Tro och liv

Högmässa i Stensjökyrkan 31 aug 2025
11:e eft.tref
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Amos 5:21-24
Epistel Rom 7:14-25
Evangelium Matt 21:28-31
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.

De här orden av Paulus, som vi hör idag i episteln, är bland de mest sanna beskrivningarna av människans dilemma som jag har hört. Det är något helt annat än Sokrates, som sa: den som vet det rätta, gör det rätta. Hos honom finns en optimism, att det går att göra rätt och att det är en enkel koppling mellan kunskap och hur man sedan agerar. Nästan, låter det som, en automatik.

Om det vore så enkelt! Men istället harvar vi runt med alla våra tveksamheter, att vi vill en sak i huvudet, en annan i hjärtat och att vi ibland faktiskt vill det som vi vet är fel.

Att leva som kristen är att leva med den här vetskapen om sig själv och att veta att man behöver Gud och Guds förlåtelse. Jag har inte alltid god vilja. Jag vill inte alltid det som är rätt. Ibland gör jag dumma saker, inte för att jag inte vet bättre, utan med berått mod.

Men ingenting av detta är egentligen ett problem om vi står ut med att regelbundet lämna det till Gud. Att inte tycka att det är under vår värdighet att säga till Gud som det är. Och att påminna sig: ja, det var inte bara för världen i allmänhet utan också för mig, personligen, som Jesus dog på korset. Låt oss därför be och bekänna.

Predikan

Säga vad man vill om Paulus men han är verkligen uppriktig med sin egen kamp, sina egna svårigheter. Han registrerar vad märker hos sig själv. Romarbrevet är ett tjusigt, långt brev som, om man ska sammanfatta det med en mening (vilket egentligen är omöjligt), handlar om ”Friheten i Kristus”. Han skriver till en församling som han inte kände, han hade inte varit i Rom och inte grundat den församlingen. Han var på väg dit, hoppades han, men han känner alltså inte församlingen så väl som med en del andra han skriver till. Om jag minns rätt var det hans vänner, Prisca och Aquila, som grundade en husförsamling i Rom, som sedan växte till sig.

Det som är hans ärende, det är något som han i högsta grad lever med själv; det är inget ämne som han föreläser om på ett akademiskt sätt, även om han rör sig med juridiska begrepp. Lagen – det är vad Gud vill. Synd är ett symptom på att människan inte kan hålla lagen. Lagen åstadkommer något gott inuti människan, påminner henne om att det finns en god vilja, det finns godhet, sanning, rättvisa.

I den kultur som Paulus växte upp, inom fariseismen, så fanns det, kan man säga, en optimistisk människosyn. T ex tänkte man sig att när hela folket håller hela lagen – då kommer Messias. Det fanns en tanke, en övertygelse om att det skulle kunna gå. Därför var fariséerna en populär rörelse i dåtida judendom och det var en missionerande rörelse. Det var såklart viktigt att så många som möjligt kunde bidra till Messias ankomst.

Efter det att Saul mött Jesus på vägen till Damaskus (har ni inte full koll på det kan ni läsa om det i Apg 9) så bevarade han en del av det han fått med sig från fariseismen: missionerandet, ivern att kommunicera och att få så många som möjligt med sig på vägen. Han bevarade den pedagogik han lärt sig från Gamaliel och andra, han var duktig på att anpassa sin retorik till dem han hade framför sig, eller dem han skrev till.

Men något som radikalt ändrades för honom, det var hans förhållningssätt till Lagen. Hans möte med Jesus ledde till att han förstod: Jesus har gjort allt, priset är betalt. Det är inte fråga om någon prestation från min sida, jag får ta emot och leva i det som Han gjort för mig.

Att leva i tro på Jesus och att bli döpt (tro och dop är närmast synonymer för Paulus), det är att ha dött – juridiskt sett. När någon är död så kan ju inte skulder utkrävas. Då är den personen fri. Det är därför rörelsen i dopet uttrycks som ”från död till livet”. Vi dör bort (och får stå ut med att det är en ganska drastisk formulering) från vårt eget och uppstår till liv i Honom, Honom som övervann döden. Han är livet, när vi lever i gemenskap med Honom, i församlingen, så får vi också del av det livet som Han vann, på korset, för oss.

Så efter det att Paulus mött Jesus insåg han att lagen är god  - för att den uttrycker Guds goda vilja – men den blir mig till dom eftersom jag känner glappet mellan Guds goda vilja och mitt eget sätt att leva. Jag kan inte själv överbrygga det svalget. Men det finns en som gjort det, en gång för alla, och det är Honom som Paulus lutar sig mot.

Man kan ju önska att efter dopet, efter den maffiga frälsningsupplevelsen, efter det härliga lägret med den härliga stämningen – att det sedan skulle vara ”och så levde de lyckliga tillsammans i alla sina dagar”. Men fastän jag tror att Jesus dog för mig på korset, att jag är fri, att Åklagaren inte kan döma mig – så hör jag ändå rösterna. De kommer utifrån, de kommer från mig själv. De är som skrattspeglarna på Liseberg: de förstorar, de förminskar, de förvanskar – de vill få mig att tvivla på att det som Jesus gjort räcker. De vill få mig att tänka: usch, så ful jag är! Så dammig, så smutsig. Hur jag än tvättar mig så kommer det tillbaka.

Vi känner av glappet. Glappet mellan idealet i vår tid: det goda livet, de skrattande människorna i glada vänners lag, på reklambilderna. De är smala, de är glada, de ser så obekymrade ut, i vackra miljöer. Och glappet mellan hur vi vill vara och hur vi faktiskt är. Det finns många sätt att försöka överbrygga glappet. Somliga tränar extremt mycket. Andra pluggar, jobbar jättehårt. Vi tänker: nästa gång går det. Jag kan om jag vill.

Jesu kritik av fariséerna och de skriftlärda handlar mycket om detta: att de tror att det går, om de vill. Och det är just därför, menar Jesus, som de gått vilse.

I liknelsen som Jesus berättar idag representerar sönerna två grupper hos Guds folk: dels de som säger det rätta – men sedan inte gör som de sagt. Och dels de som sagt fel, levt fel, velat fel – men som ångrar sig och ändå gör rätt. I sammanhanget, i Matteus, har Jesus nys ridit in i Jerusalem på åsnan (och visat vilken sorts kung han är), Han har drivit ut kommersen ur templet (och därmed också dömt det som pågick där). Han talar till Guds folk, som är ”barn” på så olika sätt.

Det är lättare att säga ”ja” än att göra det som ”ja” står för. Gud vill att det finns en överensstämmelse mellan det vi säger och det vi gör, mellan det vi tror på i huvudet, och hur vi lever vår tro.

Därför är det bra om vi övar oss i att vara uppriktiga, gentemot Gud. Jag tror det är bättre för vårt eviga väl att säga: Gud, jag är arg på dig idag. Gud, jag har inte lust att vara god, ta hand om den här personen, vad det nu kan vara. När vi är uppriktiga visar vi Gud vilka vi är. När vi säger ”ja”  fastän vi egentligen inte vill, så döljer vi oss, inte bara för Gud utan också för oss själva. Och till slut kan det bli så att vi inte längre vet vad vi vill eller vilka vi är.

När vi är ärliga, så kan Gud möta oss. Då kan Han arbeta med, prägla vår vilja, såsom Han vill. Då ger vi Honom utrymme.

Jag såg en film härom kvällen som berättade den märkliga historien om Morris Berg, en judisk baseballspelare (som också var extremt språkkunnig) som fick i uppdrag av säkerhetstjänsten i USA att döda Werner Heisenberg, som under 30- och 40-talet ledde Tysklands arbete med att utveckla kärnvapen. När säkerhetstjänsten ska anlita honom vill de veta om han är något att ha och då säger han: I´m good at keeping secrets. Vid ett annat tillfälle: I´m good att hiding, jag är bra på att gömma mig.

Det som blev en tillgång vid det här spionuppdraget var inte nyttigt för honom som människa. Han levde, som det verkar, ett ständigt dubbelliv. Man blev verkligen berörd av hans öde och det är svårt efteråt att inte fundera över varför han blev som han blev.

Varför blir vi som vi blir? Vilka faktorer avgör? Är det arvet, miljön, en kombo? Är det ödet, Gud, slumpen, våra egna val?

Vad som än kan vara nyttigt om vi ska bli spioner så uppmanas vi idag i bibeltexterna att söka en samklang i vårt liv, mellan det vi vill och det vi gör, mellan det vi säger och det vi gör. Vi uppmanas att söka Guds vilja med vårt liv och att vara ständigt observanta så det inte smyger sig in falska toner i vårt sätt att leva.

Människan har alltid haft lätt att bedra sig själv, att låtsas att hon är bättre än hon är. Men om vi vet att Jesus dött för våra synder behöver vi inte spela det dubbelspelet. Då vet vi att vi är älskade, att vi är fria, vi har tagits genom döden in i ett nytt liv med Kristus. Vi får åberopa oss Hans meriter, det som Han gjort.

Om vi väl kommer ifrån känslan av att det är under vår värdighet att tacka för korset – så är det något underbart. För det innebär att vi alltid får vara barn hos Gud, med barnets alla privilegier. Inte minst privilegiet att vara glad.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.