Predikan

Den händelse i mitt liv som mest motsvarar den scen som vi precis hörde om är när jag under min studietid vid något tillfälle var på Mejeriet, en rockklubb i Lund och lyssnade till en funkartist, Bootsy Collins. Jag har aldrig hört honom förr eller senare men den kvällen är beviset på att även jag levt studentliv såsom det förväntas av studenter. Annars satt jag mest och drack te och läste böcker.

Just nu är ju fotbolls-VM den ”scen” där folk kan ge sig hän. Fotbollssupportrar får bete sig på ett sätt som aldrig funkat på biblioteket eller i mataffären. Man skriker, man hejar, man tillber. Det är tydligen inte första gången i världshistorien som Qatar skickar ut fejkade bilder på fotbollsfans. Det är förstås viktigt för dem att det ser ut som att fans från Tyskland och England och andra länder har det ROLIGT i Qatar.

Jag läste en gång i min borgerliga tidning följande oförglömliga mening: Kommunismen är så mycket mer än bara folkmord. Och på samma sätt verkar Qatar försöka få folk med sig. Ok, folk vet allt det här med gästarbetarna, att 6000 dött under den här tiden sedan beskedet kom att VM i år skulle vara just i Qatar. Ok, folk vet att kvinnor hålls hårt, att det är svårt att vara kristen i Qatar, svårt att vara homosexuell, svårt att vara, inte minst, gästarbetare. Men nu: Qatar är så mycket mer än allt det där….

Somliga i Sverige säger att det är lika bra att Sverige inte är med, för det hade varit med en dålig smak i munnen som man åkt dit. Men det är nog bara ”surt, sa räven”. Hade vi klarat kvalet hade vi varit med.

Sådär blir det lätt när man får reda på för mycket om ett fenomen. Det finns en amerikansk presidentfilm, Primary Colors, där Larry Hagman (ni som är gamla minns honom kanske som JR) spelar presidentkandidat som verkar vara så otroligt god, jämfört med de andra kandidaterna. Han vill hålla en ”ren kampanj”. Han vill bidra till att debatten blir värdig, utan skitsnack, utan elakheter kandidaterna emellan. Några cyniska politiska strateger anar genast oråd. Ingen kan vara så god! Och mycket riktigt, de hittar i hans bakgrund sexorgier och kokainorgier och allt möjligt skräp. När de åker från den person som de intervjuat som kunnat berätta allt det här ur JR:s förflutna känner de sig ändå kluvna. Usch, så sorgligt. Kan vi inte bara strunta i att vi vet om detta, låta bli att berätta om det? De känner att om de tar i och exponerar all denna smuts kommer de själva att bli smutsiga. Det gör dem ledsna och dessutom det faktum att ingen som verkar god faktiskt är det.

Det där, att vi lever i en sådan tid då allt skit kommer fram, det kan ställa till det för oss när vi närmar oss Jesus. Läser vi i Bibeln så har vi med oss all vår vetskap om alla skandaler, vi vet att ingen är så bra som hon utger sig för att vara, vi vet att det ofta ligger en hund begraven (kanske två?!). Vi vet att vi ska vara skeptiska, på vår vakt. Att det vore pinsamt att bli lurad. På sätt och vis är det realism. Att veta att världen inte bara är en vacker sommaräng utan att det finns fästingar och ormar i gräset. Men realismen kan slå över i cynism.

Jag tänker på det ibland när jag åker tåget, att jag kan tycka att mina medresenärer ser så tuffa ut. Lite som om vi befann oss på en tunnelbanelinje i något av New Yorks sämre områden. Och jag vet ju inte hur jag själv ser ut. Jag kanske också blänger misstänksamt omkring mig! Vad gör det med oss, att vi är så vana vid tanken på att någon närsomhelst kan lura oss? Smygta en bild? Spela in oss utan att vi vet om det?

Egentligen, i en värld med internet finns det inget privatliv längre. Och om något, en formulering, en bild, whatever, väl hamnat på nätet så är det där. Man har ingen makt över det. Det är egentligen, fastän vi vant oss, en mardröm.

