Vårt dop

Första söndagen efter Trefaldighet, tredje årg. 2020-06-14

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10 (max 50 personer)


GT-text - 1 Mos 17:11-23 

Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Just den dagen gick Noa och hans söner Sem, Ham och Jafet in i arken, och med dem Noas hustru och hans tre sonhustrur, vidare alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. Alla kom de in till Noa i arken, ett par av alla levande varelser. De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom. Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden. Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. Vattnet steg mer

än sju meter över bergen. Hela myllret av varelser på jorden gick under: fåglar, boskap och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.

Epistel – Apg 8:26-39

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos Kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” — ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta: 'Liksom ett får som leds till slakt,' 'liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det' 'öppnade han inte sin mun.' 'Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd.' 'Vem kan räkna hans efterkommande,' 'när hans liv nu upphöjs från jorden?' Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om — sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje.

 

Evangelium - Matt 3:11-12

Johannes Döparen sade: Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

Beredelsetal

Idag kommer vi att höra berättelsen om Noa, Arken och den stora översvämningen. Det beskrivs ungefär som att Gud gör som vi gör när datorn har hängt sig och vi slår in kommandot Ctrl Alt Delete på datorn – vi struntar i det vi fastnat i och börjar om från början.  Gud vill börja om för människorna lyder inte hans befallningar och misshandlar både varandra och naturen.

Kanske kan Arken idag fungera som en påminnelse om att vi bara har ett jordklot och det håller vi på att förstöra med vårt sätt att leva. Det kan bli så att naturen själv gör Ctrl Alt Delete med oss – Naturens Hämnd heter en film av Stefan Jarl och den varnade tidigt för just detta – att naturen själv slår tillbaka med översvämningar som på Noas tid men också med torka, orkaner och utrotade arter.

Ta det här med flyget t ex. Vi har länge vetat att utsläppen från flygplan är bland det mest destruktiva som finns för klimatet eftersom avgaserna hamnar där de gör allra mest skada – högt uppe i atmosfären. Ändå har de flesta av oss fortsatt att nappa på lågprisbolagens lockrop så att flygande har fortsatt att öka. Men så kom då Corona och det visade sig att väldigt många branscher och enskilda människor kunde klara sig mycket bra utan alla dessa resor. Det gick att leva utan att misshandla jordklotet men det krävdes en pandemi för att få oss att göra det. Det finns alltså något inom oss som inte vill oss väl. Det finns något destruktivt i oss på samma sätt som det fanns hos de människor som utplånades av den stora översvämningen på Noas tid. För att komma tillrätta med detta destruktiva är det första steget att erkänna att det faktiskt finns så låt oss då göra det…

Predikan

Jag vill börja i dagens episteltext om Jesu lärjunge Filippos som möter en etiopisk hovman. Så här skriver Lukas: En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Och när etiopiern dyker upp på den annars helt öde vägen i sin fina vagn så fortsätter Lukas att berätta: Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.

 

Det låter så självklart; en ängel säger si och Anden säger så och Filippos gör som han blir tillsagd. Det låter som ett ständigt pågående samtal mellan lärjungen och den himmelska världen. Jesus har lämnat Filippos efter himmelsfärden men samtalet fortsätter för jag tänker mig att det är Jesu röst han hör antingen rösten benämns som ängel eller Ande. Det låter självklart och kanske borde det vara just självklart. Problemet är bara att vi lever i ett land där den sortens erfarenheter avfärdats som fantasier under det senaste halvseklet. Men om vi har den sortens upplevelser så är det inte vi som är konstiga utan Sverige som är konstigt. Det är vi som är de avvikande när det gäller accepterandet av en andlig värld, vårt land sticker ut i internationella undersökningar, sticker ut som det mest materialistiska och mest individualistiska av nästan alla andra länder. Och det är klart att vi påverkats av att leva i den här miljön. Vi har påverkats antingen vi är medvetna om det eller inte.

