Nådens gåvor

Högmässa i Stensjökyrkan
10 sönd e Tref, 9 augusti 2026
Anna Sophia Bonde
Texter
Gt Josua

24:16-18
Epistel 1 Kor 12:4-11
Evangelium Luk 9:46-48
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Folket sa: aldrig någonsin ska vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Så läser vi idag ur Josuas bok. Israels folk är framme efter en lång vandring och det är härligt att kunna se tillbaka och veta att Gud bevarat dem, genom allt.

Annat är det när man befinner sig mitt i en berättelse. När det fortfarande är gruppspel eller kanske början på slutspelet. Då är det svårare att känna tillit. Man kan känna optimism, förväntan, oro, kanske till och med ångest, vilket inte vore så konstigt eftersom man vet att man inte har kontroll. Man kan inte bestämma sig för hur det ska gå. Det finns många andra starka lag därute. Det finns så många osäkra faktorer.

Jag tror det är därför som jag gillar deckare, alltså den typen där man vet att Hercule Poirot eller miss Marple kommer att ordna upp saker på slutet. Det är det goda slutet jag är ute efter och deckargåtan hjälper mig att hantera mitt eget komplicerade liv, som ofta kan kännas så osäkert. Hur ska det gå? Nästa år, till hösten, imorgon?

En singer-songwriter som jag lyssnat en del på, Skye Peterson, skriver såhär i en låt: there´s never enough for tomorrow, there´s always enough for today. Låten heter ”Never not been okay” och berättar om just detta: frestelsen att oroa sig och så erfarenheten att Gud faktiskt alltid försett.

Det ska vi tänka på nu inför syndabekännelsen. Också här kan vi lita på att Gud förser med det vi behöver: förlåtelse, frid, ny glädje. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Kanske några av er kommer ihåg tv-serien Fame, en långkörare på 80-talet? Fame handlar om ett gäng på High Scholl of Performing Arts, en skola för dramatik och musik. Vi har den pianisten, som är seriös men rätt gullig. Vi har den långa, snygga tjejen som älskar cello. Vi har jazzdansösen, den spexiga – ett rikt persongalleri som vi sen sett många variationer på. Det är härligt att följa några som har sina fasta personligheter, man vet vilka man gillar och vilka man inte gillar och vem man identifierar sig med.

I verkliga livet är det förstås sällan som i Fame, eller Grease eller Vänner. Någon kort period har man kanske känt att man ingick i ett specifikt gäng. Men låt oss ändå ta med detta in i dagens episteltext, från 1 Korinthierbrevet, Paulus undervisning om nådens gåvor.

Ibland har livet i kyrkan framställts ungefär som i Peter Tillbergs kända målning. Stillsamt, ordnung macht frei. Blekt.

Men det som Paulus målar upp motsvaras bättre, tycker jag, av Fame-liknelsen.

”Nådegåva” kanske inte låter så kul? Men tänk er en skattkista som den kristna församlingen fått till sitt förfogande. En härlig sjörövarskattkista, det riktigt blänker och glimmar och glittrar när man tittar på den, för locket är inte riktigt stängt.

Det är detta Paulus försöker beskriva, hur församlingen har fått en skattkista, av Anden. Alldeles gratis!

Gud ger alla människor livet, livsanden. Det är, även om det inte alltid känns så, en förmån att få leva. Därför blev jag ledsen när jag tidigare i somras läste en intervju med barnboksförfattaren Barbro Lindgren som påstod att hon hade föredragit att överhuvudtaget inte finnas till, med tanke på hur sorgligt och jobbigt livet ofta är. om jag måste välja mellan döden och livet så väljer jag nog helst – att vara ofödd”.

Någon som fått så många gåvor, som levt ett långt, produktivt liv – ja, det verkar inte vara någon garanti för att man uppfattar livet som en gåva, som något förunderligt att vara tacksam för. Kanske är det så att människan behöver Någon att säga tack till och när hon inte har det, när Skaparen blir diffus, då blir också meningen med livet diffust.