Så, vad händer då med oss när vi kommer hit till kyrkan på Första advent? Vi hör om Jesus och åsnan, folkmassan som hyllar Jesus. Risken finns att vi även om vi kommer för stämningen ändå inte drar rätt slutsatser av stämningen, alltså inte vågar lita på att stämningen säger något viktigt om verkligheten som vi inte kan fixa till på egen hand. Något som vi, var och en behöver i vårt liv. Nämligen Jesus.

I teorin kan vi förstås säga att vi vill ha Bereden väg och Otto Olssons Advent – utan Jesus. Men de hör ihop. Musiken pekar mot Jesus. Anledningen till musiken är: Jesus. Det kommer vi inte ifrån. Och vi kommer heller inte ifrån kyrkans påstående att Jesus angår oss, oavsett om vi tror det eller ej. Dessutom vet vi ju att ingen, egentligen, går att lita på. Internetlivet gör att vi hamnar i en ganska extrem form av darwinism, every man for himself. Den starkaste vinner. Den smartaste, den rikaste, den mest vältränade. Det gäller att hålla sig ”fit”, för kameran. Somebody is always watching.

Men låt oss för en liten stund leka med tanken att kyrkan har rätt. Att stämningen som vi längtar efter under advent, att den säger något om en längtan i vårt inre som Gud själv lagt ner där. En längtan efter Honom själv. Och att den stämningen inte bara är nån slags mer eller mindre välregisserad massuggestion utan vill peka oss i rätt riktning. Vill få oss att leva med den stämningen i vårt hjärta. Med Honom i vårt hjärta som är orsak till stämningen.

Jesus kommer på åsnan. Åsnan är inget imponerande djur. Stadigt, tåligt, ett vänligt djur – ja. Men imponerande: nej. Vi kan komma till den här dagen med alla möjliga förväntningar (och brist på förväntningar). Vi kan ha en dröm om att Jesus ska lösa våra problem. Att Han ska vara en som åstadkommer politisk förändring, en medkämpe i kampen för en bättre miljö, t ex. Vi kan komma till Jesus med en längtan efter hälsa, skönhet, välbefinnande, lugn och ro, frid i själen, villa, vovve, volvo. Eller, så förväntar vi oss inget. För vi tror inte att någon är värd att hylla, inte egentligen.

Men tänk om den kristna traditionen har rätt? Att det finns en enda i hela världshistorien som mer än Messi, Ronaldo, Neymar och de andra är värd att falla på knä inför, värd att hylla, sjunga lovsånger till, vörda och älska och hålla högst i livet. Tänk om det faktiskt är sant.

Även folk där och då hade en massa olika förväntningar på Jesus. Inte minst hoppades folk att Han skulle organisera ett uppror mot romarna, ockupationsmakten. Men Han var inte den sortens ledare. Han var inte ”frälsare” på det viset. Och Han kommer inte att infria alla dina och mina förväntningar heller. Därför var det inte riktigt sant, det jag sa förut, att Jesus är den som aldrig kommer att göra dig besviken. Det kan mycket väl bli så, om jag kommer med fel förväntningar. T ex om jag tänker mig att jag ska få allt välbefinnande, utan att det ska kosta mig något. Det hände också på Bibelns tid att mänskor vände sig bort från Jesus. Och ibland lät Han dem gå. Han vet att man inte kan tvinga sig på någon. Att kärlek kommer ur ett verkligt möte, ett jag och ett du.

Första advent är en högtidlig och glad dag. Den inbjuder oss att vandra med fram mot krubban och det som händer under julen. Men mitt i allt detta finns också korset. Att Jesus måste dö och att det också är mina synder Han dör för. Att det är lämpligt att komma till Honom och säga förlåt, att be om hjälp, att hålla sig till Honom i alla dagar. Det kan kosta på. Det är inte bara mysigt. Det kan leda till att andra tittar snett på dig, att du kan få kritik, att du kan behöva vara mer generös än du egentligen skulle vilja. Men kyrkan vet: vad Jesus än kostar, så är Han faktiskt värd det. På sätt och vis är Han gratis. Det kostar inget att ta emot Honom i sitt liv. Å andra sidan kan man säga: det kostar mitt liv. Att ge det till Honom. Att våga lita på Honom, i goda och sorgliga, jobbiga dagar. Det är en inbjudan till oss, var och en, idag.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.