Stefan Risenfors & Anna Sophia Bonde
Predikan, julotta 2022
Stensjökyrkan kl.07.00 Anna Sophia Bonde
Predikan
För den som ska tjänstgöra vid en julotta blir det att gå upp när alla andra sover. Det kan verka lockande att ligga kvar, inte minst för att slippa avlägsna sig från sin flock, men när man väl dragit sig upp och kommer till kyrkan och ser julljusen så har då jag aldrig ångrat mig. Jag tror faktiskt inte att det är en så vanlig tanke: å nej, varför gick jag på julottan i år?!
Somliga saker är värda att gå upp för. Men denna längtan att ligga kvar i mörkret och värmen, det är en del av människans natur. Ibland när vi talar om mörkret i världen, så är vi ense om att det är något hemskt, men i praktiken så utgör mörkret en lockelse, i alla mänskors liv. Smuts och damm syns inte så väl, man längtar efter att få koppla bort allt ansvar och sjunka ner, än en gång, i tv-soffan och låta mänskorna på skärmen ha det besvärligt, eller vara roliga eller vackra eller att det händer spännande saker.
Julottan är en bra bild för hur Gud hanterar mörkret och människors längtan till detsamma. Vi behöver vakna, det är inte strunt samma om vi kommer upp eller ej. Det är något viktigt som händer, något vi kan se och höra och som vi behöver se och höra.
Det folk som vandrar i mörkret, läser vi hos profeten Jesaja (som själv levde i en väldigt mörk tid), ser ett stort ljus. Skall se ett stort ljus, hette det i den gamla översättningen. Hebreiskan har tydligen inte samma sorts verkformer och tempi som vi. Ett tydligt exempel är välsignelsen. På hebreiska så går det tydligen att uttrycka tre perspektiv samtidigt: att Herren har välsignat, att Han gör det nu och som en önskan att Han ska fortsätta välsigna. Det är det som jag ofta föredrar, som kallas optativ, det uttrycker en önskan om att Gud ska välsigna. Men, kan man tycka, tar inte det udden av det faktum att Gud välsignar, inte bara om man ber ödmjukt om det, utan att det är lite som att Gud låter solen gå upp över onda och goda? Det är sant att Gud slösar sina gåvor över oss, oavsett om vi tackar för dem eller inte.
Men det är också sant att ett kristet liv innebär att aktivt säga tack för det Gud ger. Att veta med sig att man behöver det, att man inte har allt själv utan att man är beroende av Gud.
Tillbaka till presens eller futurum. Tror man på Gud så skönjer man ljus i mörkret. Då är det med den förutsättningen man öppnar morgontidningen (eller hur man nu konsumerar nyheter!). Att även i det beckmörka så vågar vi tror att Gud fortfarande håller världen i sin hand. Men det finns också mycket missmod i världen. Saknar man Gudsdimensionen i sitt liv så är det det man har framför näsan som man ser, då är det så man tolkar tillvaron, det som filosoferna skulle kalla ”naturalism”. Men räknar man med Gud så ser man vad Gud gör varje dag och man kan också unna sig att känna hopp inför framtiden. Därför stämmer båda översättningarna men 1917 pekar framåt, det är en kan man säga kristen översättning. Man förbinder den profetian med det som händer i Betlehem under julnatten.
Fortfarande i Finland så finns det en ceremoni för att utlysa julfred. Så samlas åboborna vid Gamla torget, sjunger Vår Gud är oss en väldig borg, domkyrkoklockan slår 12 slag och Åbo stads protokollchef utlyser julfreden. Det har förekommit även i Sverige. I den medeltida östgötalagen så kostade det mer pengar att begå mord eller dråp under julfredsperioden, från julaftonskvällen och 20 dagar framöver.
Det är en försmak av vad Gud vill göra i tillvaron, genom Honom som kallas Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fridsfurste. Gud vill komma med fred till den här världen, fred till våra hjärtan.