 

Och kanske måste vi börja där när vi nu åter igen får fira gudstjänst här inne i Stensjökyrkan. Börja med att skaka av oss den där begränsande blicken som vi så lätt får där ute i samhället, det där smala tunnelseendet som så ofta begränsat oss så att vi inte hört och sett alla de kontaktförsök Gud gjort mot oss varje dag. Men när vår kultur får oss att sluta lyssna efter övertoner i tillvaron så är risken att vi till slut förlorar förmågan, förlorar förmågan att höra de röster som Filippos så tydligt uppfattade. Vi behöver då börja öva, börja träna upp vår lyhördhet – inte bara mot andra människor utan också mot Gud. Vi behöver då till att börja med börja räkna med att Gud faktiskt talar till oss. Liksom skapa en beredskap för det så att vi därmed håller oss inom hörhåll.

 

Och hur gör man då det? Ja, vad var det för röst som Filippos hörde? Jag tror att det var en röst som kom inifrån honom själv. Ja, jag tror att det är främst där Gud låter höra sin röst – inifrån vårt inre. Och den röst Gud då oftast använder tror jag är våra känslor. Det måste alltså börja med att vi tar våra känslor på allvar. Inte så att vi alltid ska gå i den riktning de pekar för då skulle det bli kaos. Nej, känslorna behöver avkodas och det är först då Guds röst kan framträda, kanske bara som en vag aning, en ingivelse om att säga eller göra något. Och kanske var det inte mer för Filippos, inte mer än en diffus ingivelse, men han valde att identifiera Guds röst i denna ingivel­se och då fick han uppleva det underbara mötet med den etiopiske hov­mannen. Ett möte som verkar ha förändrat hela livet för den mannen.

 

Nu ska vi gå över till dagens evangelium där Johannes Döparen talar om Jesus och säger. Han skall döpa er med helig ande och eld.  Jag vill stanna till vid bilden av elden, men jag vill just idag bortse från det som sägs ett par rader längre ner där det står: men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar. Jag vill istället idag använda bilden av elden som en positiv symbol.

 

Vi har haft några riktigt stora skogsbränder i Sverige på senare år och då beskrivs elden ofta som nyckfull, den tar hela tiden nya oväntade vägar och kan plötsligt flamma upp där man inte hade väntat sig det. Men jag tror att den där nyckfullheten är skenbar, det finns alltid orsaker till att elden byter riktning, det är bara att vi inte känner till alla de komplicerade orsakssamband som påverkar elden. Och kanske är det på samma sätt med tron. Tron behöver liksom elden något brännbart för att få fäste – ett öppet hjärta, en människa som tvingats ge upp alla försök till självfrälsning, en tillräckligt desperat människa som i det yttersta mörkret plötsligt ser ett ljus. Ett ljus som funnits där hela tiden men inte blev synligt förrän det mörknade på allvar. Hos den människan uppstår mottagligheten för tron – den människan blir för tron vad det brännbara ämnet är för elden.

 

Men eld behöver också syre och när det gäller tron så tror jag faktiskt att det syret finns där hela tiden. Vi är skapade för gemenskap med Gud. Eller som kyrkofadern Augustinus uttrycker det: Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.

 

Men det räcker inte med brännbart material och syre för att det ska börja brinna. Det krävs också en hög temperatur och då vill jag använda bilden av en katedral. Eld och katedral för kanske tankarna till Notre Dame i Paris för ett år sedan då en katastrofal brand höll på att utplåna hela byggnaden. Men släpp den bilden för den eld vi talar om idag är den goda elden och det jag är ute efter är att katedraler brukar rymma en mängd små kapell utefter sidorna. Man har alltså inte bara det stora huvudaltaret längst fram i koret utan också en mängd små altaren i sidokapellen, ofta tillägnade något särskilt helgon eller någon särskild fromhetsriktning. Jag vill gärna tänka mig Svenska kyrkan som en jättelik katedral som för tillfället rymmer knappt 6 miljoner för så många är vi som är medlemmar. I Sv k:an finns ett huvudaltare, det är den stora officiella kyrkan med kyrkomöte och bisko­par. Men Sv k:an är full av sidokapell i form av olika fromhetsriktningar, det finns en väldig bredd i Sv k:an – alltså massor av sidokapell där likasinnade möts för att gemensamt odla sin egen typ av fromhet antingen det är präglat av karismatiska lovsånger, högkyrklig liturgi, innerlig bön, ivrigt samhällsengagemang, total bibelfokusering eller strävsamt diakonalt arbete för de mest utsatta.

 

Det finns ett problem med de där sidokapellen och det är att de ibland inbillar sig att de är hela katedralen eller åtminstone det enda rätta kapellet men själva vitsen med en katedral är ju att det finns rum för många och rum för olikhet. Men om man lyckas undvika faran med isolationism och elitism i sidokapellen så kan man genom dessa sidokapell få något som ofta saknas ute i det stora kyrkorummet i mitten av katedralen, nämligen värme. Alltså den tredje ingrediensen som behövs för att det ska börja brinna. Och återigen: tänk bort Notre Dame-branden och alla destruktiva eldsvådor och skogsbränder och tänk er en värmande brasa när det är som allra kallast.

 

I katedralens stora mittskepp är det ofta svalt och kanske lite oengagerat, men i sidokapellen blir gemenskapen så stark att temperaturen höjs så att det börjar glöda och det är en värme som sedan läcker ut till mittskeppet och till de andra sidokapellen.

 

Men nu har jag talat om den stora kyrkan som en katedral. Vad händer om vi försöker översätta den här bilden till Stensjökyrkan? Ja, låt oss börja precis där vi befinner oss. Vi har just flyttat in i kyrkorummet igen efter att ha firat gudstjänst utanför kyrkan under hela våren. Men några längtar tillbaks utomhus, de trivdes i solskenet där utanför kyrkan och de gillade att det vi gjorde liksom läckte ut till omgivningen för alla de som råkade passera på Gunnebogatan. Tänk om det där skulle kunna vara ett sidokapell utomhus till Stensjökyrkan så att det alltid satt några därute och följde gudstjänsten genom högtalare. De skulle kanske få en alldeles egen gemenskap därute och de skulle definitivt tillföra något genom att på det sättet spränga kyrkomurarna.

 

Under våren har några också deltagit från sina bilar på parkeringen genom att vi sänder gudstjänsten på FM-bandet också, en sändning som når ungefär 200 meter från kyrkan. Tänk om det skulle vara ett alldeles nytt sidokapell för de smygtroende, för de som inte vill skylta med sin tro och som kanske också känner ett motstånd mot att gå in i en kyrka?

 

Tänk om en annan grupp med hjälp av samma radiosändning och en transistorapparat skulle kunna sitta i sakristian i ett alldeles eget sidokapell där de tillåter sig att emellanåt dra ner volymen för att kunna samtala om något de just hört?  Utan att störa någon inne i kyrkan!

 

Barnen har ju redan ett alldeles eget sidokapell i form av den nu akustik­dämpade barnhörnan längst ner i kyrkan men tänk om de behöver ytterligare ett sidokapell för vildare lekar nere i barnlokalen. Där skulle föräldrarna kunna förses med hörlurar med radiomottagare så att de samtidigt skulle kunna passa barn och följa gudstjänsten.

 

Ytterligare några som har svårt för att sitta stilla skulle kunna promenera i kvarteren närmast kyrkan med radiohörlurar och på det sättet följa gudstjänsten...

 

Då skulle vi ha totalt sex sidokapell i en alldeles vanlig liten förortskyrka, sidokapell där det kanske skulle vara lättare att skapa gemenskap och glöd, sidokapell där vi skulle komma närmare varandra än i det stora kyrko­rummet. Och så när vi börjar sjunga O Guds Lamm, så skulle det börja sippra in folk från alla sidokapellen, in till kyrkorummet, och alla skulle fira gemensam nattvardsmåltid för att uttrycka att vi trots våra olikheter hör ihop i en enda stor katedralgemenskap. Och kanske skulle vi då bära med oss något av glöden och värmen från sidokapellet in i den gemenskapen.

 

Och om nu någon undrar vart dopet tog vägen för det är ju Vårt dop som är rubriken för den här söndagen.. Ja då vill jag bara påminna om att det är dopet som är själva grunden till hela katedralen – ett enda dop, en enda mänsklighet! AMEN På tal om eld, glöd och värme ska vi nu lyssna till sången Varm sjö: