Jesu dop

När du vill kommentera predikan. Kontakta gärna
stefan.risenfors@svenskakyrkan.se

1:a söndagen efter Trettondedagen, tredje årg 2020-01-12

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

Gammaltestamentlig läsning - Jesaja kapitel 43, vers 1-4

Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min. När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig. När du går genom eld skall du inte bli svedd, lågorna skall inte bränna dig. Jag är Herren, din Gud, Israels Helige är den som räddar dig. Jag lämnar Egypten som lösen för dig, jag ger Kush och Seba i utbyte. Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig. Därför ger jag människor i utbyte mot dig, andra folk som betalning för ditt liv.

Epistel - Apostlagärningarna kapitel 8, vers 14-17

Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.

Evangelium - Markusevangeliet kapitel 1, vers 9-11

Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Beredelsetal

I dagens GT-liga text säger profeten Jesaja att Israels folk är viktigare än något annat folk för Gud. Namnet Israel betyder något i stil med ”Gud strider”, alltså det folk som Gud kämpar för i alla lägen. Med Jesu ankomst till jorden vidgades den utvaldheten till att omfatta alla folk – alla är vi utvalda till att vara Guds barn och den utvaldheten förverkligar vi genom att öppna våra hjärtan och ta emot Guds kärlek. Så låt oss då göra det – låt oss ge plats för kärlekens ljus också allra längst in i vårt eget mörker. Låt oss be och bekänna..

Predikan

Jag har predikat över den här korta evangelietexten flera gånger tidigare och det verkar som att jag har talat om utvaldhet varje gång, utifrån orden som sägs från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Jag har talat om vad en känsla av utvaldhet kan betyda för en människa och jag har talat om judarna som Guds utvalda folk på Jesajas tid. Jag har inte citerat Leonard Cohen man jag hade kunnat göra det, när han som är av judisk prästsläkt driver med det ständiga talet om utvaldhet och sjunger: ”My mother says I´m chosen, my father says I´m not”.

Efter så mycket tal om utvaldhet kan det vara dags att ägna sig åt den senare positionen – att inte känna sig utvald. Och jag ser att jag faktiskt tangerat också det temat en gång tidigare, när jag i januari 2005 predikade över de här texterna två veckor efter Tsunamikatastrofen på Annandag Jul 2004. Den gången kändes det konstigt att läsa Jesaja-orden i den GT-liga

texten:           Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som               har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag                  har gett dig ditt namn, du är min. När du går genom vatten är              jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig.

Jo, vattenmassorna dränkte hundratusentals människor den gången. Också judar som var dem som Jesaja riktade de orden till, också fromma kristna, också små barn. Och många av dem som överlevde upplevde en utvaldhet de inte hade önskat när hela deras familj omkommit i vågorna.

Nu kan man hävda att Jesajaorden handlar om den där gången när folket gick torrskodda genom Röda Havet under flykten från Egypten. Det där makalösa underverket som är så levande i den judiska historien. Men vi kan alltså konstatera att det där gudomliga beskyddet ur vårt mänskliga perspektiv inte känns helt pålitligt. Det verkar inte gälla varje gång för på samma sätt som Gud låter sin sol lysa över både onda och goda så låter Han också lidandet drabba såväl onda som goda. Om det dilemmat har vi ju en hel bok i Gamla testamentet – Jobsboken.

Utifrån allt detta skulle det kunna ligga nära till hands att inta ett deistiskt perspektiv på tillvaron. Det betyder att tro att Gud visserligen har skapat jorden och mänskligheten men därefter har Han lämnat oss åt vårt eget öde, han ingriper inte.