Men, i alla fall: livsanden har alla fått. Sen verkar det vara så att i dopet, i det att vi får Jesus till frälsare och bror så medför det ytterligare privilegier. I Efesierbrevet så skriver Paulus: se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild. Den nya människan - det är ju Jesus. Det är Honom vi ”ikläder” oss i dopet. Det är Hans död och uppståndelse, det dramat, som vi får del av, som vi kan tillgodogöra oss. När Jesus dör på korset så är det också för din och min skull.

Och de mäktiga krafter som är verksamma på korset – de har kyrkan del i, kyrkan i alla tider ner till Stensjöns församling i Mölndal 2026. Detta som Paulus beskriver: gåvan att meddela vishet, meddela kunskap, trons gåva, gåvan att bota, att göra under, att tala profetiskt, att skilja mellan andar, att tala olika slags tungotal, att tolka tungotal – allt detta är tänkt att bidra till att församlingen byggs upp.

Det som är lite dumt med vår ordning, det är att så många funktioner samlats i ett enda ämbete. Så var det ju inte på Paulus tid, då var det mer diversifierat. Margit Sahlin sa en gång att Svenska kyrkan har ”vattenskalle”, alltså att alltför mycket är samlat på ett ställe, och det stället är prästämbetet.

Alla traditioner har säkert sina svaga punkter, sina skötesynder, sina blinda fläckar – en av våra har i alla fall varit prästämbetets status, att en enda höjts upp, på bekostnad av många andra.

Jag tror att Anden kan vara verksam i olika typer av organisationer, alla måste inte formellt bli pingstvänner! Men jag tror att det är något som gläder Gud, gläder Anden, när vi tillsammans utforskar skattkistan, när det blir så att vi verkligen behöver varandra.

Prata några minuter med varandra i bänkarna: vilken gåva skulle du helst vilja ha? Vilken gåva tycker du att församlingen behöver?

Sen är det så vist i 1 Korinthierbrevet att efter kapitel 12 kommer kapitel 13, med kärlekens lov. Och därmed ska jag försöka ta mig in i evangeliet idag, Jesu ord om lärjungarna och barnen. För när man börjar tänka på gåvor så leder det gärna över till prestation och till status. Och det leder i sin tur lätt över till tävling. Så det är alltid bra att läsa 1 Kor 12 och 13 ihop. För även om gåvorna är viktiga och uppbyggliga så kommer de en dag att ha spelat ut sin roll. Men kärleken kommer aldrig att bli obsolet. Och det är det Jesus försöker berätta för lärjungarna som tävlade med varandra och gärna ville vara på plats nr 1.

Vad innebär det att ”ta emot ett barn i Jesu namn”? Vi kan tänka barn, rent konkret, och vi kan tänka någon som har låg status.

När vi ser i sammanhanget så har Petrus, Jakob och Johannes precis varit med Jesus uppe på Förklaringsberget. De har sett Honom i total härlighet. När de kom ner från berget så fick de vara med om hur Jesus helade en pojke som var svårt sjuk.

Det kristna livet kan medföra förklaringsbergsstunder, men vi är, precis som Petrus, Jakob och Johannes, kallade att gå ner från berget, tillsammans med Jesus, och möta de människor som befinner sig nedanför berget.

Att ta emot ett barn i Jesu namn är att ta emot dem som inte kan återgälda fina middagar, som inte kan fixa medlemskap i golfklubbar, som inte över huvud taget tävlar så som vuxna människor med pengar tävlar. Det är att ta emot dem så som Jesus skulle ta emot dem. Att i dem känna igen Guds avbild, att i dem se en man eller kvinna som Gud älskar, som Gud skapat och som Gud vill ha gemenskap med. Att älska ett sådant ”barn” utan tanke på egen vinning. Att se på en annan människa med Jesu blick.

Är vi intresserade av skattkistan som vi får av Anden så ska vi också tänka på att den gåva vi eventuellt har, eller den gåva vi ber om, den gåva vi längtar efter – den ska vi utöva med kärleken som grund och mål.

Och ifall vi känner att vi är ruskigt trötta på våra medmänniskor, att de irriterar och stör oss och att vi bara vill vara ifred så ska vi tänka på att det inte är egen kärlek som vi ska uppamma, utan vi får be om att ta emot Jesu egen kärlek. Den är, som det står i Psaltaren 23 enligt gamla översättningen: du låter min bägare flöda över.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten i Kristus Jesus. Amen.