Kallelsen till Guds rike

Högmässa i Stensjökyrkan
2 sönd e Trefaldighet, 14 juni 2026
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Dom 6:7-16
Epistel  1 Kor 1:26-31

Evangelium Mark 2:13-17

<<Föregående   >>>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Idag i episteln så diskuterar Paulus frågan om stolthet.

Det påminner mig om hur det var när barnen var små och jag hade gjort iordning någon extra fin present till farmor. Något barn hade varit med och ritat en ballong på paketet varpå farmor blev jätteglad och säger ungefär: men, Simon! Så duktig du är och så glad jag blir!

Han blev glad och farmor blev glad. Själv sa jag inte: ursäkta men det är faktiskt jag som har gjort 99% av presenten.

På samma sätt låter Gud oss glädja oss över våra framgångar. Men det Paulus tar upp idag är att det är rätt för människan att tacka Gud för allt det hon är bra på. Är vi bra på att spela piano – tacka Gud! Är vi bra lyssnare? Tacka Gud! Har vi växt upp i ett tryggt land, kunnat utbilda oss och fått ett bra jobb? Tacka Gud!

Det betyder inte att vi inte kan vara glada över det vi åstadkommit, men det betyder att det är klokt att ta med Gud i allt och ge Honom ära för allt fantastiskt som Han gjort.

Paulus citerar profeten Jeremia: den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

Har vi det, då har vi också en upptrampad stig som vi kan gå när vi känner oss allt annat än stolta, när vi känner oss misslyckade, när vi får kritik, när vi gjort fel.

Att säga som det är till Gud – det är att ge Honom en fin present. Även om det inte är något fint vi ger, även om det är vårt mörker vi ger – så kan Han göra något fint av det. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Midjan är det land dit Mose kom när han flydde från Egypten. Det var i Midjan han mötte Gud i den brinnande busken. Det var där han gifte sig, hans svärfar Jetro var midjanitisk präst. Vid israeliternas flykt från Egypten så var de och midjaniterna i allians. Men så småningom, och när vi kommer in i Domarboken idag, så är de fiender. I Domarboken läser vi om viktiga gestalter i israeliternas historia, t ex Debora. I samband med hennes styre så hade landet fred i 40 år.

Men så står det, i början på det kapitel varifrån vår text idag är hämtad: Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. Då gav Herren dem i midjaniternas våld under sju år.

Tyvärr verkar detta vara ett mönster. Alltså att goda tider inte självklart formar oss på ett bra sätt, övar oss i att vara bra människor, övar oss i att leva nära Gud. Kanske är det så att den människa och den kultur som har det bra – förr eller senare så kommer man att vänja sig vid att ha det bra, sluta vara tacksam och ta alltihopa för givet.

I alla fall, i det läget, när folket får det svårt så, står det, ropade de till Herren. Och det är då som Gud sänder Gideon.

Alltså: när människor ropar till Gud – då kommer Han till vår hjälp. Kanske inte så som vi tänkt oss, kanske inte så som vi velat. Gideon är uppriktig i kontakten med Gud: men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss?

Den frågan har ställts många, många gånger i världshistorien.

Guds svar: Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.

Man kan säga att Gud undviker att svara på frågan. Det vi kan iaktta är att Gideons allmängiltiga fråga syftar bakåt, medan Guds svar syftar framåt.

Gideons svar är så mänskligt: jamen jag tillhör en obetydlig släkt och är yngste sonen i familjen – vad skulle jag kunna bidra med?

Det Gud säger: det är jag som sänder dig och jag ska vara med dig, det gör hela skillnaden.

Vi har säkert allihop erfarenhet av att vi känt Guds kallelse, Guds maning och att vi varit med om hur Gud tog hand om oss i en tuff situation som vi inte hade kunnat reda ut själva. Men vi har nog också varit med om hur vi glömt bort den där omsorgen och gått tillbaka till den mänskliga oron. Det kan ju, ärligt talat, också vara något tryggt med oro. Den kan bli en följeslagare, någon man vänjer sig vid.

Då kan vi bli som en av figurerna i Mumindalen, jag tänker på Filifjonkan. Lång, smal, ständigt orolig. Hennes liv kretsar kring vardagens små bekymmer. Hon har svårt att glädja sig, svårt att avslappnat vara en del i en gemenskap. Kanske är det inte helt orätt att säga att oron är Filifjonkans gud.

I boken Sent i november så bestämmer sig Filifjonkan en dag för att bege sig till Mumindalen, hon längtar till Muminfamiljen. Och där, sent på hösten, är det flera figurer som strålar samman, sammansvetsade av denna gemensamma längtan: att få vara hos Muminfamiljen. Men de är inte hemma. Tove Jansson ”evangelium” i den boken är att när Muminfamiljen, de vanliga centralgestalterna, inte är där så tvingas Filifjonkan och de andra att relatera till varandra och ta socialt ansvar (usch, så tråkigt det låter!) och de finner, oväntat för dem alla, värme, gemenskap, hemmahörighet.

Som ni hör kan jag inte riktigt bestämma mig för om jag gillar Sent i november eller inte. Och det beror på att anslaget i boken rör vid viktiga och kanske också smärtsamma känslor inuti. Det är jobbigt när muminfamiljen är borta.

Jag vet inte om Tove Jansson hade någon gudstro. Jag tänker att Sent i november antyder att hon inte hade det. Att läget för människan är att muminfamiljen är borta och att var och en måste finna sig tillrätta så gott de kan, om möjligt tillsammans.

Kristen tro menar trotsigt att det finns ett hem, att det finns en närvaro, en ständig närvaro – som inte bara gåtfullt en dag försvinner. I dopet har vi blivit Guds barn. Vi hör hemma hos Honom och Han har omsorg om sin skapelse.

Än idag så ropar Jesus, som till Levi (alltså evangelisten Matteus): kom, följ mig!

Än idag så får vi dela måltid med Jesus, vi – kreti och pleti, höga och låga, lyckliga och olyckliga, stadiga muminmammor och oroliga filifjonkor.

En del tycker att detta talar till den kristna församlingens nackdel: vad gör den där? Varför får han vara med? Kan verkligen en sverigedemokrat kalla sig kristen?

Också idag säger Jesus: det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare. Och till den heterogena skaran får vi höra till.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten, hos Kristus Jesus. Amen.