Jesu födelse

Predikan högmässa i Stensjökyrkan
Juldagen 2025 Anna Sophia Bonde

Texter
GT - Jesaja 9:2-7

Epistel - Heb. 1:1-3
Evangelium - Luk 2:2:1-20

<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

I årets julkalender har en son sökt sin far. Jag hörde från min son att Clint fann sin pappa på vikingatiden. Det där med far och son, det medför en oundviklig dynamik.

När Jesaja säger: ett barn har fötts, en son är oss given – så är det Gud som talar. Allt det Jesus kommer att göra och säga och vara gör Han inför pappas blick. Pappa, som inte blir bortrövad till vikingatid eller medeltid eller något annat som är förflutet utan som alltid ÄR.

Genom att vara döpt och vilja leva som kristen så har vi också en far att relatera till (och i kyrkan har vi tillsammans Maria som mor, som Christian talade så fint om i söndags). Att vara son och dotter är att veta sig ha en far att gå till i alla lägen. Tar vi detta på allvar så kan vi till Gud ALLTID säga som det är.

I familjen, om den funkar hyfsat, sker detta automatiskt.
Jag har nu vant mig vid att bli kallad ”mamma”, jag lystrar när någon ropar detta till mig och jag känner igen mina söners röster. Har det inte funkat hyfsat utan tvärtom varit knepigt och sorgligt, då kan pappas eller mammas röst vara förknippad med ångest.

Vi vill inte höra den. Men i vilket fall som helst så behöver vi lära oss att höra Guds röst. Som kände oss redan innan våra föräldrar visste att vi skulle komma. Som älskar oss även när vi hittar på dumheter. Som blir glad när vi kommer och säger som det är. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Gud talar, säger Hebréerbrevets författare. Men vad betyder det i vår tid? Nu kan man ju inte längre vara säker på att ett budskap har en person som avsändare. Det kan lika gärna vara en robot, eller en kombination av människa och robot.

Varenda gång jag öppnar ett worddokument nuförtiden dyker det upp en färgglad symbol som säger sig vilja hjälpa mig. Kanske kan den sammanfatta mitt dokument? Jag har försökt på olika sätt att få bort den men tydligen är det Microsoft som äger den och som har placerat den där.

Men jag vill gärna tänka själv. Jag vill gärna att ni ska veta att oavsett om ni gillar eller ogillar det jag säger – att ni ändå ska veta att det finns en person bakom orden. En riktig person.

Kyrkan menar att Bibeln är Guds Ord. Inte innehåller Guds Ord utan ÄR Guds Ord. Sen har präster och andra olika meningar om exakt hur det där ska definieras. Är somligt som står knutet till en viss kultur i en viss tid? Eller är allt allmängiltigt? Så länge kyrkan finns så kommer detta att diskuteras. En bra princip har Martin Luther formulerat: att Kristus är Bibelns kärna och stjärna. Att all tolkning behöver ha Honom som nav.

Under många år, åtminstone sedan jag gick på universitetet på 90-talet, så har det varit ett livligt intresse för språk. Tongivande filosofer och lingvister har menat att all språktolkning är subjektiv. Att vi ska akta oss för objektiva utsagor. Att min sanning inte behöver vara din sanning, osv.

Den diskussionen har också letat sig in i teologin, in i kyrkan och ibland ställt bra frågor om text och normativitet men också, i alla fall som jag ser det, ibland förvirrat i onödan. Som om ingenting gick att lita på.

Nu har vi att hantera ett samhälle där kriminella ständigt använder sig av falska avsändare. Det blir svårt att veta vem man ska lita på. Vi hör gång på gång om hur teknologin blir ett vapen i krig och konflikter. Demokratiska val kan påverkas av främmande makt, genom falska konton, trollfabriker, kampanjer som ser ut att ha en folklig, demokratisk bas men som kanske i själva verket är mycket medvetet orkestrerat utifrån.

När vi idag hör att Gud har talat så medger Hebréerbrevets författare att det inte har varit så lätt för Honom, Gud, att nå fram. Han har talat genom profeterna och för dem gick det ofta dåligt. Guds Ord är inte alltid populärt, även om det är evangelium, ett gott budskap. Det är lite jobbigt att tänka på: att det man behöver höra inte alltid är det man vill höra.

Bland profeterna finns Jesaja, han räknas som den störste. Det är hans ord, eller Guds ord genom honom, som vi hör på julafton och idag om att de folk som vandrar i mörker ser ett stort ljus. Gamla översättningen sa såhär: det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus. Jag tror att hebreiskan medger båda översättningarna. Vi måste välja tempus, men hebreiskan har en annan generositet. Det är lite som med aronitiska välsignelsen. Vi måste välja om vi ska säga ”Herren välsignar er” eller ”Herren välsigne er”, men hebreiskan kan säga båda på samma gång.

När det gäller Jesaja 9, som vi hör idag, så blir det konstigt om vi bara läser presens. Han tittar ju framåt, mot en räddning för Hans folk som skulle komma. I kapitel 7 läser vi: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanu El, Gud med oss. Det var inget barn i Jesajas tid som kallades ”Immanuel” utan som kyrkan ser det syftar det framåt, mot Jesus, Guds Son, som hos Johannes kallas Logos, ”Ordet”.

Det är en dimension som tas upp i en av de sångerna som jag och Erika sjunger idag: Jag ser det lilla barnet, en tyngdlös resenär, glimmar i sin himmel, svävar i sin sfär. Som Hebréerbrevets författare skriver i dagens epistel: han är utstrålningen av Guds härlighet. Och Paulus i Kolosserbrevet, att ”i Honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda”. Alltså: det finns ingen kunskap, ingen vetenskap, ingen konst som inte i någon utsträckning hämtar sina beståndsdelar från Kristus. Sen kan förstås allt det som människor gör bli skevt, (moraliskt och andligt) skrynkligt, människor befinner sig ju alltid längre eller närmare Honom och ju längre bort desto svårare är det att finna det Kristuslika. Ändå är det också sant att många konstnärer varit moraliska härdsmältor i sitt privatliv – och ändå skapat fantastisk, livsbejakande, skön konst. Det bästa har de gett i konsten, också det som de inte kunde ge sin familj och sina vänner. Och, i alla fall enligt C S Lewis i den sjunde Narniaboken, så har de då tjänat Kristus, även om de på ett medvetet plan inte kände Honom.

Dessutom finns det hos Logos, Ordet en konkret, fysisk mänsklighet; han är barnet i krubban, tolvåringen som stannar

kvar i templet för att vara med sin Far, trettiotreåringen som sviks av Petrus, döms av Pilatus och sedan dör på korset. Allt det där som vi älskar med julen – det kommer ju ytterst från berättelsen om hur Gud blev människa, att det är Gud som talar. Jesus är Guds Ord, till oss.

Nu råkar det vara så att vi lever i en tid som översvämmas av budskap. Överallt finns det folk som vill sälja saker till oss, lura oss att köpa olika grejer som vi antagligen inte behöver. Reklamen talar högt och lockar oss att längta bort från vårt vanliga liv. Hur ska vi kunna höra Guds röst i Jesus?

Jag tror att en anledning till att många av oss tycker så mycket om julen är att det där barnsliga: berättelsen om barnet och djuren, änglarna, herdarna, tryggheten i alla lampor med mjukt sken, hur det känns denna tid som att världen är snällare än vanligt, eller att vi står ut med den bättre än vanligt, eller, vilket också är möjligt, att alla julattiraljerna för några dagar får oss att glömma allt det där andra, fula, komplicerade.

Jag tror att något i oss, det är inte säkert vi är medvetna om det, längtar efter att vara med där vid krubban, att vara hos Jesusbarnet, att det ska vara så enkelt. Och ifall vi känner så så ska vi inte avfärda den tanken, eller känslan. Jag tror den säger något viktigt. Något som vi borde bära med oss också resten av året. Jesus kom till världen inte bara för själva juldagarna utan för alla sorters dagar.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.