Det är särskilt viktigt att tänka på detta i tider av upprustning. Kanske är den oundviklig, kanske är den nödvändig – det återstår att se. Men det är ett faktum att för en kristen mänska så kan aldrig någon politisk ledare utgöra den ultimata lösningen, vi vet att ingen mänska kan åstadkomma himlen på jorden. Alla mänskliga ledare är bristfälliga, mer eller mindre, förstås. Men det är bara Gud som kan skapa den fred som världen behöver.
Och vi kallas att vara med i Hans verk. Vi är allihop utrustade med olika gåvor, både praktiskt och andligt. Vi behövs, allihop. Det finns mycket att göra. Men julevangeliet lär oss (förhoppningsvis!) att allt det där viktiga som behöver göras (och nu talar jag inte om att griljera skinkan och sånt), det börjar med att vi bjuds in till krubban. Att finnas med där, att se Jesusbarnet, stämma in i lovsången, ja, kanske till och med falla på knä inför det stora undret. Det är därifrån allt utgår, att vi finns med där i den stora tillbedjan, att vi börjar ana att det är meningsfullt, inte bara för oss personligen, eller oss som församling utan att det händer något i världen när vi tillber Gud.
Kanske kan man likna det (vanskligt att ge sig in på medicinska jämförelser när vi har så många läkare här i Stensjön) vid att det bildas fler och fler synapser mellan nervceller. Motsatsen är väl det som händer vid demens, att synapserna blir färre och färre. Men kyrkan menar på fullt allvar att bönen är meningsfull, på fler nivåer än den rent personliga.
Jag hörde en gång en romersk-katolik föreläsa som talade om den karismatiska förnyelsen i Västvärlden under 1900-talet och kopplade samman en nyårsbön som påven hade, vid sekelskiftet 1900 med den väckelse som sedan startade på Asuza street i Los Angeles 1906. Löjligt, kan man tänka. Hur kan han veta det? Ja, det kan han förstås inte. Men han gjorde själv denna koppling och menade att den var meningsfull. På samma sätt får vi som kristna privilegiet att räkna med att Gud hör bön och att det är meningsfullt att be, även om vi ofta inte ser frukterna av vår bön och för somligt kan vi ju behöva be många år. Och det kanske ändå inte går att rädda äktenskapet, eller mannen lyckas inte sluta dricka eller depressionen hävs inte, eller vad det kan vara. Det får vi också lämna till Gud, när det blir så. Vi har inga garantier att vi ska få det vi vill, men vi har löftet att Gud hör bön och att det är meningsfullt att komma till Honom. Att det är meningsfullt att inte gå genom livet sovande, som en zombie, the living dead, utan orka vara vaken, just för att se och höra det Gud vill att jag ska erfara. Inte bara för att jag ska göra en massa nyttiga saker sedan, som fotsoldat, utan för att Han ska få tillfälle att forma mig.
Gud har talat många gånger, skriver Hebréerbrevets författare, men nu, vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son. Glittret, ljusen, fakesnön, jultröjorna, överdådet vid julbordet – allt det där är ett försök att efterlikna ”utstrålningen av Guds härlighet”. Den som vi längtar efter, kanske utan att begripa det själva.
Något av det väcks också när man får hålla ett litet barn i famnen. Jag hade min lille systerson Henry på besök några dagar före jul och han får mig att begripa något lite mer hur förunderligt det är, med Jesusbarnet. Löftet om något stort och annorlunda, den stilla barnblicken.
Och det är underbart med Jesu barnblick. Den har Han kvar sedan, hela livet, även på korset ser Han med den på rövaren bredvid sig: Redan idag skall du vara med mig i paradiset.
Jag vill avsluta med den bön som bes i Åbo då julfreden utlyses:
I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest;
och varder förty härigenom en allmän julfred kungjord och påbjuden,
med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira,
och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande,
emedan den, som häremot bryter samt julhögtiden
genom något olagligt eller otillbörligt förfarande oskärar,
gör sig under försvårande omständigheter förfallen till det straff,
lag och författningar för varje brott och överträdelse särskilt påbjuda.
Slutligen tillönskas stadens samtliga invånare en fröjdefull julhelg „
– julfredsutlysningen sedan 1827