Påsknatten -Kristus är uppstånden

Påsknattsmässa i Fågelbergskyrkan 2020-04-11

Genom dödtill Liv      

GT-text - 2 Mos 14:10-16, 21-22

Då farao närmade sig upptäckte israeliterna att egypterna var på marsch mot dem. De blev förfärade och ropade till Herren. Och de sade till Mose: ”Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen!” Mose svarade: ”Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!” Herren sade till Mose: ”Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare. Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor.

*Påskevangeliet - Matt 28:1-8        

Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar

 

Predikan

När jag skulle skriva den här nattens predikan så läste jag den GT-liga texten vi hörde tidgare och då kom jag att tänka på en begravning jag hade för många år sedan. Det handlade om en kille mitt i livet som levde med sin sambo och ett litet barn. Men han hade varit otrogen och nu väntade en annan kvinna barn med honom och han sambo visste inte om det. Han visste att förr eller senare skulle sanningen brisera, den var en hopplös situation i hans ögon, han såg ingen utväg. Ungefär tänker jag mig som Israels folk som hör hur den egyptiska hären närmar sig bakifrån och framför sig har de ett hav. De är totalt trängda mellan två dödshot. Jag tänker mig att det var så den här mannen kände sig. Han hade gjort något ont som han ångrade bittert och nu var sanningen på väg att hinna ikapp honom – ungefär som israeliterna visste att fiendesoldaterna snart skulle hinna ikapp dem där de stod vid Röda havets strand. Förmodligen var det så den här alltmer desperate mannen kände sig, han såg ingen utväg och det slutade med att han tog sitt eget liv.

Mörkret övermannade helt enkelt honom och i detta mörker kunde han inte ens se hur hans självmord skulle skada hans sambo, hans söner och många andra runt omkring honom.

 

Gud, vad jag önskar att du hade gjort för honom som du gjorde för israeliterna där vid havsstranden när du öppnade en väg rakt igenom havet. Gud, vad jag önskar att du hade öppnat hans ögon för förlåtelsens möjlighet, för tron på att det finns en utväg som inte heter död!

Men alla kan vi ibland övermannas av mörkret. Det kan verkligen finnas stunder då allt känns hopplöst och vi bara ser vår egen otillräcklighet, vår egen odrägliga självupptagenhet och den där lallande ljumheten som förvandlat oss från målmedvetna pilgrimer till dåsiga turister i tillvaron.

Det är då vi behöver påskljuset! Det är då vi behöver uppleva att ett ljus utifrån förs in i våra liv, ett ljus som förvandlar allt, som förvandlar själva mörkret till ljus!

Inte för att vi plötsligt inser hur förträffliga vi är. Inte för att vi slutar tänka på våra synder eller lyckas hitta förmildrande omständigheter till allt ont vi gjort. Nej, allt det där är kvar men när jag tar emot påskljuset och nyheten om en Frälsare som öppnat vägen genom alla hotfulla hav och därtill krossat själva döden genom sin uppståndelse, då är plötsligt allt det där som hotade mig desarmerat. Ja, just desarmerat som när en minröjare just lyckats oskadliggöra en bomb – bomben finns kvar, sprängladdningen är intakt men den kan inte längre utlösas, den kan inte längre skada mig!

 

Det som händer när jag tar emot påskljuset i djupet av mitt hjärta, och det kan jag göra inte bara en gång utan gång på gång, det är att något dör inom mig. Den förtvivlade mannen jag berättade om trodde att det var han själv som måste dö, det var den enda utvägen han såg. Men så är det inte, men det är något inom mig som måste dö och vad det är ska Paulus för förklara för oss när vi nu lyssnar till påsknattens episteltext från Romarbrevet:

Episteltext   - Rom 6:3-11

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväck­tes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Dö­den är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från syn­den, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

 forts...

Det som måste dö inom oss, ja det som faktiskt dör av sig självt när påskljuset tränger in i våra liv på samma sätt som nattmörkret dör av sig självt när gryningsljuset kommer, det är vår självtillräcklighet. Detta att vi trodde att vi själva skulle vara tillräckligt bra, tillräckligt kärleksfulla, tillräckligt förstående, tillräckligt dugliga som mammor, pappor, yrkesmänniskor och medmänniskor. Det var den självtillräckligheten som dog på korset tillsammans med Kristus i förrgår, det var vår inbillade duktighet som förblödde tillsammans med Jesus på korset. Vi tömdes på all förmåga till självfrälsning och kvar blev något inte fullt så imponerande men något som var tillräckligt tomt för att kunna fyllas, fyllas an nåd, fyllas av ljus, fyllas av uppståndelsens obevekliga naturkraft. En naturkraft som likt inlandsisen en gång har förmåga att förändra hela landskap, för när ditt inre landskap är förändrat så är ALLT förändrat!

 

Och så vill jag allra sist rikta mig särskilt till den här påsknattens dopkandidat genom att återigen citera Paulus: Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han.

Amen