Men nu har vi alldeles nyss i kyrkoåret upplevt det under vi kallar inkarnation – att Gud blir människa. Det är ju nämligen det som julen handlar om – de gudomliga orden är inte längre bara ord utan kristalliseras till en människa, ett litet människobarn. Jesusbarnet ser därmed vi kristna som den slutgiltiga gudomliga dementin av deismen – Gud har inte släppt taget, Gud bryr sig fortfarande! Bryr sig, men ingriper inte skulle man då mot bakgrund av tsunamin kunna utbrista. Men också den inställningen dementeras av Nya testamentet. Jesus ingriper mot ondskan och lidandet gång på gång. Men inte varje gång, t o m den gången när han själv döms till döden verkar han låta ondskan passera utan att ingripa. Så vi står där med ett mönster som inte är så entydigt, som inte är så lätt att tyda.

I veckan snöade jag en dag in på musik av rocksångaren Nick Cave eftersom han har en del mycket intressanta låttexter, och när jag läste på om honom hittade jag en hel del resonemang om tro. Resonemang som rymmer just det här draget av motsägelsefullheter i tillvaron Han har på nätet en hemsida som han kallar The Red Hand Files och där han svarar på frågor från sina fans, och där skriver han bl a att han dras till det motsägel­sefulla i tillvaron. Han är en troende som tror både på Guds existens och på Guds icke-existens, så här skriver han i min provisoriska översättning från engelskan:

Existerar Gud? Jag har inget bevis i någondera riktningen men jag är inte säker på att det är den rätta frågan. För mig är frågan vad det innebär att tro. Saken är den att mot bättre vetande finner jag det omöjligt att inte tro eller åtminstone finner jag det omöjligt att inte bli engagerad i själva undersökningen av det vi kallar Gud och det är kanske samma sak som att tro. Jag finner det helt enkelt omöjligt att inte tro på Gud. Jag tror både på hans närvaro och på hans frånvaro. Jag är en människa som tror på själva frågan om Gud. Jag är mer upptagen av själva frågan än av påstådda svar på frågan. … Samtidigt känner jag att jag inte står ut med ateism och dess upptagenhet av enbart det vi vet. Det känns som en återvändsgränd för mig… Jag har problem med många av de saker som ateister har problem med gentemot religion – dogmatismen, extremismen, hyckleriet och de där påstådda religiösa uppenbarelserna som har lett till så många förskräckliga konsekvenser. Men samtidigt jag står jag bara inte ut med den självtillräckliga attityd som ofta följer med inställningen att Gud inte existerar. Jag är helt enkelt predisponerad mot det okända och motsägelsefulla i tillvaron

Han slutar den här texten med att säga att Gud kanske existerar – det är helt enkelt en för honom en fortfarande pågående undersökning – a work in progress!

Det Nick Cave lyfter fram här hos ateismen är ungefär samma självtill­räcklighet som också finns bland en del av oss troende. Vi har helt enkelt hittat nåt att hålla fast vid och nöjer oss med det. Jag möter det ofta när man beskriver någon avliden som att hon hade sin barnatro. Visst kan det verka vackert och förtröstansfullt men det känns inte så levande. För om man bara har den minsta lilla trosgnista som säger att Gud kanske finns så är ju den enda rimliga hållningen att söka vidare. Att börja nysta längs den där trådändan som man ändå tycker sig ha funnit. Eller med en annan bild: om du går på en stig i skogen och ser kanten på en rostig konservburk sticka upp ur marken så börjar du kanske inte gräva för att frilägga den. Men om du tycker att det verkar glimma till av guld vid dina fötter – då är ju den enda rimliga hållningen att släppa allt man har för händer för att gräva fram det där dyrbara. Därför har jag svårt inte bara för den självtillräckliga ateismen utan också för den lika självtillräckliga statiska tron antingen den lyser av styrka eller ligger och skräpar som en försummad barnatro.

Det blev något slags predikan om den där utmarken i tillvaron där vi inte känner oss utvalda. Utmarken där vi kanske avundsjukt betraktar alla som verkar så självklara. Men budskapet är att i den utmarken vandrar du inte ensam. Du har inte bara sällskap av människor som du utan också av den Jesus som så konsekvent sökte sig till marginalerna. Kanske är det rent av marginalen som är själva centrum. AMEN