Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: "Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror." Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. Och han fortsatte: "Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern."

Predikan
Vi ska tala om nattvarden. Det är möjligt att tala om nattvarden, men man får inte speciellt mycket sagt. Man får inte mycket sagt om det som nattvarden är eftersom det undandrar sig både vårt förnuft och vårt språk. Nattvarden är det allra djupaste mysteriet i den kristna tron och inte nog med att det är ett mysterium, det är ett heligt mysterium och den sortens mysterier får sin förklaring först en gång hemma hos Gud. När jag talar om nattvarden så handlar det därför med nödvändighet om det ytvatten där vårt förstånd lärt sig simma - djupare än så kommer vi inte, själva mysteriet når vi inte eftersom det finns långt därnere i djupet.

Utifrån sett ter sig nattvarden tämligen grotesk. Det är inte konstigt att de första kristna anklagades för kannibalism - deras heliga skrifter talade ju verkligen om att äta mänskligt kött och att dricka mänskligt blod! Ser man på nattvarden utifrån moderna religionsvetenskaplig forskning så kan man ju också konstatera dess tankemässiga koppling till offerriten som återfinns i alla religioner. Människor har i alla tider offrat säd, djur, mat, frukt o s v till gudomliga makter - det har handlat om att försäkra sig om gudarnas gunst, att beveka gudarna för att de ska se till att det går bra för mig, min familj, mitt land etc. Ur ett mer psykologiskt perspektiv kan man förklara det här beteendet med att vi människor har svårt att stå ut med tanken att det finns företeelser i vår tillvaro som vi inte kan kontrollera - torka och missväxt, sjukdom och död, olyckor och naturkatastrofer. Vi har svårt att stå ut med tanken att allt detta kan drabba oss närsomhelst och hursomhelst och därför gör vi vad vi kan för att försöka skaffa oss kontroll. I ett religiöst samhälle där man tror att gudars vilja och gudars humör styr allt det där som ligger utanför vår kontroll, blir det då naturligt att offra för att därigenom försöka få dessa gudomliga makter på sin egen sida.

Det är fö inte bara offertanken som hänger ihop med vår brist på kontroll utan utifrån ett vetenskapligt perspektiv hänger hela det religiösa tankemönstret samman med denna brist på kontroll i tillvaron. Det räcker med att titta på Sveriges religiösa karta för att konstatera det här: de kyrkliga väckelserna har aldrig gått fram över de rika jordbruksmarkerna på Skåneslätten eller på Skaraslätten. Där hade bönderna goda och säkra inkomster från sina feta jordar - de upplevde sig ha kontroll över tillvaron. Däremot har väckelsen gått fram i trakter med fattigare och mer osäkra levnadsförhållanden som i Småland med sin magra jord och sina små steniga åkerlappar, och som i Bohuslän där man inte visste hur mycket fisket skulle ge och där man inte ens kunde vara säker på att fiskarna skulle återvända från det osäkra havet. I Småland och i Bohuslän upplevde man att man saknade kontroll över tillvaron, och då blev det mer aktuellt både med förbön och med tacksamhet när allt hade gått bra. I det här sammanhanget kan man ju konstatera att det moderna välfärdssamhället gett nästan alla människor en kontrollsituation som påminner om Skaraböndernas - man upplever sig ha kontroll över tillvaron på egen hand och då blir utrymmet för Gud allt mindre i människors tankemönster. Att denna kontroll i själva verket är ett självbedrägeri och en livslögn som krackelerar när ett flygplan körs in i en skyskrapa i New York och som kollapsar totalt när man ställs inför sin egen förestående bortgång, den insikten lyckas man hålla ifrån sig genom att hålla ett tillräckligt högt livstempo och förse sig med tillräckligt många distraherande tidsfördriv.

Men det där var en lång parentes - åter till nattvarden. Vi kan alltså konstatera att den moderna människan har anledning att formulera sig ungefär som en del av lärjungarna gjorde redan för 2000 år sedan: Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: "Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?"

Men hur ska man då som modern upplyst människa kunna ta till sig en lära som verkar så primitiv. Som verkar förbunden med primitiva offerriter och som verkar förutsätta en helt annan världsbild än den vi har idag? Rent intellektuellt är ju tanken onekligen rätt långsökt - någon dör för 2000 år sedan och genom att äta och dricka bröd och vin som påstås vara hans kropp och blod så förändras hela min existentiella situation - jag blir förlåten! Att säga att tanken är långsökt är ett understatement, rent intellektuellt är det helt enkelt nonsens! Och när vi nu vant oss vid att i övriga livssammanhang använda vårt intellekt som vägvisare, varför skulle vi då underlåta att använda vårt intellekt just i detta sammanhang?

Nu är vi ju inte så många som går till nattvarden, sen det blev frivilligt. Av de 10 000 invånarna i församlingen var det gissningsvis några hundra som under förra året någon gång tog nattvarden - kanske 4% av befolkningen här i östra Mölndal. Men vi som hör till de fyra procenten - vad ser vi egentligen för anledning till att delta i något som vi inte kan förklara på ett intellektuellt godtagbart sätt?

Det finns säkert många svar på frågan varför en liten rest människor fortfarande regelbundet firar nattvard. För somliga kan det helt enkelt vara en tradition, kanske gör man det av respekt för fromma föräldrar som fortfarande påverkar en trots att de sedan länge är döda. Andra kanske gör det för att de av andra anledningar dragits till kyrkan och i kyrkan går nu de flesta till nattvarden - man gör det för att de andra gör det, man vill inte skilja ut sig från mängden helt enkelt - den lilla mängden i kyrkan, alltså.

Ytterligare en grupp tar nattvarden för att de någon gång har upplevt något starkt i samband med en nattvardsmåltid - det är minnet av den upplevelsen som de vårdar genom att fortsätta fira nattvard. Men den stora gruppen, tror jag, av de kanske 400 som tog nattvarden här förra året, de gör det för att de tycker om Jesus och för att de upplever sig behöva Jesus. Och om nu Jesus t ex i dagens evangelium har lovat att komma särskilt nära oss i denna märkliga måltid, så kan de bara inte utebli även om de inte begriper! Det här är människor som insett att livet är större än intellektet, människor som insett att tacksamhet och förundran är den rimligaste hållningen inför tillvaron. Tacksamhet över att man fått detta liv utan att på något sätt förtjäna det och förundran över hur stort och märkligt detta liv är också i sina svagaste stunder.

Om vi återkopplar till den inledande bilden av ytvatten och okända djup, så skulle man kunna säga att det här handlar om människor som försökt sätta ner fötterna på tillvarons botten. Men de har känt att de inte bottnar - de har känt att det verkligen finns okända djup under dem. Och av någon anledning skräms de inte av de djupen, den anledningen heter Jesus, så när han kallar nerifrån de där existentiella djupen så vågar de följa honom - fortfarande simmande i ytvattnet men nu på djupt vatten.

Jag vill avsluta med två dikter eftersom jag tror att poesins öppna språk är mer användbart när man talar om heliga mysterier, mer användbart än dogmatikens innestängande och utestängande språk. Två korta dikter av den svenske poet som genom sitt paradoxala språk kanske mer än någon annan öppnat lönngångar ner i tillvarons djup, under språket.
Tomas Tranströmer skriver i dikten dikten "Från mars -79":
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Och i dikten: "Romanska bågar",
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt