Vårt dop

Första söndagen e Tref, 7 juni 2026
Högmässa i Stensjökyrkan
Anna Sophia Bonde
Texter
Gt 1 Mos.7:11-23
Epistel Apg 8:26-39
EvangeliumMatt 3:11-12

<<Föregående  >>>Nästa

Beredelseord
  I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Det är lika bra att ta tjuren vid hornen. Idag i den gammaltestamentliga läsningen kommer vi att få höra följande: Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. Herren utplånade allt som fanns till på jorden. Det är ur berättelsen om Noa och arken.

Det är en engångshändelse, regnbågen blir tecknet på Guds löfte att någon sådan flod inte mer ska komma. Regnbågen talar om förbundet mellan Gud och människor och djur. Gud kallar regnbågen: min båge. När vi ser den ska vi tänka på Guds löfte till Noa – och att även vi inbegrips i det.

Att försöka leva som kristen – det är att ta sin tillflykt till arken. I stormiga tider, när det är oroligt, läskigt – då finns kyrkan, arken.

Själv, när jag har oroliga drömmar, så innehåller de ofta stora, djupa vatten. Vad skulle Freud ha sagt? Kanske att jag ibland får svindel inför existensen, att det är läskigt att leva, att man vet att man hela tiden är omgiven av faktorer som är bortom ens egen kontroll.

Men Bibeln lovar mig åtminstone 365 gånger att jag inte behöver vara rädd. Jag kan söka skydd i arken, söka skydd hos Jesus och vad Han gjort för mig på korset. Som vi sjöng i psalmen nyss: Dopets vatten, det är tecknet på en kärlek utan mått. Födas, leva, dö och uppstå – före oss har Kristus gått.

Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Förra veckan, trefaldighetsveckan, har låtit oss se Jesus från två olika håll, dels som hörnstenen och dels som stötesten, en sådan man snubblar på. Jag tänkte då genast på hur Aslan skildras i Narniaböckerna, det är precis likadant. De som är Hans vänner, de som älskar Honom – de vill inget hellre än att bara vara med Honom och hos Honom. Och andra hatar Honom. När Aslan i första boken, Min morbror Trollkarlen, sjunger fram den nya världen Narnia – då tycker Hans vänner att det är den underbaraste sång de hört – medan andra, t ex nämnde trollkarl, tycker det är fasansfullt, outhärdligt.

Så är det också med de starka symboler som möter i dagens texter. Vattnet, elden och Anden. Vatten i stor mängd har en läskig okontrollerbar kraft. Ett glas vatten däremot är underbart efter en svettig cykeltur. Skogsbränder är läskiga på samma okontrollerbara sätt – men framför en mysig brasa i en trivsam öppen spis vill man gärna få kura ihop sig.

I vissa traditioner blir dopets betydelse tydligare än i andra. I t ex pingstkyrkor så finns det ofta en så kallad dopgrav, dit den som ska bli döpt går ner tillsammans med dopförrättaren. Sen är det fullständig nersänkning som gäller, från död till liv.

Även i Svenska kyrkan för länge sedan, enligt Lars Gahrn under äldre medeltid, praktiserades dopp av hela babyn, dopfunterna kunde vara ganska djupa.

Men det hände också att det var så kallt i kyrkan att vattnet i funten frusit så att man behövde hacka sönder ett islager överst. Och det hände att barn dog för att de förkylt sig. Så småningom under medeltiden övergick man till vattenbegjutning, att vattnet hälldes på huvudet.

Men de här dubbla sidorna av elden och vattnet – de säger mycket om tillvaron i vår värld, vad vi har att förhålla oss till. Egentligen det mesta har denna dubbelhet. Erotik kan vara något gott – men det kan också vara destruktivt. Ätande kan vara härligt – men kan också slå över och bli osunt. Jag tror egentligen att alla våra intressen har denna potential.

Jag tänkte på det häromdagen då jag hörde en radioessä om Bob Dylans kristna period. Den tog upp hans starka texter under den tiden, hans kritik av rock-kulturen. Kulturjournalisten som gjort programmet menade att Dylan menade att rockmusikkulturen ledde ner i ”the pit”, ner i helvetet. Men jag tror att Dylan i sin skarpa kritik riktade in sig på rockmusik som religion, just när man har något på plats nr 1 som inte är Gud.

Det är också det han bearbetar i ”Gotta serve somebody”:

You might be a rock ’n’ roll addict prancing on the stage
You might have drugs at your command, women in a cage
You may be a business man or some high-degree thief
They may call you Doctor or they may call you Chief

But you’re going to have to serve somebody, yes indeed
You’re going to have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord
But you’re going to have to serve somebody

Alltså: även om vi inte ”tror på Gud” så har vi en eller flera gudar i vårt liv, som vi tillber – det kan vara medvetet eller omedvetet. Och det som Bibeln förmedlar är att det är Gud som människan ska ha på plats nr 1. Det är för det vi är skapade. Och: för att vi ska kunna njuta rätt av allt det som Gud gett oss så behöver vi relatera till Honom som skapade allt, för vår skull.

Det framstod så starkt när jag för någon vecka sedan cyklade hemifrån till tåget. Det är en lång rad oxlar längs vägen som vanligtvis inte gör så mycket väsen av sig. Men nu blommade de så fantastiskt vackert. Och jag kände bestämt att Gud skapat dem så för att t ex jag när jag cyklar förbi ska njuta av dem. Idag, bara några dagar senare, så hade det strålande vita övergått i en lite mer bedagad beige som gick mot brunt. Jag var så glad att jag lagt märke till dem, för nu dröjer det ju ett år till nästa gång. Man får akta sig så att inte solglasögon och hörlurar gör att man missar det som Gud vill ge i present.

Folket på Noas tid hade förvisso inga airpods men de missade det som Gud ville ha sagt. Etiopiern, som vi möter i episteltexten, han hade lagt märke till något som han förstod var viktigt, men visste inte vad det betydde. Gud sände Filippos att ställa den viktiga frågan: Förstår du vad du läser? Etiopiern tog verkligen vara på möjligheten och det ska vi också göra. Vara uppmärksamma på Guds tilltal, på hur Gud sänder oss till varandra: för tröst, varning, uppmuntran. Filippos var uppmärksam på sitt håll, så att han kunde bistå när etiopiern behövde hjälp. Så det gäller både att Gud kan använda oss, för att någon annan behöver det och att Gud kan använda någon för att du och jag behöver hjälp.

Så, till sist, något om Johannes allvarliga ord om Jesus och om den där kastskoveln, agnarna och vetet. Jag har aldrig själv hållit i en kastskovel men jag tror mig veta att bonden i en luftig del av ladan tog skoveln och kastade upp vetet som just skördats. Då föll själva vetet, som var tungt, till marken. Agnarna, skalet, alltså det som kommit med i skörden men som inte hade någon näring i sig – det var lättare och blåstes bort av vinden. Sedan kunde man samla upp vetet, det som skulle ge mat åt människor.

Mitt i den här vackra tiden kommer Johannes med sitt allvarliga budskap. En dag ska Jesus komma tillbaka och då som domare. En dag ska vi ställas inför Honom som gav oss livet, gav oss vår begåvning, gav oss vårt uppdrag. Inför den dagen är det viktigt att vi förbereder oss. Vi behöver ha den tyngd som vetet har. Vi behöver ha koncentration, sanning, frid, glädje, ödmjukhet – allt det där som Jesus vill skola in oss i och som vi så sällan uppskattar. Det finns andra sätt att leva som är, i dubbel bemärkelse, lättare. Men det Jesus vill med oss är att vi ska bära frukt, att vi ska bli till välsignelse. Att vi ska betyda något. Inte bara att vi ska följa våra impulser utan att vi ska våga ge oss till Jesus helt och fullt. Inte att vi lever med bakdörren ständigt öppen utan att vi vågar säga ja och nej, att vi menar vad vi säger. Det är inte den enda vägen vi skulle kunna gå, men det är Jesusvägen.